”Albansk fotboll blev sjuk – snabbt”

Sportbladets Erik Niva på plats i Tirana

SPORTBLADET

TIRANA. För 20 år sedan spelade Sverige fotboll i ett Albanien där ingenting var tillåtet.

I dag spelar vi ett land där lagar knappt tycks existera.

Sportbladet har låtit spelare, tränare och förbundspampar guida oss igenom det Albanien där precis allt har förändrats – men egendomligt mycket ändå är sig likt.

1988 var Albanien det mest isolerade landet i Europa, kanske i hela världen.

Diktatorn Enver Hoxha tog sin kommunism på allvar.

Under mer än 40 år vid makten skar han i tur och ordning av banden med Jugoslavien, Sovjetunionen och Kina – länder som Hoxha tyckte hade en alldeles för slapp hållning till sin marxism-leninism.

Albanien fick ungefär samma position

i världen som Nordkorea har i dag. Inga albaner fick resa utomlands, inga utlänningar fick komma in i Albanien – med några få undantag.

Ett av dem var idrotten.

Den 4 november 1988 fick Ravelli, Hysén, Thern, Strömberg och de andra en väldigt sällsynt stämpel i sina pass. Ett knappt dygn senare hade en yvig ytter som hette Ylli Shehu raidat runt Roland Nilsson och gjort 1–0 för Albanien.

Nu sitter samme Shehu på det nybyggda Sheraton-hotellets terrass, och minns gamla tider över en espresso.

– Inför matchen var vi rädda för Sverige. Vi trodde att de var oslagbara. Vi hade ju inget att jämföra med, ingen aning om var vi stod. Många albaner försökte lyssna på internationell fotboll på radio – trots att det kunde ge fängelsestraff – men vi hade ju inte sett några tv-bilder alls.

Shehu spricker upp i ett leende.

– Sedan tog det bara några minuter innan vi insåg att vi var minst lika bra. Vi hade kunnat göra fem mål under den första timmen, men sen fick Sverige in två mål. Vi förlorade en match som vi borde ha vunnit.

Albaniens ”Zlatan”

På den här tiden hände det att åskådarna på Partizan Tiranas matcher skanderade ”gör en tunnel, gör en tunnel” – ända tills Ylli Shehu gjorde en tunnel.

Han var en extremt teknisk, individualistisk spelare, en Zlatan för det albanska 80-talet.

Hur gick egentligen den kombinationen ihop?

– Man fick ju inget betalt för det man gjorde, men å andra sidan en extrem kärlek från folket. I ett land där inget annat fanns kunde ju människor bokstavligt talat leva för en dribbling. Nu vet de knappt när matchen mot Sverige är.

För fyra år sedan spelade Blågult en vänskapsmatch i Albanien, och Shehu har hört hur Glenn Hysén försökte få tag på honom.

– Men vi gick om varandra hela dagen. Jag tror att han ville göra en tv-intervju.

Du bytte inte tröja med honom 1988, eller något sådant?

– Nej, nej. Det var strängt förbjudet. Det hände att vi fick tröjor av våra motståndare, men vi kunde absolut inte ge dem några tillbaka. Då fick vi böta fem gånger så mycket som en tröja kostade.

För att komma åt rätt albanskt fotbollsfolk är jag tvungen att ha dörröppnare med mig.

Albert Bunjaki jobbar på Fotbollsakademin i Degerfors – som har ett samarbete med Albaniens fotbollsförbund – och han har

i sin tur presenterat mig för Alfred Bode.

”Vem är det som bestämmer?”

I många år var Bode vice ordförande för det albanska förbundet, men vad han gör

i dag är lite dunkelt. Vad lever han av? Vilken position har han? Frågorna får inga svar.

När vi girar in till en bensinmack reagerar en polis:

– Här får ni inte stå.

Bode hugger tillbaka:

– Vem är det som bestämmer det? Du eller jag?

Tydligen inte polisen i alla fall.

I mitten av 90-talet var Albanien ett förändrat land. En extrem hade ersatts av en annan. Där staten tidigare styrde allt styrde den nu ingenting.

– Fotbollen sköttes långt ifrån idealiskt under den gamla regimen, men den delen av samhället har faktiskt blivit mycket sämre. Albansk fotboll blev riktigt sjuk, riktigt snabbt. Myndigheterna och politikerna lämnade den åt sitt öde. Den enda gången det är folk på VIP-läktaren nuförtiden är när de kan sola sig i glansen av landslaget.

Neptun Bajko var förbundskapten mellan 1994 och 1996. Han berättar om en ny verklighet där spelbolag och brottssyndikat var fotbollens nya maktfaktorer. Var det ena började och det andra slutade var omöjligt att säga.

– Jag var inte rädd för Tyskland, jag var inte rädd för Bulgarien. Det enda jag var rädd för var spelbolagen. Som förbundskapten fick jag erbjudande om att sälja en match. Som klubbtränare fick jag sedan direkt order att göra det.

Omsätter stora pengar

Går det att jobba inom albansk fotboll i dag utan att ha kontakt med den organiserade brottsligheten?

– Jag tror att det är mycket, mycket svårt. Men jag kan inte säga det alldeles säkert.

Bajko slår ut med händerna.

– Det enda jag vet säkert är att när bollen rullar i gräset, då rullar också miljontals och åter miljontals lek.

Efter att Alfred Bode kört 130 på en 60-väg fastnar vi i en poliskontroll. Läget ser hopplöst ut, men en ursinnig utskällning senare ber en bugande och bockande polisman

Bode så förfärligt mycket om ursäkt:

– Jag har stor respekt för dig och ditt sällskap.

I fjol avslutade Albanien EM-kvalet med att först förlora med 4–2 mot Vitryssland hemma och sedan kapitulera med 6–1 mot Rumänien.

Självaste premiärministern Sali Berisha var rasande:

– Det här är en maffiagrupp som trampar på vår flagga.

Idrottsministern Ylli Pango skrev till Uefa, och krävde att fotbollsförbundets president Armando Duka skulle utredas, då det fanns ”klara bevis” för att han fått landslaget att lägga sig.

– Men var fanns de bevisen? Vad blev konsekvensen?

Armando Duka kastar ur sig retoriska frågor på sitt kontor, och känner mycket väl till svaren.

Det kom aldrig fram några bevis. Konsekvensen blev att Fifa i stället stängde av

Albanien, då deras stadgar förbjuder regeringar att blanda sig i fotbollen.

– Du måste förstå att politiker i det här landet vant sig vid att ha kontroll på allt – men att de har förlorat kontrollen över fotbollen och därför inte kan dra personlig nytta av dess popularitet. Nu gör de allt för att ändra på det.

”Mycket är rena maktkamper”

Till saken hör att Duka har en bror som var jordbruksminister i oppositionsregeringen, och att han själv spås satsa på politiken.

– Ja, mycket är ju också rena maktkamper. När vi hade blivit utslängda av Fifa hade jag ett möte med idrottsministern. Han sa att premiärminister Berisha krävt att jag skulle avsättas. Jag svarade att det

inte funkar så, att jag blivit vald av föreningarna. Då ska Berisha ha exploderat och skrikit: ”Det är jag som har blivit vald – och därför gör jag som jag vill”.

Själv tror Duka att uppgjorda matcher förekommer inom albansk fotboll – ”jag kan inte säga emot” – men menar också att ogrundade misstankar ofta används som slagträ.

– Om vi förlorar mot Sverige kommer det att börja igen: ”De har sålt matchen”. Men det här är fotboll, och vi är Albanien. Jag såg Zlatan Ibrahimovic spela den italienska

supercupfinalen, och kunde inte låta bli att känna: ”Herregud, hur ska våra grabbar klara av honom?”.

Duka binder ihop sitt resonemang:

– Vi kan slå Sverige, visst, men vi kan lika gärna förlora med 5–0. Och om Ibrahimovic spelar så bra som han kan – är jag då en maffiaboss?

Gång på gång frågar jag Albert Bunjaki om Alfred Bode. Vem är han egentligen? Vad får honom att stå över lagen? Kort och gott – är han mafioso?

Det dröjer ända till den sista frågan innan Bunjaki slutar flina och ryggar tillbaka.

– Maffia? Nej, nej. Han har ju varit högt uppsatt i förbundet under många år. Jag trodde att du förstod det – det är fotbollen som givit honom hans status.