Inbördesklriget

En hjärna mot ett hjärta – det hotar Arsenals säsong att implodera

1 av 3
SPORTBLADET

Konsekvenserna:

Usla resultat, internt käbbel, en avsatt lagkapten.

Anledningarna:

En manager som ser fotboll som en sport för hjärnan, men en kapten som spelade med hjärtat.

Där är grunderna i inbördeskriget som hotar att få Arsenals säsong att implodera.

När Arsène Wenger var 16 år gammal så blev han uppflyttad till a-laget i byföreningen han spelade för, FC Duttlenheim.

Han var yngst i laget, men tog ändå omedelbart ansvar på sitt eget sätt.

– I verkligheten var han mer eller mindre le patron, chefen. Han var inte lagkapten – ändå var han det. Det var: ”Du gör så, du gör så”. Han var ledaren, säger släktingen Claude Wenger.

Ingen var särskilt överraskad. Wenger hade uppträtt på samma sätt ända sedan han började spela fotboll som liten pojke.

Han hade ett unikt öga för spelet, och så begåvad att han kunde tänka sitt lag till segrar. För honom var alltid fotboll en sport som i första hand spelades med huvudet, och först därefter med kropp, hjärta och lungor.

– Redan när han var 12 år så var han väldigt lugn, väldigt klartänkt. Han var alltid tränaren på planen, lagets strateg. Till och med då såg han till att få fram sina idéer, men på ett väldigt stillsamt sätt, säger Jean-Noël Huck, som spelade i ett konkurrerande pojklag.

När Wenger sedan tränade japanska Grampus Eight i mitten av 90-talet så växte hans intresse för zenbuddhism. Han skrev en bok för den japanska marknaden – ”Shosha No Esprit” – där han preciserade sin filosofi:

– Som ledare är det ofta nödvändigt att undertrycka dina personliga känslor. Det är lagets känslor som måste prioriteras.

Nästan 20 år har nu gått sedan dagarna som definierar Willam Gallas karriär – ja, dagarna som format hela hans liv.

Han var 12 år då, en liten förortsgrabb i Villeneuve-le-Garenne med en mamma som jobbat på posten och en pappa som varit rörmokare – ända tills de bestämt sig för att flytta tillbaka till det Guadeloupe de kom ifrån.

Gallas såg hela sin värld rasa samman. Dagarna innan hade han fått antagningsbeskedet från fransk fotbolls elitakademi i Clairefontaine. Nu tycktes han bli tvungen att tacka nej, för att i stället flytta till andra sidan av jorden.

Liten chans för Gallas att lyckas

– Mina föräldrar sa att jag var för ung för att stanna på egen hand, men jag bönade och bad. Jag sa att det var min enda chans att lyckas som fotbollsspelare. Det var svårt för min mamma. Hon grät, jag grät. Efter det så visste jag att jag var tvungen att ge allt för att lyckas.

Problemet? Att Gallas inte verkade ha så stora chanser att bli professionell fotbollsspelare. Han tillhörde de minst begåvade på Clairefontaine.

Den klart lysande stjärnan var i stället en kille med rötterna på samma Guadeloupe som Gallas, en kille som föddes i samma Paris-förorter på exakt samma augustidag 1977.

Han hette Thierry Henry, och skulle en dag bli lagkapten för Arsenal.

– Alla såg att Thierry var ett fenomen som skulle uppfylla alla drömmar. Själv tillhörde jag inte de bättre. Jag var tvungen att jobba mycket hårdare, att vara mycket mer fokuserad än någon annan. Jag tog aldrig något för givet då, och jag gör det inte nu. Är det något jag inte kan begripa så är det när de bästa spelarna i ett lag stannar kvar efter träningen och jobbar extra – medan de unga spelarna går direkt hem.

William Gallas karriär blev vindlande och krokig, men till sist tog han sig hela vägen till Arsenal. Och en dag kallade Arsène Wenger in honom på sitt kontor.

”Vet att jag måste ge ALLT”

En Paris-kille hade lämnat Arsenal, en annan skulle leda klubben vidare. Thierry Henry flyttade till Barcelona, William Gallas blev ny klubbkapten.

– Det är ett enormt ansvar. De flesta spelare här är yngre än mig, och jag vill att de ska inse att de har fått en enorm möjlighet att uträtta något speciellt. När jag går ut på planen inför 60 000 åskådare vet jag att jag måste ge precis allt jag har; fysiskt, mentalt, känslomässigt. Jag förväntar mig detsamma av dem, sa Gallas i samband med utnämningen.

För tio dagar gjorde så Gallas en ny intervju. Invandrarungen från förorten hade då varit Arsenal-kapten i drygt ett år.

Han hade offrat allt för att besegra oddsen, och var beredd att fortsätta göra detsamma för att leda sitt lag till titlar. När han såg sig omkring i sitt omklädningsrum hittade han inte många andra ögonpar där hungern var lika stor.

– När vi nu går ut i strid så är vi inte tillräckligt modiga. Vi måste vara soldater, vi måste vara krigare. Andra lag kan göra det mot oss, och vi måste kunna stå upp mot såna attacker.

Sista gången William Gallas ledde ett segrande Arsenal så var han själv bäst på planen mot regerande mästarna Manchester United.

Han hade gått i spetsen för sin orutinerade styrka med klassiskt, traditionellt ledarskap. Ändå var Arsène Wenger restriktiv med det personliga berömmet efter matchen.

– Jag håller inte längre med när folk säger att man behöver en ledare på planen. Fotbollen har utvecklats, och är så snabb att det finns mindre tid för en person att leda laget. Du måste ha mer av delat ledarskap över hela planen.

Wenger föredrar Braveheart

Men kapten Gallas var väl ändå lagets självklara centralfigur? Nej, Wenger duckade för frågan.

– Du behöver ha fem, sex ledare i laget. Du behöver fortfarande folk som pratar i omklädningsrummet, men ute på planen så går det för snabbt för att en enda kille ska kunna säga: ”Kom igen, samlas här allihopa”. Det är slut med det.

Och här någonstans finns alltså kärnan i hela den konflikt som skakat Arsenal de senaste veckorna.

William Gallas har sin bild av vad det innebär att leda, att vara lagkapten. Han ser det som sitt ansvar att få alla att ge absolut allt, att offra både blod svett och tårar – och att öppet kritisera de som inte ändå inte gör det.

Hans manager föredrar en annan typ. Tony Adams – Braveheart-kaptenen som Wenger fick ärva när han kom till Arsenal – har beskrivit fransmannen som ”livrädd för konfrontationer”.

I Arsène Wengers ögon så spelar den idealiske lagkaptenen mer än han snackar, han kväver eldhärdar snarare än att lyfta på locket till dem.

Precis när Premier League-säsongen var i färd att börja i augusti fick Cesc Fàbregas frågan om han en dag kunde se sig själv bli Arsenals kapten.

– Jag skulle älska det, svarade katalanen.

Trodde han själv att det skulle bli så?

– Jag respekterar alla beslut. Jag är en spelare som accepterar nästan allting. Jag är nöjd med allt, med att spela centralt på mittfältet för Arsenal med nummer fyra och ge allt i varje match. Men om bossen skulle tycka att jag var redo om ett eller ett par år skulle jag gärna ta armbandet.

Det tog inte ett eller två år – det tog tre månader. 21 år och 6 månader gammal är nu Cesc Fàbregas den näst yngste lagkaptenen i Arsenals historia.

Efter några kaotiska veckor hade Arsène Wenger fått nog av en sorts ledartyp som han själv egentligen aldrig trott på.

In med hjärna

Ut med krav och konfrontation, in med hjärna, huvud och harmoni. Cesc Fàbregas har egentligen inga av de egenskaper som brukar förknippas med en brittisk lagkapten, men han ”respekterar alla beslut, han ”accepterar nästan allting” och han tänker fotboll på samma sätt som sin manager.

– Arsène Wenger har inte utsett en ny kapten. Han har bara bundit en kvarnsten runt högerarmen på sin bästa spelare, skrev Henry Winter i The Telegraph.

Själv försökte Wenger spela ner dramatiken. En spelare är inte längre kapten, en annan är det istället – vad spelar det egentligen för roll?

– Jag tror inte särskilt mycket på ledarskap. Jag tror mer på bra passningsspel än jag tror på en kille som hoppar runt med händerna i luften och leker ledare.