Nyckelmatchen kommer att bli mot Italien

SPORTBLADET

Och hur hett är egentligen U21-EM?

Fråga Marcus Berg, fråga Mattias Bjärsmyr, fråga Jörgen Lennartsson.

Det är de som bestämmer.

Och hur hett är egentligen U21-EM?

Fråga Marcus Berg, fråga Mattias Bjärsmyr, fråga Jörgen Lennartsson.

Det är de som bestämmer.

Vi gör upp med den allra tröttaste, mest förutsägbara åsikten först.

Redan nu har det börjat, och ända fram tills turneringen börjar kommer vi gång på gång få höra att vi svenskar ”inte förstår hur stort U21-EM är”.

Jag är inte så säker på att det stämmer.

När jag skriver det här så pågår en omröstning på Sportbladets hemsida. Av de som svarat beskriver 40 procent mästerskapet som ”glödhett”, 37 procent väljer ”ljummet” och 23 procent föredrar ”iskallt”.

På ett sätt är siffrorna givetvis missvisande – bara de med någon form av engagemang röstar – men samtidigt ger de en ganska rättvis bild.

Sanningen ligger någonstans mittemellan med U21-EM.

För oss verkligt fotbollsintresserade är det givetvis högintressant, men vi ska samtidigt inte falla för propagandan som påstår att det här är matcher som får de stora fotbollsnationerna att stanna.

Förra sommarens turnering i Holland tog upp mästerskapet på en helt ny nivå, det stämmer, men det är ju inte sommar-OS vi pratar om.

Snitt under 10 000

150 länder hade tecknat någon sorts tv-avtal, men de flesta av dem sände bara några korta glimtar. När värdnationen spelade var arenorna fullsatta, men på de andra matcherna var snittpubliken en bit under 10 000.

Nu snackas det om supermötet där ett Spanien med Cesc Fàbregas, Sergio Ramos och David Silva står mot ett England med Micah Richards, Theo Walcott och Aaron Lennon.

Det är såklart bara dumheter.

Walcott kan möjligen bli aktuell, men med största sannolikhet kommer ingen av de sex ovanstående spelarna till Sverige.

För unga fotbollsmiljonärer har U21-EM ungefär samma status som VM har för landslagsaktuella hockeyspelare.

De som kommer är de som själva kan vinna något på det, de som vill slå sig in i ett a-lag och de som spelar för ett kontrakt i någon större liga.

När Stuart Pearce försökte få ihop ett engelskt lag till det förra mästerskapet märkte han snabbt att hans förhandlingspostion var svag.

David Bentley lämnade återbud eftersom han ”kände sig sliten”, medan Gabby Agbonlahor inte ens gick att få tag på. Han hade dragit på semester utan att ge Pearce sitt nya mobilnummer.

– För mig handlar det inte om vad som passar dig själv när du får frågan om att representera ditt land, men jag är från en annan generation, muttrade Pearce.

Det är såklart trist om nu en publik inbillar sig att få se etablerade stjärnor – men det är kul för det svenska laget.

Precis som de andra lagen från fotbollens exportnationer – Finland, Vitryssland och Serbien – kan vi räkna med ett i stort sett fullstarkt Blågult, som dessutom gått kraftigt framåt det senaste året.

Har Sverige målvakten?

Ett mittfält med Bajrami, Ekdal, Özkan och Rasmus Elm känns riktigt spännande, anfallsduon Marcus Berg-Ola Toivonen har känt varandra sedan de var värmländska skogsknattar och jag är nöjd med Martin Olsson och Mikael Lustig på ytterbackarna.

Än är jag inte övertygad om att Sverige har en målvakt och ett mittbackspar som står sig i konkurrensen, men efter en gynnsam lottning tycker jag ändå att sikten mot avancemang är mer halvklar än mulen.

Serbien har länge haft fantastiska ungdomslandslag, och är faktiskt min gruppfavorit. Vitryssland ska vi slå – så i min värld står nyckelmatchen mot Italien.

Och då snackar vi ju.

Fotbollsfesten kommer inte att komma automatiskt, Örjans Vall kommer inte att fyllas bara för att någon mästrar om något imaginärt intresse i andra länder.

Men om Bjärsmyr och Bengtsson bärgar bort Balotelli i en bjässebatalj, om Berg bryter fram och baxar oss vidare?

Jodå, då fylls Olympia eller Nygamla Ullevi till sista stol.

Det svenska U21-landslaget kommer att få det intresse och den turnering det förtjänar.

De ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart.