Brutalt uppvaknande för charmlaget Hoffenheim

SPORTBLADET

München. En missad chans, en tappad boll – och i den allra sista minuten hade höstens charmlag förlorat toppmötet på brutalast tänkbara sätt.

Välkommen till den riktiga fotbollsvärlden, Hoffenheim.

Det är så här den fungerar för de allra flesta av oss.

Det var en betraktelse i en av de tyska tidningarna igår, där författaren försökte sätta sig in i livet som Hoffenheim-supporter.

Han hade problem att få till det.

Hoffenheim-fans är ju fotbollsvärldens svar på spädbarn.

De har bara existerat i några få år, och har hittills inte smakat på något annat än lycka och framgång.

De vet helt enkelt inte hur det smakar med förnedrande förluster, ångestladdade nedflyttningsstrider och bittra segermål för motståndarlaget.

Och detsamma gäller ju spelarna, laget. Hoffenheim hade aldrig någonsin tidigare spelat på Allianz Arena, så de åkte till München och ställde upp med ett lag där medelåldern var 22,6 år.

Så spelade de också som ett lag som aldrig gått på några smällar, som inte har känt på hur lätt det är att blåsa bort i det hårda trycket på en sådan här arena – och som därför inte heller brydde sig om att vara rädda för det.

Är det förbjudet att spela fysiskt?

Från första stund öste Hoffenheim på med fem, sex man framåt varje gång de vann bollen.

Visst hade de kunnat släppa in två mål redan den första kvarten, men samtidigt hade de precis lika gärna kunnat göra fyra bara i första halvlek.

Nu dröjde det i stället till fem minuter efter paus.

När inlägget kom från högerkanten tryckte Vedad Ibisevic rätt och slätt undan sin försvarare, spann runt och drog in sitt 18:e för säsongen på volley.

Vadå? Är det förbjudet att spela fysiskt mot hemmalagets försvarare?

Vadå? Skulle det vara några problem med att åka till München och anfalla sönder FC Bayern?

I det här läget hade såklart ett mer cyniskt lag dragit sig tillbaka och försvarat sin sensationella ledning.

Hoffenheim pressade i stället ännu hårdare på gasen, framdrivna av någon sorts oskuldsfull naivitet om att inget ont ändå skulle drabba dem.

Det brukade ju inte göra det.

De åkte visserligen på ett kvitteringsmål, de fortsatte sedan att bjuda på chanser – men med tre minuter kvar var det ändå som om självaste tandfén återigen hållit en vakande hand över Hoffenheim.

Inbytte Sejad Salihovic väggade sig fram till ett friläge. Han behövde bara slå in bollen för att få sagan att sväva vidare på ännu högre höjder.

Men precis där och då bröts magin.

Salihovic missade, klockan tickade in på stopptid, en vänsterback missade en brytning – och i den 92:a minuten studsade så en slumpboll fram till Luca Toni.

Game over.

2–1 till Bayern München. Hoffenheim hade förlorat, på grymmast tänkbara sätt.

Något om inte kunde hända hade hänt.

”Trendfenomen”

Under de minuter som uppstickarna i blått fortfarande ledde matchen hade hemmakurvan vecklat ut en avancerad banderollsekvens.

Den anspelade på hur Hoffenheim inte haft en enda supporter för några få år sedan, men nu plötsligt hade tiotusentals.

”Hoffenheim – Trendfenomen”, stod det på den nedersta banderollen, och givetvis ligger det något i det.

Det är svårt att beskriva alla nytillkomna Hoffenheim-fans som något annat än medgångssupportrar, då de hittills aldrig sett något annat än medgång.

Idag vaknar de nu med ett rejält styng av bitterhet i klubbkroppen, efter en första tilltufsning av den verklighet som med åren kommer att visa sig vara rätt brutal.

De har förlorat en seriefinal –samtidigt har de också påbörjat resan från att vara ett trendfenomen till att bli en riktig fotbollsklubb.

Det är ingen lätt färd att ge sig ut på, och det ska bli väldigt intressant att se vad och vilka som är kvar när de är framme.