Tre av sex klara

Niva såg laget som inte kan förlora

SPORTBLADET

LONDON. Vinnare blir de som klarar av att bemästra kaoset på slagfältet, de som kan kontrollera tankarna hos både sig själv och sin motståndare.

Napoleon Bonaparte sa det.

Manchester United var det.

Efteråt satt Sir Alex Ferguson och pratade om vad som krävs av en Manchester United-spelare.

Med gnejskäke spottade han fram ord som hunger, driv, motståndskraft och mental styrka.

– Har du inte det så kommer du aldrig att spela för Manchester United. Så enkelt är det.

Översatt i andra ord – är du inte en vinnare så är inte det här klubben för dig.

Under dryga 120 minuter fanns det två lag på Wembley som båda vägrade att förlora.

”Bara ett lag som kunde vinna”

Tottenham var väl så bra som Man United, spelade efter resurserna och skapade flest riktigt vassa målchanser.

Strax därefter fanns det ändå bara ett lag som kunde vinna.

Det sägs ofta att straffsparkar är ett lotteri, men det är direkt felaktigt.

Att vara bra på straffar har visserligen rätt lite att göra med hur bra du är på fotboll, det stämmer, men det är däremot direkt kopplat till hur din karaktär och ditt självförtroende ser ut.

När Man United-spelarna väntade in avgörandet så gjorde de det med både ligatitlarna, Champions League-bucklorna och straffsegrarna i ryggen.

Den röda armén sjöng om hur John Terry missat i Moskva, och Edwin van der Sar stod och viskade små tips i örat på Ben Foster samtidigt som Rio Ferdinand vann lotten om att skjuta framför sina egna fans.

Tottenham-spelarna tog sats ifrån en fiaskosäsong och en straffsparksförlust mot PSV förra våren.

– Jag måste vara ärlig. Jag tog en titt på oss och kände mig inte särskilt säker på våra straffskyttar, sa Harry Redknapp.

Spurs-truppen saknar karaktär

Att skicka fram stackars, lille Jamie O’Hara – den 22-årige kämpen som börjat på bänken – för att skjuta direkt efter Ryan Giggs var som att döma en oskyldig människa till arkebusering.

Att sedan ge förtroendet till petade floppvärvningen David Bentley var ett direkt erkännande om att Spurs-truppen saknar karaktärsspelare.

Klyschor om vinnarmentalitet som ”sitter i väggarna” är för det mesta ingenting värda, men runt Man United är de ganska enkla att konkretisera.

Tränarstaben som formar klubbens talanger är densamma i dag som den var för 20 år sedan.

Nästan alla reserv- och ungdomstränare är erfarna män som en gång handplockades av Ferguson för att vara med under hela den här oändliga äventyrsresan mot världstoppen.

Det är lätt att häpnas över att så pass begränsade spelare som John O’Shea, Darren Fletcher och Wes Brown kan vinna Champions League – men deras bristande grundtalang kompenseras av att de stigit upp ur vinnarfabriken i Manchester.

Nu går spelare som Jonny Evans, Darron Gibson, Danny Welbeck och Ben Foster på samma väg som många före dem.

Pratet om att Ligacupen skulle vara på väg att bli någon sorts ungdomsturnering är ju överdrivet, men den har länge haft en fostrande effekt.

Jonny Evans framtidens Gary Neville

För 15 år sedan skickade Ferguson ett oprövat lag till en match mot Port Vale.

De vann, men kritiken efteråt var ändå så våldsam att den nådde hela vägen upp till det brittiska parlamentet.

– En parlamentsledamot sa att publiken hade berövats chansen att se stora spelare. Det han inte förstod var att de i själva verket hade haft privilegiet att se ännu större spelare.

I United-laget den kvällen fanns David Beckham, Paul Scholes, Nicky Butt och Gary Neville.

– Och nu skryter de som var där om vilken speciell kväll det var, skrockar Ferguson.

När de röda firar ännu någon titel om sisådär 15 år så misstänker jag att det kommer att finnas folk som drar skepparhistorier om när de såg Ben Foster och Jonny Etvans spela för första gången.

Det var ju den där säsongen när Manchester United vann fyra, fem – eller var det till och med sex?! – titlar.