Niva: AIK är inte längre en stor, stygg maskin

Segerrustningen har spruckit

SPORTBLADET

Enighet varar inte i evighet.

AIK:s segerrustning har spruckit, deras framgångsfront har fallit, deras mästarborg är intagen – och deras syndabock är fastbunden vid bålet.

Foto: Scanpix

Under våren 1998 hängde en märklig banderoll på The Kop i Liverpool: ”Agent Johnson – uppdraget slutfört”.

Vid den här tiden hette Evertons impopuläre ordförande Peter Johnson. Han hade varit klubbens huvudägare i fyra år, utan att någonsin accepteras fullt ut.

Han växte nämligen upp som rödglödgad Liverpoolsupporter.

Det kvittade hur många gånger han gjorde avbön och hur ofta han betonade att han var en professionell yrkesman som enbart arbetade för Evertons bästa – misstron lyfte aldrig från den blå sidan av staden.

Johnsons enda chans hade legat i att nå snabba och tydliga resultat.

Så blev det aldrig.

Everton slets itu – Peter Johnson blev stadens mest avskydde man.

I takt med att Everton sjönk allt närmare nedflyttningsstrecket bytte dock Liverpool-fansens känslor karaktär.

Det som varit hat mot en påstådd svikare blev med tiden skadeglädje över den indirekta skadan de åsamkat sina rivaler.

Därför banderollen från The Kop. Därav skämtet om ”Agent Johnson”.

Råsunda på väg att få ett ängsligt hemmalag

Det vi nu ser i Stockholm är hur det håller på att utvecklas ett allsvenskt parallellfall i miniatyr.

De sektioner av Råsunda där tålamodet är allra kortast har redan utsett sin syndabock för den generalusla säsongsstarten.

– Skicka hem Eguren, dundrade det från klacken på Norra.

– Skicka hem Eguren, ekade det från den hårdföra hyllan på Östra.

Nere i de grönvita söderorterna har man inte haft så många fotbollsnyheter att flina åt det senaste året, men i dag lär det var gott om Hammarbyare som ler i mjugg åt effekten av

Sebastián Egurens övergång till AIK.

De hade inte kunnat splittra sina svartgula fiender mer om de så skickat in en försåtsminerad trojansk häst i deras omklädningsrum.

I fjol nådde AIK fram till Lennart Johanssons-pokal tack vare några skickliga stjärnspelare, visst, men framförallt vann de sitt SM-guld för att precis hela klubben för en gångs skull drog åt exakt samma håll. Magin är bruten nu.

AIK är inte längre någon stor, stygg, svart maskin som ostoppbart mullrar framåt. AIK är i stället på väg tillbaka mot det stormiga, oroliga, otrygga klimat som så ofta skapat ängsliga hemmalag här på Råsunda.

Vilsna och osäkra på sina roller

Resultatet i går? Det konstigaste med det var väl att det

absolut inte var något konstigt med det.

Lilla BK Häcken från Hisingen åkte upp till mästarnästet och spelade mer än jämnt över 90 minuter.

AIK:s anfallsspel fungerade – som vanligt – inte alls.

I praktiken spelade de enligt en 4–1–4–1-formation som lämnade den kraftlöse Miran Burgic helt isolerad längst fram.

Tanken var ju att mittfältarna skulle ha aptitliga ytor att springa rättvända in i, men det kom aldrig några löpningar. Spelarna såg vilsna ut, osäkra på sina respektive rollfördelningar.

Vem stannar när vem sticker? Det spelade nu ingen egentlig roll, då AIK i stort sett alltid hunnit tappa bollen innan mittfältarna hunnit fundera färdigt.

Häcken borde ha vunnit

Häcken var enklare, men effektivare.

Nigerianerna Chatto och Chibuike ägde mitten, brassarna Vinícius och Paulinho var påhittigt förutagsamma innan de tappade lusten efter sisådär en timme.

Det finns en poäng i den här parallellen mellan dagens Häcken och förfjolårets Kalmar, jämförandet av två stadiga svenska laggrunder kryddat med importerad spets.

Där AIK spelade alltmer på chans gnuggade Häcken på med metodik.

Där AIK kunde ha vunnit borde Häcken ha gjort det.

Under tio vilda västern-minuter på slutet hade visserligen vad som helst kunnat hända, men totalt sett var det inte det minsta egendomligt att förortsgänget lämnade nationalarenan med poäng.

I matchens absoluta slutsekunder dök ändå ett jätteläge upp för den förtvivlat formsvage Sebastián Eguren. Mitt framför mål tilläts han ostört gå upp och nicka, samtidigt som stora delar av Råsunda var mitt uppe i en ramsa om att skicka hem honom.

I vanliga fall sätter han nio sådana lägen av tio. Den här gången hade han missat redan innan bollen träffade huvudet