Krönika

Erik Niva

Tidernas skräll

Erik Niva listar historiens tio största jättedödare

segerglädje Hereford från amatörernas femteliga prades ihop med Newcastle från högstaligan när FA-cupen lottades 1972. Ett omöjligt uppdrag? Tydligen inte. Hereford vann med 2–1 och Sportbladets Erik Niva listar matchen som FA-cup-historiens största skräll.
segerglädje Hereford från amatörernas femteliga prades ihop med Newcastle från högstaligan när FA-cupen lottades 1972. Ett omöjligt uppdrag? Tydligen inte. Hereford vann med 2–1 och Sportbladets Erik Niva listar matchen som FA-cup-historiens största skräll.Foto: Foto: POPPERFOTO.COM
SPORTBLADET

Roy Hodgson fick sparken i samband med Liverpools titankamp mot Manchester United.

Edin Dzeko kan göra debut mot Sven-Göran Eriksson och hans Leicester City.

Det är av mindre betydelse.

Tredje omgången av FA-cupen handlar alltid om favoritfallen, om skrällarna.

Sportbladets Erik Niva listar historiens tio största jättedödare.

Det var inte en fotbollsmatch – det var ett fotbollsmaraton.

När tredje omgången av FA-cupen 1972 lottades parades Newcastle United från högstaligan ihop med Hereford United från amatörernas femtedivision. Alla utgick från att de skulle bli en formalitet.

Trots all skrällromantik runt cupen hade inget amatörlag slagit ut en klubb från högstaserien sedan 1949.

– Rekordet är nio mål av samma spelare i en cupmatch. Jag siktar på att slå det, skrävlade Newcastles skyttekung Malcolm Macdonald.

En månad senare hade han fortfarande inte lyckats skaka av sig amatörerna från Hereford.

Ett omspel och ett jätteoväder innebar att Malcolm Macdonald och de andra landslagsstjärnorna alltjämt var strandade på ett hotell i en liten bondstad på gränsen till Wales.

– Det kändes som att vi satt fast i limboland under hela januari. Omspelet blev uppskjutet gång efter gång, och vi satt där på hotellet mitt i ingenstans och väntade. Så fort man stack näsan utanför dörren blev man genomblöt – och eftersom vi bara hade packat för en övernattning började ju kläderna stinka efter några dagar. Det var en helt bisarr situation.

Samtidigt som en uttråkad Malcolm Macdonald kämpade mot hotelldöden trotsade Hereford Uniteds mittfältare Ronnie Radford vädermakterna.

Dagen innan det femte försöket att avgöra mötet var Radford på jobbet precis som vanligt. Regn, vind, kyla – försörjde man sig som takläggare behövde taken likafullt läggas.

Uselt väder – och planen liknade mest ett träsk

Vädret var fortfarande uselt lördagen den 5 februari 1972 – blåsigt och dimmigt – och planen på lilla Edgar Street påminde mest om ett träsk.

Det fick lov att kvitta.

Vid det här laget behövde matchen spelas om inte hela säsongskalendern skulle sättas ur spel.

På morgonen gick den lokala polisen igenom förutsättningarna med de två klubbledningarna då det knackade på dörren till kontoret där de satt.

– Frank, vi har sålt alla biljetter.

Ordföranden i Hereford – Frank Miles – tittade på polisbefälet, ryckte på axlarna och svarade:

– Oroa dig inte. Tryck fler bara.

Redan den officiella publiksiffran på 16 100 innebar att Edgar Street var överfull. I själva verket tros nästan 20 000 åskådare ha välkomnat Newcastle United ut på gyttjepölen till fotbollsplan. Dussintals hade klättrat upp i träden runt arenan, ytterligare några i elljusställningarna.

Matchen fick sin karaktär efter bara några minuter. Herefords högerback Roger Griffiths fick en otäck smäll, och verkade allvarligt skadad. Läkaren Peter Isaacs sprang in.

–När jag försökte behandla honom sa han: ”Jag har ont, men jag klarar det”. Jag hällde lite kallt vatten över honom, och sedan fortsatte vi. Det visade sig att han brutit benet, men stämningen och adrenalinet gjorde så att han klarade sig fram till den 83:e minuten innan han tvingades bryta.

Vid det laget hade Malcolm Macdonald precis nickat in ledningsmålet för ett Newcastle som slutligen tycktes vara på väg att fullgöra sin plikt.

Men takläggaren på mittfältet vore annorlunda.

Med fem minuter kvar vann Ronnie Radford bollen genom en våldsam tackling i mittcirkeln, en satsning som hade givit minst gult kort i dag. Han spelade vägg med en lagkamrat, fick tillbaka bollen drygt 30 meter från motståndarmålet.

Ögonblicket därefter är engelsk fotbollshistoria. Radford tog inte fast bollen, utan drämde till direkt med en högervrist som susade som en missil upp i det vänstra krysset.

– What a goal. What a gooaaal, ylade kommentatorn John Motson – en engelsk motsvarighet till Arne Hegerfors – som gjorde en av sina allra första matcher för BBC.

Några få sekunder senare hade hundratals åskådare forsat in planen. Allra mest euforisk var kanske polismannen Grenville Smith.

– Jag var längst fram, jublande. Jag kastade upp min polismössa i luften och fångade den innan jag kom ihåg vem jag var och var jag var. Då fick jag lov att vända mig om och börja skrika: ”Gå av planen” i stället.

Fru Radfors missade makens mål

Uppe på läktaren hade Ronnie Radfords fru Ann precis vänt sig om för att säga något till parets två barn, och missade därigenom målet. Nu hördes hennes röst allra högst bland de firande massorna.

– Vem gjorde målet? Vem gjorde det?

Det dröjde flera minuter innan ordningen återställts någorlunda. Visserligen innebar Radfords drömmål bara förlängning, men både han själv och alla andra upplevde det som segerskottet.

– Jag såg mig omkring bland mina lagkamrater och visste att vi skulle dö för varandra. Sedan tittade jag bort mot publiken och såg glädjen i deras ansikten. Då visste jag att vi skulle vinna.

Inhopparen Ricky George gjorde segermålet i den 103:e minuten. Newcastles manager Joe Harvey kräktes av besvikelse i bussen hem.

För Newcastle gick trots allt fotbollslivet vidare ungefär som vanligt. Helgen efter cupchocken besegrade de Manchester United med 2–0.

För Hereford United var bragdskrällen början på en ny tillvaro. Vid slutet av säsongen valdes de in i fjärdedivisionen – uppflyttningarna till ligasystemet gick till på det sättet 1972 – och blev därigenom en helprofessionell klubb.

Paradoxalt nog innebar det slutet på Ronnie Radfords tid i Hereford. De flesta småpojkar kanske drömmer om att bli fotbollsproffs, men han hade aldrig varit en av dem.

– När klubben blev helprofessionell ville jag inte vara en del av den längre. Jag ville vara takläggare över allt annat. Jag älskade mitt jobb och ville inte sluta med det. Jag bestämde mig för att lämna in.

Fortsatte att jobba som takläggare

Ronnie Radford fortsatte sedan att jobba som takläggare i drygt 30 år, innan han gick i pension 2005.

– Jag var aldrig intresserad av glamouren runt fotbollen, men det betyder mycket för mig att fortfarande bli ihågkommen för målet mot Newcastle. Jag håller på att förlora hörseln nu, så häromsistens gick jag till läkaren för att få en hörapparat. Killen som satte in den var en Sheffield Wednesday-supporter. Han frågade vad jag hette, och när jag sa Ronald Radford sa han att det även var namnet på en berömd fotbollsspelare. När jag sa att det var jag blev han helt röd i ansiktet och kunde inte sluta le. Det kändes väldigt konstigt. Jag ville aldrig bli berömd, och jag känner mig fortfarande inte berömd.

När FA-cup-finalen avgörs på Wembley i maj kommer ett speciellt pris delas ut under halvtidsvilan, ett pris som går till den klubb som stått för säsongens största skräll.

– Vi ser det som ytterligare ett steg i att uppmärksamma den enormt stora betydelse som lagen från de lägre divisionerna har för FA-cupen. Jättedödandet är en stor del av det som ger turneringen sin unika magi, säger FA:s generalsekreterare Alex Horne.

Den nyinstiftade utmärkelsen har fått namnet The Ronnie Radford Award.

FAKTA

HÄR ÄR HELGENS STÖRSTA SKRÄLLCHANSER

Stevenage–Newcastle

Stevenages manager Graham Westley: ”Om du sätter två gråhundar på banan så är det inte den bästa hunden som vinner – nio gånger av tio är det den hungrigaste. Vi tar med oss den filosofin in i den här matchen. Mina killar vill visa upp sig. De kommer att dominera matchen. De kommer att spela ut motståndare som tjänar tiotusentals pund i veckan”. Newcastle har förlorat sina sju senaste FA Cup-matcher på bortaplan – och det här är en match som väcker ekon från 1972.

Bolton–York

Ett revolutionerat Bolton har ägnat säsongen åt att flirta med Champions League-platserna i Premier League. Sjunkande York City ligger just nu på fjortondeplatsen i femtedivisionen. Och Bolton har hemmaplansfördel. Borde bara kunna gå på ett sätt – men det här är FA-cupen.

Crawley–Derby

Under en ambitiös och kapitalstark ägare är Crawley Town på väg upp ur femtedivisionen – och de stängde ute spexaren Robbie Savage från arenan när han kom för att göra ett tv-inslag om motståndarlaget i veckan. Klassiska Derby County kan få problem här.

Huddersfield-Dover

Huddersfield Town från League One kanske inte låter som någon jätte att fälla – men man måste komma ihåg att Dover Athletic slutade på sista plats i sjättedivisionen i våras.

Tottenham-Charlton

Det var inte särskilt länge sedan Charlton Athletic var en Premier League-klubb. Idag är de en ekonomisk krisklubb som just bytt ägare och kämpar för att inte sjunka nere i tredjedivisionen.

HISTORIENS STÖRSTA SKRÄLLAR

Hereford–Newcastle, 2–1, 1972

Den mest klassiska av skrällar. Alla ingredienser fanns där. Det var amatörlaget mot landslagsproffsen från högstaligan, det var lerigt och ruggigt, det var jämnt och spännande och det var en match som kröntes av ett äkta drömmål. Bilderna på den spontana publikinvasionen kommenterad av en ung John Motson tillhör den brittiska tv-historiens allra mest klassiska.

Wrexham–Arsenal, 2–1, 1992

Säsongen innan hade Arsenal vunnit ligan, medan Wrexham hade slutat sist i fjärdedivisionen. Det spelade mindre roll när 37-årige mittfältsgeniet Mickey Thomas vräkte upp en frispark i David Seamans högra kryss. Året därefter dömdes Thomas till 18 månaders fängelse, efter att ha tvättat pengar genom Wrexhams ungdomsspelare.

Colchester–Leeds, 3–2, 1971

Året före gick Leeds till final. Året efter vann de hela cupen. Men just 1971 åkte Don Revies klassiska lag till Colchester från fjärdedivisionen – och låg under med 3-0 innan de begripit vad som vad på väg att hända.

Sutton–Coventry, 2–1, 1989

Coventry låg sexa i högstaligan, men föll ändå mot amatörerna från Sutton. Matt Hanlon gjorde segermålet: ”Jag var murare, men fick knappt något jobb gjort förrän nästa omgång spelades på grund av alla medieförfrågningar. De slutade komma när vi förlorade med 8-0 mot Norwich”.

Yeovil–Sunderland, 2–1, 1949

Dimma och en kraftigt lutande plan var huvudhjälpmedlen för amatörerna i Yeovil när de besegrade ett av Sunderlands bästa lag någonsin.

Walsall-Arsenal, 2–0, 1933

Herbert Chapmans klassiska Arsenal-lag var drabbat av influensa, men ställde ändå sju landslagsmän på planen. Det räckte inte mot ett hyperenergiskt motstånd från regionalserien Third Division North.

Bournemouth–Man U, 2–0, 1984

Mäktiga, regerande cupmästarna från Manchester United föll på sydkusten mot ett lag från tredjedivisionen – med en ung Harry Redknapp som manager.

Worcester C–Liverpool, 2–1, 1959

Förlusten som formade Liverpool. Efter chockförlusten mot amatörgänget fick managern Phil Taylor sparken. Hans ersättare hette Bill Shankly.

Shrewsbury–Everton, 2–1, 2003

David Moyes lag jagade Champions League med Wayne Rooney. Ändå var det laget 80 platser nedanför dem i ligapyramiden som vann.

Barnsley–Chelsea, 1–0, 2008

Barnsley låg visserligen ända uppe i andradivisionen, men förtjänar ändå ett omnämnade då de först slog ut förra årets Champions League-finalist, Liverpool, och därefter den här säsongens Champions League-finalist, Chelsea.