Krönika

Erik Niva

Berbatov-koden

VAN MÅLSKYTT Dimitar Berbatov gör ett av många konstmål i den röda tröjan.
VAN MÅLSKYTT Dimitar Berbatov gör ett av många konstmål i den röda tröjan.Foto: AP
SPORTBLADET

Han spelar center i en av Europas största klubbar, leder skytteligan i världens kanske bästa liga.

Ändå verkar inte Dimitar Berbatov tycka att det är särskilt kul att spela fotboll.

Han är anfallaren som gått igenom hela sin karriär med en kil av is i hjärtat.

För att börja förstå dig på dagens gåtfulle Dimitar Berbatov måste du först ha stiftat bekantskap med den romantiske tonårsdrömmaren Dimitar Berbatov.

När han var 17 år tog han det stora steget och lämnade det trygga föräldrahemmet i sömniga Blagoevgrad för livet som ungdomsproffs i CSKA Sofia.

Under en semesterperiod åkte hans mamma Margarita upp till huvudstaden för att titta till sin son. Hon hittade honom ensam i en sovsal; alla hans lagkamrater hade åkt hem.

– Det var något av det sorgligaste jag sett i hela mitt liv. Hela kvarteret verkade helt tomt – bara några hundar var kvar – och där låg han på sin säng, lyssnade på musik och ritade.

Den unge Dimitar Berbatov såg så längtansfull ut att hans mamma först trodde att han blivit olyckligt kär.

– Jag tänkte att det måste vara någon flicka, men när jag tittade närmare så såg jag att han ritade CSKA Sofias klubbmärke. Och då förstod jag hur mycket han älskade den klubben.

Pappa Berbatov – Ivan – hade också varit fotbollsspelare och bland annat representerat just CSKA Sofia.

När storklubben kom till Blagoevgrad för att spela cupmatch i skarven mellan 1980- och 90-tal utnyttjade han sina kontakter för att smussla in sin son bakom kulisserna.

En nioårig Dimitar Berbatov fick träffa Hristo Stoitjkov, fick en vimpel signerad – och från den dagen bar han på en dröm om att en dag spela för CSKA.

Men den drömmen var inte hans enda.

När han växte upp var han något av en bohem. Att teckna och måla var nästan lika viktigt som att spela fotboll, författaren Arthur Conan Doyle och skådespelaren Robert De Niro hjältar jämförbara med Hristo Stoitjkov.

– En gång såg jag Morgan Freeman på flygplatsen i Sofia. ”Wow”, sa jag till min pappa, och hittade ett papper och en penna. Jag bad honom att skriva, men han bara tittade på mig: ”Ledsen, men jag ger inga autografer”. Jag kände mig hur dum som helst.

Innan Dimitar Berbatov ens blivit vuxen hade hans allra största dröm både uppfyllts och krossats.

Han hade etablerat sig i CSKA Sofias a-lag – och vantrivts.

Det var mitt i en sällsynt trofétorka då CSKA inte vann en enda ligatitel på sex säsonger. Av en eller annan anledning utsåg supportrarna lagets unga, gänglige center till syndabock.

Han buades ut. Det hängdes upp banderoller som hånade honom.

I ett derby mot Levski våren 2000 stod Berbatov för några dråpliga missar. Häcklandet förbyttes i rena hot – och inte nog med det.

Hela situationen förvärrades av att Dimitar Berbatov faktiskt utsattes för en regelrätt kidnappning, då gangsterbossen Georgi Illiev skickade tre hejdukar för att övertala talangen att byta klubb.

Det var den värsta tiden i hela hans karriär. Han var förkrossad. När hans telefon ringde svarade han inte, han ville inte prata med någon. Han led mycket – funderade på att sluta helt – men vi i familjen övertalade honom att fortsätta, berättar mamma Margarita Berbatov.

För en smått idealistisk grubblare från småstaden hade krocken med verkligheten blivit oerhört omskakande.

En av Berbatovs barndomsvänner har beskrivit det som att tiden i CSKA borrade in en kil av is i hans hjärta, som suttit kvar sedan dess.

– Det var en svår period. Kidnappningen, buropen... När fansen vänder sig emot dig – dina egna fans – är det svårt att acceptera. Du börjar fundera över din framtid, och i mitt fall var det allt det som gjorde att jag bestämde mig för att lämna mitt eget land. Det är sådant som skapar dig som människa.

Dimitar Berbatov var fortfarande bara en tonåring då han flyttade till tyska Bundesliga.

Hans kropp var ung, hans huvud redan gammalt.

Emotionellt befann han sig någonstans mitt emellan brustna illusioner och stark hemlängtan.

– Allt var nytt, och jag var inte i tillräckligt bra balans för att ta till mig det. Bara att vänja mig vid att folk som jag inte kände sa ”God morgon” eller ”Hur mår du?” var jobbigt. Egentligen hade jag föredragit att åka hem igen, men jag kämpade vidare eftersom jag inte ville göra min familj besviken.

Folket runt Bayer Leverkusen hade svårt att förstå sig på sin nya bulgar. Han verkade distanserad, näst intill avstängd.

De sekunder han hade bollen var det som om inga problem existerade, men resten av tiden var det som att han bar hela världen på sina axlar, sa hans tränare Klaus Toppmöller.

Under sin andra säsong i klubben fick Berbatov chansen att spela Champions League-final mot Real Madrid. Han fick inte starta matchen, men hoppa in redan i den 39:e minuten.

Nervös? Övertänd? Nä, den här killen sprang in på planen med en axelryckning.

– Jag satt där på bänken och kände absolut ingenting. Tränaren sa: ”Du ska in”. Jag var bara: ”Whatever”. Jag var ung och brydde mig helt enkelt inte.

När Klaus Toppmöller försvann från Leverkusen ersattes han av gamle försvarshårdingen Klaus Augenthaler, en traditionalist som inte var så mycket för komplicerade psykologiska analyser.

Han tittade på Dimitar Berbatov och såg inget annat än en slöfock.

– Han är som en cirkusdiva. Någon måste alltid vara på honom och sparka honom i arslet.

Det var inte så att Berbatov misskötte sig eller gjorde sig ovän med de andra spelarna. Han ingick bara inte i någon gemenskap, var inte del av gruppen.

Ibland syntes han till på de lokala nattklubbarna med någon kompis hemifrån och ett par paket cigaretter. Oftast satt han hemma på egen hand; läste, målade och såg på bulgarisk tv.

– Jag hade en parabol som gjorde så att jag fick in 20 bulgariska kanaler. Hade det hänt något stort hände det att CNN rapporterade. Vi är ett litet land – bara åtta miljoner invånare – och varje gång någon av oss uträttade något som gjorde så att vi fick internationell uppmärksamhet var jag lycklig.

Under tiden i fotbollsexil blev Berbatovs känslor för hemlandet stadigt starkare.

Han längtade efter sin familj och idealiserade sin barndom i Blagoevgrad. I intervjuer upprepade han att landslaget var viktigare för honom än något annat.

– 1994 gick Bulgarien till semifinal i VM. Det var då världen upptäckte att vi existerade.

År efter år blev han utsedd till Bulgariens bästa spelare – ett par år röstades han till och med fram som årets bulgar, alla kategorier – men sedan var det som om den onda spiralen från CSKA Sofia-tiden började snurra igen.

Det grönvita landslaget missade både VM 2006 och EM 2008. Dimitar Berbatov hölls som huvudansvarig.

Efter en kvalmatch mot Italien hösten 2008 hävdade gamla VM-hjälten Yordan Letjkov – vid det laget vice-president i förbundet – att Berbatov bara sprungit 2 000 meter under matchens 90 minuter.

– Han uppträder som om han inte vill representera Bulgarien.

I landskampen därefter förlorade de grönvita med 6–1 mot Serbien. Berbatov gick av efter 25 minuter, hänvisade till en skada. Experterna i tv-studion kritiserade honom våldsamt, avfärdade skadan som en bluff.

Försvinn och kom inte tillbaka, skrev Sofia Echo.

Berbatov tog så illa vid sig att han publicerade ett öppet brev.

– Jag omges ständigt av misstro och negativa attityder. Oavsett hur mycket jag anstränger mig för mitt land så förblir jag missförstådd och förolämpad, och det är ett mysterium för mig.

Han gjorde ytterligare ett försök, men den efterföljande 2–0-förlusten mot Polen ledde bara till en ännu kraftigare kritiklavin.

Bulgariens största sporttidning 7 Dni Sport följde upp med en artikel där Berbatov anklagades för att vara ”en verklighetsfrämmande primadonna”. En anonym lagkamrat citerades:

– Är han en lagkapten? Är han en fotomodell? Är han en borgmästare?

Några få dagar därefter replikerade Berbatov på sin personliga blogg, i ett inlägg med rubriken ”Hatare”. Och den här gången var inte tonen diplomatisk.

– Jag vill säga detta till alla avundsjuka – jag är för högt uppe för att ens se er. Och även om jag skulle falla, så skulle jag aldrig sjunka så djupt. Jag är som hunden ni älskar att hata, eftersom jag är framgångsrik.

Dimitar Berbatov spelade aldrig för det bulgariska landslaget igen.

Snart har det gått fem år sedan Dimitar Berbatov kom till Premier League.

I vissa matcher har han gjort saker som ingen annan anfallare i ligan klarar av – lika ofta har han försvunnit fullständigt.

Engelsmännen har fortfarande inte bestämt sig för vad de tycker om honom. Han har delat fansen i både Tottenham och Manchester United.

Ingen tvivlar på att han har begåvningen och förmågan – men i England ses det fortfarande som ett större brott att sakna offerviljan.

– Du vet, när någon har stora kvaliteter behöver han inte anstränga sig lika mycket. Ibland kanske jag ser lat ut, men jag har inte i mig att göra en massa poänglösa löpningar.

I en intervju med Manchester Uniteds egen tv-kanal fick Berbatov frågan ifall han alltid varit säker på att lyckas i England.

Nej. Jag utgår alltid ifrån det värsta, även om jag hoppas på det bästa.

Numera ger Berbatov ett mer harmoniskt intryck än han gjorde för bara några år sedan. Ändå förblir han en främmande fågel i Manchester Uniteds omklädningsrum.

– Jag har målat av ”Wazza” och ”Fletch”. Jag vet inte, men jag tror att de gillar dem.

Han skrattar sällan, men visar allt oftare upp sitt inåtvända leende.

– Känner du inte mig tycker du nog att jag är en konstig kille – och i så fall har du rätt. Ibland inser folk inte att jag bara är blyg, att jag inte gillar att socialisera.

Fotbollslivet blev inte som Dimitar Berbatov tänkt sig, men så såg inte heller hans drömmar ut som alla andras. Allt han ville var att spela i CSKA Sofia och göra avtryck med det bulgariska landslaget – nu blev det Manchester United och skytteligaledning i Premier League i stället.

Det får lov att duga.

– När jag går ut på Old Trafford tittar jag alltid upp och ser den bulgariska flaggan som fansen hängt upp på läktaren. Jag är inte med i landslaget längre, men jag känner stolthet över att spela för världens största klubb och representera mitt land på det sättet.