Death and Life

Döden chockade deras klubbar– nu är de på väg mot Champions League

Dani Jarque och Robert Enke.
Dani Jarque och Robert Enke.
SPORTBLADET

Hannover och Espanyol var två rätt mediokra klubbar, såna där som tycktes fastnaglade mellan nedflyttningsstridernas skräck och tabellmittens meningslöshet.

Sedan kom döden emellan. Nu är de två sensationslagen på väg mot Champions League.

I måndags fick Hannover 96 ny adress.

Vill du dem något så hittar du deras högkvarter på Robert-Enke-Straße 1, första huset på gatan som leder till hemmaarenan.

Just den här veckan är det också ovanligt många som har ärende hit. Hannover 96 har hävt sig upp till en fullständigt sensationell andraplats i Bundesliga.

– Skulle vi ens ta en Europaplats vore det övernaturligt, säger managern Mirko Slomka.

Det är nästan på dagen ett år sedan han tog över som manager. Klubben var då mitt inne i en 13 matcher lång evighetssvit utan en enda vinst, och det krävdes ingen större analytiker för att peka på huvudanledningen.

Den 10 november 2009 kastade sig landslagsmålvakten Robert Enke framför ett tåg i Neustadt am Rübenberge, bara 200 meter ifrån platsen där hans dotter Lara ligger begravd.

Därefter dröjde det nästan fyra månader innan Hannover vann en match igen.

I tabellen sjönk de från en bekväm tiondeplats till en nedflyttningsposition.

– Första tiden var vi upptagna av sorg och smärta. Vi tänkte inte på segrar och tre poäng, säger mittfältaren Hanno Balitsch.

Slomka kallade in ”en armé av psykologer”.

– Kanske försökte vi till och med för mycket. Vårt problem var att vi behövde lugn och framförallt tid. Sådant inte existerar inom proffsfotbollen.

Sportchefen Jörg Schmadtke fyller i.

– Psykologer säger att en sådan här sorgeprocess tar minst ett år. Ändå var vi tvungna att arbeta och prestera varje dag. Det var ett dilemma som vi under långa perioder inte klarade av att lösa.

På säsongens sista dag behövde Hannover besegra Bochum på bortaplan för att hänga kvar i Bundesliga. De vann med 3–0. Efter slutsignalen bar spelarna tillsammans runt en banderoll med texten ”Robert RIP”.

– Vi vann matchen för en man som finns i himlen nu, en man som heter Robert Enke, sa den gråtande målvaktsersättaren Florian Fromlowitz.

Lång kamp mot känslorna

RCD Espanyol fick i sin tur ny adress förra sommaren.

Efter tolv år som inneboende på Olympiastadion i Barcelona fick de äntligen nycklarna till sitt eget spektakulära nybygge, Estadi Cornellà-El Prat.

Den 2 augusti 2009 fyllde drygt 40 000 åskådare arenan för att se en ny era invigas med en 3–0-utklassning av ett ordinarie Liverpool.

Lagkapten för de blåvita den kvällen var 26-årige klubbsymbolen Dani Jarque. Mindre än en vecka senare var han död, efter en hjärtattack under träningslägret i Italien.

Uppbyggnadssträningen avbröts där och då, och säsongen som följde därpå blev en enda lång kamp mot känslorna.

– Under ett enda år tvingades jag hantera saker som andra tränare inte upplever på 15 eller 20 år i jobbet, kommenterar tränaren Mauricio Pochettino.

Espanyol sjönk aldrig ihop lika fullständigt som Hannover, men säsongen som skulle blivit ett avstamp in i de nya tiderna förvandlades i stället till en ökenvandring.

Laget gjorde färre mål än Leo Messi och ända in i maj hotade forfarande nedflyttning. Pochettino bad om förståelse.

– Nu blir laget hårt kritiserat av samma människor som sa att de alltid skulle stå bakom oss efter Danis död. Folk glömmer så fort, men ingen av oss kommer någonsin komma ifrån sorgen över det som hände. Jag minns Dani varje gång jag ser en Espanyol-tröja, varje gång jag vaknar på morgonen.

”Minnet kom med full kraft”

Hade en beteendevetare studerat Hannovers spelare i samband med vårens måstematch mot Bochum hade det funnits att göra.

Slutsignalen innebar en emotionell explosion, där spelargruppens mentala läge förändrades fullständigt på några få minuter.

I ett enda ögonblick släppte en enorm börda, samtidigt som minnet av Robert kom upp till ytan med full kraft. Det föll många tårar då, tårar både för att minnas och för att glädjas.

Fotbollstränare tenderar att låta ungefär likadant, då de ofta jobbar på i stort sett samma sätt. Mirko Slomka pratar inte som sina kollegor, men så har han också ställts inför en situation som krävt något annat än att organisera defensiva fasta.

– Glädje blev snabbt en nyckelfråga. Spelarna undrade omedvetet: Får jag ha roligt? Får jag skratta på träning? Får jag jubla efter ett mål? Kan jag känna tacksamhet efter en poäng? Mitt största problem var att få spelarna att känna: ”Ja, det får jag”. Vi hade ägnat hela våren åt att försöka få spelarna att vänja sig vid framgångskänslor igen, men Bochum-matchen gjorde jobbet åt oss.

”Helt orealistiskt”

Inför den här säsongen tippade de flesta Hannover på nedflyttningsplats. Truppen är i stort sett densamma som den som nästan åkte ur – men då den i fjol skrapade ihop 33 poäng på hela säsongen har den nu spelat in 34 poäng redan i mitten av januari.

– Egentligen är det helt orealistist att vi ligger tvåa, säger Slomka.

Statistiken backar upp honom. Totalt sett har Hannover bara haft bollen under 46 procent av tiden under säsongens matcher, vilket är tredje minst i Bundesliga. De har allra sämst passningsprocent, får iväg allra minst skott mot mål.

En siffersmattrande superdator hade aldrig fått ihop det med deras tabellplacering – men den hade heller aldrig tagit hänsyn till betydelsen av abstrakta känslovärden.

Slomka kan visserligen peka på en effektiv kontringstaktik som en del av förklaringen, men även han instämmer i att det är ”den högmotiverade, karaktärsstarka lagandan” som är den avgörande anledningen till succén.

Rutinerade portugisiske mittfältaren Sérgio Pinto fyller i:

– Tidigare var vi som vilket annat lag som helst. Nu har vi förändrats till något helt annat. Vi är så homogena. Jag har aldrig upplevt ett lag som kämpar tillsammans som vi gör.

Miljardskulder

Espanyol är en klubb med en dryg miljard kronor i skulder, och därmed också ett lag huvudsakligen byggt av billiga egna produkter.

Ändå har de legat på gränsen till Champions League-platserna genom hela den här säsongen, vilket i stort sett enbart beror på den enorma hemmaformen.

Varje gång matchklockan på Estadi Cornellà-El Prat når 21 fylls arenan av en minutlång applåd. 21 var Dani Jarques tröjnummer.

Espanyol har spelat tio hemmamatcher. De har vunnit åtta av dem, spelat ett kryss.

– Den nya arenan har blivit som en sorts kyrka. Det finns ett speciellt band mellan oss och läktarna, en gemensam vördnad och respekt. Minnet av Dani kommer alltid att finnas här, säger lagkaptenen Iván De La Peña.

Nio segrar, ett kryss – men den tionde hemmamatchen då?

Jo, för en dryg månad sedan förlorade

Espanyol derbyt mot Barcelona med hela 5–1. Det var en speciell kväll, då resultatet för en gångs skull faktiskt inte var det viktigaste.

Iniesta hyllades

Trots förlusten kostade de blåvita på sig att hylla motståndarspelaren Andrés Iniesta. De höll upp Espanyol-tröjor med nummer 21 och Iniestas namn på, och en banderoll med den välbekanta texten: ”Iniesta siempre con nosotros”, ”Iniesta för alltid med oss”.

Fem månader tidigare hade hela världen sett Andrés Iniesta fira världsmästarmålet med motsvarande text på sin Dani Jarque-tröja.

Betydligt färre såg honom lämna samma tröja ifrån sig vid ingång 21 på Estadi Cornellà-El Prat.

– Jag ville egentligen spara den här tröjan, men det här är den bästa platsen för den.

Ingång 21 heter numera Puerta Dani Jarque. Iniestas tröja kommer att bli en del av en mural på platsen, där även ett officiellt brev från Hannover 96 ska ingå. Det skickades som svar på ett kondoleansbrev i samband med Robert Enkes självmord, och innehåller bland annat meningen: ”Låt våra klubbar fortsätta framåt tillsammans genom liv och död”.

Erik Niva