ÖST MOT VÄSTBERLIN

SPORTBLADET

Förr slogs de mot muren och regimen.

I dag bråkar de mest med varandra.

När Hertha och Union möts för att reda ut historien kommer 75 000 människor till en match i andradivisionen.

Kontrasten växer ytterligare eftersom den är så komisk.

Senast jag satt på Olympiastadion i Berlin var det VM-final. Zinedine Zidane chippade in en straff och skallade ner en italienare. Det var en av 2000-talets klassiska fotbollsmatcher, men spelades inför så gott som tysta läktare, där det mest satt sponsorer, företagsfolk och journalister.

I dag är det andradivisionsfotboll. Av 22 startspelare har jag hört talas om 3, 4 stycken.

Spelkvaliteten är medioker – om jag ska vara snäll – men stämningen håller högsta världsklass.

75 000 åskådare har fyllt upp arenans samtliga platser, och precis varenda en av dem är de engagerad till gränsen för sans och balans.

Det är så det blir när det är den nya tidens Berlin-derby.

Det är så det blir när två bröder slåss.

Historien har inte varit snäll mot den här staden.

Hertha Berlin och Union Berlin är två fotbollsklubbar som vet.

När muren restes 1961 hamnade Hertha på västra sidan av den, omringade av en 14 mil lång järnridå. Skulle det isolerade laget ens ta sig ut ur det kommunistiska Östtyskland för att spela bortamatch var de tvungna att flyga.

På den östra sidan växte Union Berlin in i en ny verklighet, och ställdes mot en annorlunda sorts motståndare som visade sig omöjlig att besegra.

Själva lyckades de inte vinna den svaga östtyska ligan en enda gång. Grannarna i Dynamo Berlin vann däremot tio år i rad. Det var den fruktade säkerhetspolisen Stasis klubb.

På var sin sida om muren blev Hertha och Union protestklubbarna, de som var emot Östtysklands kommunistiska regim.

– Muren måste ner, skanderade Hertha-publiken i väst.

– Ha, Ho, He – Hertha BSC, svarade Union-fansen i öst.

Det dök upp halsdukar där de båda klubbarnas färger var sammantvinnade, och de bar varandras märken på sina jeansjackor.

Union-fansen var ju förbjudna att resa till väst, men så fort Hertha spelade Europacupmatcher någonstans i östblocket åkte de dit för att visa sitt stöd. Prag, Budapest, Plovdiv... De kom i tusental, och sjöng ”Wir hören gesammen wie der Wind und das Meer”, ”Vi hör ihop som vinden och havet”.

När muren väl föll arrangerade klubbarna en vänskapsmatch så fort de bara kunde. 51 270 åskådare kom till Olympiastadion, där röda och blå stod om varandra på läktarna och sjöng varandras hymner sammanlänkade i armkrok.

De var ute på andra sidan. De hade klarat det tillsammans. Och sedan skiljdes deras vägar.

Sommaren 2008 var Union Berlin i ännu värre kris än vanligt.

Förfallet på deras slitna Alte Försterei-stadion hade gått så långt att förbundet inte längre tillät spel där.

Kommunen erbjöd dem att flytta till Dynamo Berlins gamla hemmaarena Jahn-Sportpark, men det såg Union som ideologiskt omöjligt.

De tänkte minsann inte spela i den där gamla Stasi-borgen.

Istället tog fansen bokstavligt talat saken i egna händer.

Hade nu inte klubben råd att bygga om arenan fick de väl göra det själva. Det här var ju metallarbetarnas ”Eisern Union”, knegarklubben ”Järn-Union”.

2 333 frivilliga anmälde sig som stadionbyggare. Under ett års tid högg de i när de kunde, efter förmåga.

Tillsammans bidrog de med 128 000 arbetstimmar, till ett värde av nästan 40 miljoner svenska kronor.

– Gensvaret var häpnadsväckande.

Alla började tillbringa sina helger, sina lediga dagar och sina semestrar här. Och på så sätt blev stadion också mycket mer värdefull. Den har en mycket större betydelse för oss nu än ifall den hade byggts av något storföretag.

Christian Arbeit är bland mycket annat speaker på Unions matcher. Han fortsätter:

– Det här har alltid varit en alternativ klubb. Att säga att det var frihetskämparnas klubb under DDR-tiden vore väl att överdriva, men på den tiden kom du hit ifall du hade en alternativ syn på livet, en annan bild av hur samhället skulle fungera. Och det gör du i dag också. I dag kommer du hit ifall du är emot kommersialiseringen av idrotten.

Stoltheten över det unika arenaarbetet är påtaglig, men inbakad i den finns också ett styng av bitterhet gentemot en klubb som anses favoriserad.

Inför VM 2006 renoverades Olympiastadion för nästan tre miljarder av kommunala skattepengar, en investering som med tiden i praktiken blivit en gåva till Hertha Berlin.

– Återigen kändes det som att det rådande styret bestämt sig för att bara gynna en klubb, precis som kommunistapparaten en gång gjorde med Dynamo.

Nyrenoverade Alte Förester återinvigdes förra sommaren med en jubileumsmatch mot Hertha Berlin. Vid det laget var det inte en match mot kamraterna från förr – utan en match mot de hatade rivalerna Hertha Berlin.

– Vi välkomnar våra gäster, för att de ska få se hur underbart det är att spela på en egen arena. Sedan kan de återvända till den betongklump som de kom ifrån, häcklade Christian Arbeit i speakermikrofonen.

Den tillresta Hertha-klacken svarade med att skandera ”Scheiss Union” under mest hela matchen.

När nu nästan 20 000 rödklädda Union Berlin-fans marscherar fram mot Olympiastadion är inramningen lika ödesmättad som vid vilket annat så kallat hatderby som helst.

Fyrdubbla led av kravallpoliser med nedfällda visir. Skällande hundar och tjutande sirener.

– Nur zu Hertha gehen wir nicht, sjunger de röda. Det är bara Hertha vi inte åker till.

Budskapet är klart. I vanlig fall skulle de minsann inte sätta sina fötter på det här själlösa stället, men just idag är de här för att inta Olympiastadion.

Inne på arenan kontrar Herthas gigantiska östkurva med ironiska banderoller. Många blåvita har tröttnat på hur Union lanserar sig själva som en outsiderklubb, menar att det i själva verket handlar om en image utan praktisk betydelse.

– Auch euer ”kult” steht zum verkauft. Även er ”kult” är till salu.

När den nyväckta rivaliteten ska förklaras brukar klubbarna numera kontrasteras, stereotypiseras. Rika, favoriserade aristokratklubben Hertha från väst. Fattiga, kuvade, underhundarna Union från öst.

Relationen klubbarna emellan har beskrivits som ett långdistansförhållande där parterna upptäckde att de faktiskt inte hade så mycket gemensamt när de väl träffades – men främst är det de yngre fansen som ogillar varandra, de som inte upplevde gemenskapen som växte över den orubbliga Berlinmuren.

Några av de som varit med lite längre tänker annorlunda, inser i alla fall inser värdet av varandra.

Tino Czerwinksi sitter i Union Berlins styrelse, och har skrivit en historiebok om klubben. På ett sätt tycker han att det är lite trivsamt att hånas av Hertha.

– Jag är jättenöjd med att vår existens äntligen erkänns på riktigt. Tidigare sågs vi bara som de där små, obetydliga östtyskarna från underklassen.

Derbyt blir en ryckig, grinig och ganska ful match. Serieledande Hertha tar planenligt ledningen, formsvaga Union kvitterar oväntat – och med kvarten kvar händer det smått osannolika.

Östtyske publikfavoriten Torsten Mattuschka slår en frispark som studsar in i burgaveln. Union Berlin har hittat en lucka i muren. De har besegrat Hertha med 2–1.

Vissa menar att det är den första segern på Olympiastadion någonsin, andra menar att det är den första sedan muren föll – i Berlin finns alltid olika sätt och räkna – men historiskt är det i alla fall.

Tino Czerwinski vet.

– Att vi är på samma nivå som Hertha är osannolikt. Att vi kan besegra dem har länge verkat lika omöjligt som att Berlinmuren en dag skulle falla.