Krönika

Erik Niva

GUDS STAD

Historien om den störste

SPORTBLADET

Kanske är det fotbollshistoriens mest kända klotter.

– Ni vet inte vad ni missar, stod det på kyrkogårdsväggen efter att Napoli vunnit sin första ligatitel.

Nästan 25 år har gått, men ikväll kan faktiskt de ljusblå gå upp i serieledning. Tills vidare påminner vi om en era då Diego Maradona besegrade hela Italien och förlorade mot sig själv.

Det var den andra majveckan, 1987, och ett fiskhandlarbiträde som hette Giuseppe hade blivit huvudperson i en följetong som bredde ut sig i Neapels tidningar.

Hans chef hade krävt att han skulle jobba i en ljusblå Napoli-tröja med Diego Maradonas nummer tio på ryggen.

Giuseppe hade vägrat, och fått sparken som konsekvens.

– Hans brist på respekt gentemot Maradona riskerar att ge otur, motiverade fiskhandlarchefen.

Läsarna höll med, undrade vad den där Giuseppe egentligen sysslade med.

Det här var ju den största veckan som Neapel sett sedan invånarna själva jagade ut nazisterna, 1943. Napoli var en enda seger ifrån en historisk första ligatitel.

Stackars Giuseppe var inte bara arbetslös – han hade dessutom hela staden emot sig. Efter tre dagar gav han upp, gick med på att dra på sig den där tröjan om han bara fick jobbet och friden tillbaka.

Men nä, nu nöjde sig inte chefen med det. Han menade att oturscirkeln bara kunde brytas ifall Giuseppe offentligt framförde en innerlig version av ”Ho Visto Maradona”.

Och så fick det bli.

Giuseppe drog på sig den ljusblå tröjan, trängde sig in bland svärdfisken och sjöng den populära läktarsången inför rullande tv-kameror.

Staden pustade ut. Förtrollningen var bruten.

På eftermiddagen den 10 maj gick universitetsprofessorn Amalia Signorelli ut på promenad. Hon fick uppleva sin stad på ett sätt hon aldrig tidigare gjort.

– Världen hade förändrats. Den mest högljudda, mest överfulla, mest kaotiska staden i Europa var helt övergiven.

Så blåste domaren sin slutsignal och världen förändrades igen. Napoli hade spelat 1–1 mot Fiorentina, vilket visat sig vara tillräckligt.

De hade vunnit scudetton.

Brukade Neapel vara högljutt? Överfullt? Kaotiskt? Det var absolut ingenting mot vad som väntade nu.

Hundratusen vespatutor tutade, folk dansade på busstaken, inga butiker tog betalt för mat eller dryck och någon släppte loss ett par hundra partysugna åsnor som – av någon anledning – specialimporterats från Sardinien.

Någonstans därinne i infernots mitt – sällan synlig, alltid närvarande – fotbollsguden Diego Armando Maradona. Mannen som vunnit titeln så gott som på egen hand. Mannen som gjort mer för Neapel med sin vänsterfot än alla dess politiker klarat av under stadens sammanlagda historia.

– För mig betyder det här mästerskapet mycket mer än att vinna VM. När jag vann VM var jag ensam. Här är hela min familj med mig, eftersom jag ser mig själv som en av Neapels söner.

En av Neapels söner, med allt det innebär.

När Napoli slutförhandlade med Barcelona om Diego Maradona hade katalanerna oväntat höjt insatserna. Plötsligt krävde de ytterligare fem miljoner kronor i omedelbar deposition, vilket hotade hela affären. Napoli hade inte mer kontanter.

När nyheten nådde Neapel agerade stadens invånare. En och en gick de ner till sin lokala bank, med några ihopknölade liresedlar eller sina tummade bankböcker. De hade inte mycket, men det de kunde avvara skänkte de till klubben.

Efter mindre än ett dygn var hela depositionssumman ihopsamlad.

– Jag gav dem stolthet. Innan jag kom hade ingen velat ha något att göra med Neapel, de var rädda. Paolo Rossi hade vägrat flytta hit eftersom han sa att Neapel inte var en stad för honom, på grund av maffian, skrev Diego Maradona i sin självbiografi.

Neapels turbulenta historia är välbekant. I Vesuvis skugga har befolkningen klämts ihop mellan makthavare av olika skepnader. Romare, greker, östgoter och normander då. Politiska pampar från norra Italien och lokala maffiabossar nu.

Maradona debuterade borta mot Verona, högt uppe i landets välmående nord. Det första han såg var en stor flagga med texten: ”Välkomna till Italien, Napoli”.

– Den fick mig att inse att Napolis kamp inte bara bestod av fotboll. Det var nord mot syd, rasism mot fattigdom.

Lika lite var Diego Maradonas sejour i staden en tid som bara bestod av fotboll. Han var världens bästa spelare på söndagarna, visst, men under veckans övriga dagar sniffade han kokain, låg med lyxprostituerade och umgicks med maffiahöjdare.

Inte på så sätt att de hade något formaliserat samarbete, snarare att båda parter hade något den andra ville ha. Fotbollsspelaren hade populariteten och det folkliga stödet – de organiserade brottslingarna hade drogerna, kvinnorna och de nyaste prylarna.

– Jag erkänner att det var en förförisk värld. Det var något nytt för en argentinare: Maffian. De gav mig Rolex-klockor av guld, den första Volvo 900-bilen som kom till Italien ... Jag frågade: ”Vad måste jag göra?”. De sa: ”Ingenting, låt oss bara ta ett foto med dig”.

Argentinaren Bruno Pasarella var Rom-korrespondent för El Gráfico, och en av få journalister som Maradona uppskattade.

När Napoli vunnit den första scudetton 1987 blev han inbjuden att fira den i Maradonas värld. Han blev instruerad att vänta vid en av arenans utgångar, för att sedan köras ut till satellitstaden Nola av en privatchaufför. När han frågade vem som ägde huset han skulle till fick han inget svar.

– Det var ett palats byggt som en bunker, med grindar som öppnades med fjärrkontroll och övervakningskameror överallt.

Festen visade sig bli en märklig tillställning, där årgångschampagne och juveler inte lyckades tränga undan strippklubbkänslan.

– Det var en atmosfär stämplad av nya pengar, lätt och snabbt tvättade, den sortens pengar som garanterat enorma rikedomar för vissa människor i Neapel.

I gryningen kördes Pasarella in till centrum igen. Maradona själv visade inga tecken på att ge sig av.

– Vi fick aldrig veta vem som egentligen var vår värd.

I april 1989 vann Napoli över Bayern München och kvalificerade sig för Uefa Cup-finalen. Maradona firade med en mindre orgie på La Stangata, en av stadens bästa restauranger. Strax efter fem på morgonen snubblade sällskapet ut på gatan, där Maradona började skråla fotbollssånger.

Halvvägs in i hans sång-och-dans-nummer öppnade en äldre grannkvinna sitt fönster och skrek:

– Det räcker. Vem tror du att du är? Ägaren av Neapel?

Maradona tittade upp, log brett och ylade:

– Jag är Maradoooona.

När den gamla kvinnan kände igen fridstöraren började hon först applådera, för att sedan skicka iväg en enorm slängkyss i hans riktning.

Under Maradonas tid i Napoli vann klubben ligan två gånger, Uefa-cupen en gång och den italienska cupen en gång.

Under samma tidsperiod fastnade Maradona själv i tre separata polisutredningar; en faderskapshärva kring hans utomäktenskapliga son, en civilrättslig tvist med Napoli om hans varumärke och ett rent brottsmål om hans kopplingar till knark, sexköp och maffian.

Drogerna blev det som till sist fällde honom.

Den 17 mars 1991 lämnade han ett dopningsprov med spår av kokain efter en hemmamatch mot Bari. Han hade fallit ”dalle stelle alle stalle”, från stjärnorna till stallet.

Det juridiska nätet runt honom var nu så tätt åtdraget att han valde att slinka ur det medan det fortfarande fanns en lucka.

Natten till den 1 april flydde Maradona landet, flög hem till Argentina.

Morgonen efter samlades lagkamrater och fans på San Paolo-stadion för en avskedsceremoni, en sorts spirituell begravning.

Napolis storhetstid var över. Nästa gång Diego Maradona kom till Neapel – 14 år senare – hade klubben sjunkit hela vägen ner till Serie C.