Krönika

Erik Niva

Sportbladet

”Vi räknar med att fotbollshimlen öppnar sig igen”

Niva: De här matcherna brukar ha förmågan att leva upp till de stratosfäriska förväntningarna

I kväll hoppas fotbollsvärlden på ännu en kalasmatch mellan fotbollsgiganterna Barcelona och Arsenal.
I kväll hoppas fotbollsvärlden på ännu en kalasmatch mellan fotbollsgiganterna Barcelona och Arsenal.Foto: AP

Den som väntar på något gott väntar ofta förgäves.

De mest upptrissade matcherna blir sällan de bästa.

Men undantag finns.

Ofta uppstår de när Barcelona spelar mot Arsenal, och två av Europas mest beundransvärda fotbollklubbar möts.

Blir det inte historiskt så blir vi besvikna.

På förhand ser fotboll sällan mer aptitligt ut än när Barcelona ska möta Arsenal, men på förhand lyckas det moderna mediemaskineriet samtidigt bygga upp i alla fall ett par, tre matcher i veckan till omistliga klassiker.

Det som verkligen gör just de här matcherna smått unika är inte de stratosfäriska förväntningarna – det är deras förmåga att faktiskt leva upp till dem.

Tre möten på knappt ett år

Arsène Wenger och hans Arsenal har ställts mot Pep Guardiola-versionen av Barcelona tre gånger på ett knappt år.

Om ni inte kommer ihåg de matcherna så är det ert minne det är fel på.

Vi hade London-kvarten förra våren, då Zlatan Ibrahimovic hann med sin sista stora show i Barcelona-tröja innan en stormande Arsenal-comeback kulminerade med att Cesc Fàbregas gjorde mål mot sin gamla klubb med en spricka i benet.

Sedan hade vi returen, där en kort kille från Argentina var rätt bra.

Och så var det ju holmgången häromveckan, matchen där spelkvaliteten var så hög att det faktiskt blev befogat att leta fram decenniegamla topplistor för att uppdatera dem.

Ikväll räknar vi med att fotbollshimlen öppnar sig igen.

Ikväll ser vi dessutom den moraliska finalen av Champions League.

Och ja, det där sista skrev jag mest eftersom jag vet att löddret om hur fantastisk den här matchen borde bli redan stiger uppåt i många halsar.

Jag kunde bara inte hålla mig från att reta uppkastningsreflexen med ytterligare ett superlativ. Det var en provokation mot 14 andra av Europas absolut största klubbar, men samtidigt inte en provokation utan innehåll. På ett sätt håller jag verkligen Barcelona och Arsenal högre än deras konkurrenter.

Inte för deras fixering vid en fin, estetisk fotboll. Även om jag uppskattar en egen spelidentitet får den precis lika gärna se ut som när José Mourinho och hans Inter knappt rörde bollen på Camp Nou, men ändå åkte härifrån med en finalplats.

Förtjänar att prisas för sina lagbyggen

Inte heller för deras höga svansföring i fotbollsetiska frågor. Arsenal gör det bra som balanserar sina bokslut, men har byggt en hemmaarena som är idrottskommersialismens själva epicentrum. Barcelona vidgar gärna sitt ”Mer än en klubb”-mantra till någon sorts idealistiskt korståg, men gör gladeligen affärer med sjaskiga regimer i Uzbekistan och Qatar.

Däremot förtjänar de båda att prisas ända in i oändligheten för sätten som de byggt upp sina lag.

Dagens fotboll är generellt annars en plats där oligarken är hönan och startelvan ägget.

Man börjar med att hitta en generös shejk eller en skrupelfri riskkapitalist, därefter värvar man ihop spelargruppen man behöver.

Barcelona och Arsenal skiljer sig från alla andra kvarvarande Champions League-klubbar – i någon mån Man United och Bayern München undantaget – genom att börja i andra ändan.

Det här är lag som byggt sin framgång på talangutveckling.

Arsenal kommer sakna Walcott

En vanlig dag startar båda de här klubbarna sina matcher med sju, åtta, nio spelare som fått sin uppfostran och utbildning på klubbens egen träningsanläggning.

De må vara invärvade, men i så fall är de oftast invärvade som ofärdiga spolingar.

Jag vet såklart inte hur det går ikväll, även om jag misstänker att Arsenal kommer att lida oproportionerligt mycket av att sakna hur Theo Walcotts snabbhet ger dem anledning att prioritera det raka omställningsspelet.

Ändå vet jag ju faktiskt en hel del om vad som väntar. Vi kommer att få se två lag som båda är så passningsskickliga, så bollsäkra att vi stundtals lär undra ifall de kommer från en annan galax än våra egna favoritlag.

Kan lära mycket av matchen

Det gör de inte. De demonstrerar bara fördelen med att skapa ett lag snarare än att plocka ihop det. De visar hur det ser ut när elva killar lärt sig att spela fotboll tillsammans snarare än var för sig.

Barcelona–Arsenal.

Fotbollsvärlden kan lära sig mycket av att titta på.

FAKTA

TRE HETA DUELLER ATT HÅLLA KOLL PÅ

Xavi vs Cesc

Två generationer av katalanska playmakers ställs mot varandra. I allt väsentligt ser de två spelarna fotboll på samma sätt, men Cesc utgår från en djupare position och slår också den längre bollen oftare. Xavi kommer att ­vara den spelare på plan som slår flest passningar.

Messi vs Szczesny

Leo Messi är världens odiskutabelt bäste fotbollsspelare, men de senaste veckorna har han missat ovanligt många givna målchanser. Några av dem kom i förstamötet i London, där han ju stod mot Wojtek Szczesny. Arsenals 20-årige polack har i sin tur varit inblandad i det defensiva haveri som kostade klubben Ligacuptiteln sedan sist.

Busquets vs Van Persie/Bendtner

Vi vet inte ifall Robin van Persie verkligen blir spelklar, men vi utgår ifrån att Barcelonas försvarsspel tvingar Sergio Busquets ner i mittförsvaret. Arsenal lär behöva göra mål på Camp Nou för att kunna avancera, och deras bästa möjlighet att lyckas med det är ifall lagets center klarr av att utgöra ett hot bakom Barcelonas hopkok till mittförsvar.