Krönika

Erik Niva

Niva: Zlatan mot mitt favoritlag - två solsystem smälter samman

SPORTBLADET

Hur skulle ni känna er ifall ni vaknade en morgon och Zlatan Ibrahimovic plötsligt stod parkerad mitt i vardagsrummet?

Ungefär som jag gör just nu, misstänker jag.

Den bästa svenska fotbollsspelaren jag någonsin sett ska försöka erövra den arena jag gillar mer än någon annan – och jag ska försöka förlika mig med min smått skräckslagna eufori.

Det finns inga hemligheter här.

Har ni läst mig någorlunda regelbundet genom åren vet ni redan att jag håller på Tottenham.

Det är en irrationell kärlek – en ensidig relation mellan en grabb från Norrland och en fotbollsklubb från London – som ofta får ologiska följder.

En är att jag aldrig varit bekväm med tanken på svenska spelare i Spurs.

När Erik Edman värvades som vänsterback kändes det bara fel. Jag gillar Edman, men för mig var det ändå fel man på fel plats. Det var som när en barndomskompis man glidit ifrån plötsligt hänger en kväll i ens vuxna umgängeskrets.

Men det var ändå ingenting mot det här.

Tottenham Hotspur mot AC Milan.

Zlatan Ibrahimovic på White Hart Lane.

När den lotten drogs ur sin urna var det som att två solsystem smälte in i varandra.

Det var egendomligt nog att se Samuel Eto’o smälla in bollen i nätet framför Park Lane-läktaren, när det brukade vara anfallare i stil med Geoff Horsfield eller Noel Whelan. Men nu är det alltså Zlatan Ibrahimovic som ska ta spelarbussen upp genom norra Londons absolut ruffigaste kvarter.

Som Spurs-svensk blir det bara för mycket.

Inte på så sätt att mina sympatier splittras – inte ens Zlatan räcker för det – men genom att jag har en sorts dubbelinsikt i hur insatserna ser ut den här gången.

Final och Guldbollen hägrar

Jag vet hur ohyggligt mycket det skulle betyda för Tottenham att få en rejäl framgång i klubbens allra första Champions League-äventyr, den resa klubben strävat mot i drygt 15 år. Kan Spurs rent utav gå längre än ärkefienderna från Arsenal?

Samtidigt känner jag ju till Zlatan Ibrahimovics fixering vid att vinna Champions League, och köper därför inte heller hans senaste uttalanden om att han inte längre lägger samma vikt vid turneringen. Leder han Milan ända till finalen öppnar han dessutom upp möjligheten att vinna den individiduella Guldbollen – och ger de brittiska kritikerna ännu en lavett.

Skulle däremot hans Milan åka ut redan i åttondelsfinal mot den engelska ligafyran, ja, då skulle det där tjatet om hans oförmåga på den största scenen få nytt bränsle.

Med lite vidare vinkel på objektivet är det rättvist att måla upp det här mötet som en färgsprakande kraftmätning mellan två kontraster. Milan prioriterar ligan i år, men kommer ändå alltid att ha Champions League som en del av sin genetiska kod. De har erfarenheten, den taktiska smartnessen, förmågan att diktera matchtempot på ett sätt som passar dem själva.

Ser fram emot 9 mars

Tottenham kommer däremot med en debutants entusiasm, en offensiv iver som ibland kan slå över i naivitet. Här finns farten, hungern och viljan att dundra på framåt i precis alla lägen.

Pikant nog har också de respektive lagen sina svagheter på de delar av planen där motståndarna har sina största styrkor.

Kan Dawson och Kaboul – eller vilka som nu blir aktuella för att bilda Spurs 16:e mittbackspar för säsongen – kuva Zlatan Ibrahimovic och hans kumpaner under två matcher som kommer att kräva total defensiv koncentration? Och får Abate och Zambrotta tag på Bale och Lennon när expresstågen avgår där ute på kanterna?

Något tvärsäkert tips vågar jag mig inte på – även om ett alltmer stabilt och slagkraftigt Milan gäller som favorit – men en sak vet jag i alla fall säkert.

Den 9 mars hälsar Zlatan Ibrahimovic på hemma i det jag ser som mitt spirituella fotbollshem, då står han i mittcirkeln på White Hart Lane.

Jag ser verkligen fram emot den dagen.

Jag trodde aldrig att jag skulle få förmånen att uppleva den.

I övrigt blev det ju en reprisernas lottning, vilket egentligen är rätt ofrånkomligt.

De utvalda klubbarna börjar ha stött på varandra enligt alla tänkbara kombinationer, men det är ju långt ifrån enbart något negativt.

Familiarity breeds contempt, heter det i ett engelskt uttryck som fungerar fint på fotbollsvärlden. Ju bättre vi känner någon, desto sämre riskerar vi att tycka om den andra parten.

Uppgörelsen mellan Inter och Bayern hade ju inte alls haft samma sprängkraft ifall det inte vore för den där finalmatchen i våras. Real Madrid–Lyon hade känts ganska sömnig ifall man inte redan fått skrällkapaciteten demonstrerad, och Barcelona–Arsenal växer ytterligare genom katalanernas storebrorsuppförande både på och utanför plan det senaste året.

Åttondelsfinaler i Champions League. Alla de stora är här, och alla kommer de med sina egna komplex, demoner och sensationellt sevärda superstjärnor.

Så jävla mycket roligare blir det faktiskt inte.

FAKTA

Så lottades åttondelsfinalerna i CL:

MILAN–TOTTENHAM

Niva: De senaste säsongerna har Milan haft svårt mot engelskt motstånd, och blev också rejält demolerat av Man United i våras. Sedan dess har dock laget både spetsats till och stabiliserats, och med all CL-rutin måste Serie A-ledarna gälla som favoriter mot Premier League-femman.

CHANS ATT GÅ VIDARE:

Milan 60 %

Tottenham 40 %

ROMA–SJACHTAR DONETSK

Niva: Att Sjachtar Donetsk är okänt i Sverige innebär inte nödvändigtvis att det är ett dåligt lag. Intressant blandning av östeuropeiskt försvar och sydamerikanskt anfall, som i sina bästa stunder kan mäta sig mot vilket motstånd som helst.

CHANS ATT GÅ VIDARE:

Roma 45 %

Sjaktar Donetsk 55 %

ARSENAL–BARCELONA

Niva: Man kan tycka att procentsatserna är snedvridna, men Arsenal lider av att deras spelsätt är så snarlikt Barcelonas. När två lag som spelar på samma sätt möts vinner i stort sett alltid det lag som har de skickligaste spelarna – och det är ju Barcelona.

CHANS ATT GÅ VIDARE:

Arsenal 20 %

Barcelona 80 %

FC KÖPENHAMN–CHELSEA

Niva: Inte över två matcher, FCK. Visst kan väl de danska mästarna rubba Chelsea över en enskild match på ett frysfrustande Parken, men om nu inte Ancelottis lag kapsejsar fullständigt de närmaste månaderna så kommer de att mala sig vidare.

CHANS ATT GÅ VIDARE:

FCK 10 %

Chelsea 90 %

VALENCIA–SCHALKE

Niva: Skulle man enbart döma av höstsäsongen vore det här solklart. Schalke har gjort en bedrövlig Bundesliga-höst, medan Valencia började bättre än någon kunnat förvänta sig. Jag räknar med att styrkeförhållandet kommer att stabiliseras under de närmaste månaderna, men säger ändå Valencia.

CHANS ATT GÅ VIDARE:

Valencia 55 %

Schalke 45 %

LYON–REAL MADRID

Niva: Även om den spanska klassikern har tufsat till fotbollsvärldens näst intill blinda förtroende för José Mourinho så förblir han den enskilt största skillnaden jämfört med samma möte förra våren. Lyon har kvar en högstanivå, men har haft förtvivlat svårt att nå upp till den under hösten.

CHANS ATT GÅ VIDARE:

Lyon 20 %

Real Madrid 80 %

MARSEILLE–MAN UNITED

Niva: En enda sak talar för Marseille här – och det är den infernaliska atmosfär som kommer att piskas upp på Vélodrome-stadion inför den första matchen. Låter det som ett tunt argument? Jovars, men det finns faktiskt en teoretisk chans att det kan räcka till ett tvåmålsförsprång inför returen.

CHANS ATT GÅ VIDARE:

Marseille 25 %

Manchester U 75 %

INTER–BAYERN MÜNCHEN

Niva: Vilka har hunnit försämras mest sedan i våras? Förmodligen Inter, men följdfrågan är givetvis vilka som hinner häva förtrollningen innan vi är framme i februari. Och där famlar vi. Det är fullt möjligt att Inter kommer till matcherna med både en helt ny tränare och en kvartett nya spelare.

CHANS ATT GÅ VIDARE:

Inter 50 %

B. München 50 %