En nordisk krock

”Ovårdat, otydligt, oavgjort”

TAJT & TRIST Henning Hauger, Norge, och Dennis Rommedahl, Danmark, fajtas om bollen. Det var mycket kamp och lite skönspel när de två nordiska lagen möttes i Oslo i går.
Foto: Foto: REUTERS
TAJT & TRIST Henning Hauger, Norge, och Dennis Rommedahl, Danmark, fajtas om bollen. Det var mycket kamp och lite skönspel när de två nordiska lagen möttes i Oslo i går.
SPORTBLADET

Såhär ser det alltså ut när två världar krockar.

Ovårdat. Otydligt. Oavgjort.

Norge och Danmark dundrade rätt in i varandra. Muren mellan dem stod kvar.

Vetenskapen–Konsten, 1–1.

Där har ni vulgärrubriken på Slaget om Skagerrak mellan Norge och Danmark, och jag trivs med den.

Under min uppväxt blev aldrig sport lika fascinerande som när den slog över i kamp mellan olika ideologier. Oavsett idrott – när USA mötte Sovjet i en OS-final på 1980-talet kändes det som att hela världsherraväldet stod på spel.

I dag sägs ideologiernas tid vara förbi, och i en tid när Kina kan produktplacera sina högerbackar har ju ofrånkomligen idrottssymboliken tappat stuns.

Numera får vi ta vad som bjuds, och egentligen kommer vi sällan så värst mycket närmare än såhär.

Svag för galna professorer

De norska och danska landslagen tar visserligen inte särskilt mycket politik med sig ut på planen, men de representerar i alla fall två fotbollskulturella motpoler.

Med Morten Olsen i täten klänger sig danskarna fortfarande fast vid idén om ”Nordens brassar”, de frisinnade offensivgamängerna som krossar taktiktavlor med överstegsfinter.

Under Drillo Olsen kommer Norge däremot alltid förknippas med strikt systembunden kalkylationsfotboll utan utrymme för individualism.

Senast de möttes i en viktig tävlingsmatch var i kvalet till EM 2004. Då beskrev Michael Laudrup motståndarnas spelstil som ”det norska pisset” och den danska pressen refererade till norrmännen som ”fjällapor”.

Nu kom Morten Gamst Pedersen till start med ett par nya fotbollsskor där han låtit brodera in parollen ”Stolt fjällapa”.

Själv är jag ju inte den som är den. Jag uppskattar en bolltrollare lika mycket som alla andra – men samtidigt är jag lätt allergisk mot den fundamentalistiska inställningen som utgår från att enbart det offensiva, tekniska, kortpassningsspelet kan vara ”bra fotboll”.

Jag har därtill alltid varit svag för de galna professorerna på tränarbänkarna, de som tror sig ha närmat sig fotbollsgåtans lösning och som vägrar nöja sig med att det här är en sport där laget med de skickligaste spelarna vinner. Bob Houghton. Valerij Lobanovskij.

Drillo Olsen.

Inkompetens från norska spelare

Inför matchen i går konfronterades han av journalister som hävdade att bara två norska spelare hade platsat i det danska laget. Drillo såg ingen anledning att bestrida uppgiferna. Han tänkte ställa Jarstein, Ruud och Hauger mot Bendtner, Agger och Poulsen – och vinna ändå.

Länge såg det hopplöst ut.

Dennis Rommedahl volleybombade vackert upp Danmark i en välförtjänt ledning. Det låg nära till hands att vifta ihop en analys om hur den höga individuella kvaliteten i det enskilda momentet gjorde skillnaden, men den hade inte varit korrekt.

Under den första halvleken var det inte de danska spelarna som bröt mönstren med sin begåvning – det var det norska laget som spolierade spelet med sin inkompetens.

De slog fel passningar på fel sätt i fel lägen.

Ytterbackarna rullade lösa uppspel inåt i banan mot felvända mittfältare. De tappade boll, förlorade närkamper, löpte på måfå.

Vid ledningsmålet nickade norska spelare bollen fyra gånger i rad, utan att lyckas med något annat än att placera den mitt i skottsektorn för en tacksam Rommedahl. Vad det än var så var det i alla fall inte Drillo-fotboll.

Ändå hängde de med in i slutkvarten, och skulle Drillo förklara varför är jag övertygad om att han skulle gå in i ett resonemang kring hur hans spelsätt ger maximalt resultat i förhållande till matchbild.

Paradoxalt nog krävdes det dock att han själv bytte in en nigerianskbördig bohem för att få resultat. Daniel Braaten är ett sånt där fotbollsproffs som funderar på ifall han inte ska sadla om till snickare, en kille som ”gøre sin helt egen greie”.

Nu hoppade han in, tog tag i bollen, höll i den och lirkade till slut upp luckan som gav Erik Huseklepp fritt fram för att göra kvitteringsmålet.

Vetenskapen–Konsten, 1–1.