Niva: När de allsvenska läktarna är som bäst håller de världsklass

Sportbladets fotbollskrönikör: Några av mina allra största fotbollsupplevelser har jag fått här i Stockholm

SPORTBLADET

Ge mig en skevskruvad snedsparksorgie och det rör mig inte i ryggen.

Ge mig en idéfattig 0–0-match och jag blir inte ledsen för det.

Ge mig bara ett sådant där publikparty som vi brukade få på Råsunda så lovar jag att svensk fotboll mår väldigt mycket bättre i morgon än den gör i dag.

Nä, jag vägrar skriva den där domedagstexten.

Jag tänker inte ägna den här dagen åt att oroa mig för läktarstök som stör, regn som faller, planer som inte håller, domare som fattar fel beslut eller allsvenska spelare som rätt och slätt är för dåliga på fotboll.

Den här dagen – den här matchen – ska inte få handla om såna bisaker.

För så här är det:

Jag har sett fotboll över i stort sett hela världen. Jag har varit på VM-finaler och Champions League-finaler, spanska klassiker och engelska evighetsuppgörelser. Jag har upplevt derbyn i Rio de Janeiro, Glasgow, Aten och allt däremellan.

Några av mina allra största fotbollsupplevelser har jag lik förbannat fått här i Stockholm.

När de allsvenska läktarna är som bäst håller de faktiskt världsklass, och det är på sin plats att påminna om det.

Ingen glömmer 3–3-derbyt

Det är värt att tänka på hur många känslor det faktiskt går att packa in på Råsunda på en och samma gång.

Det finns fog för att minnas 3–3-derbyt för åtta år sedan, för jag är säker på att ingen av alla er andra som var där heller har glömt.

Just nu är jag inne i en permanent jakt på anledningar att fortsätta tro på allsvenskan, och oftast är det en rätt nedslående tillvaro.

Jag klarar liksom inte av att gå upp i ett självbedrägeri på vägen ut till Råsunda.

Det är som det är. Både AIK och Djurgården mår som de mår.

Lagen är två högst mediokra budgetbyggen, spetsade med några knippen afrikansk fart högst upp.

Klubbarna är två svajiga korthus, som står och vacklar mellan sina otydliga arenaplaner och sina svarta ekonomiska hål.

Försäsongen har som vanligt bestått av karaktärslösa träningsmatcher och klubbföreträdare som pratat om en diffus ”långsiktighet”.

De positiva tecknen har jag i stället hittat på mer eller mindre lagliga affischeringsplatser över hela Stockholm de senaste veckorna.

”Reclaim the Derby”, har det stått på klistermärkena på tunnelbanedörrarna och planscherna på annonstavlorna. Ta tillbaka derbyt.

Jag har tolkat det som att fansens fotsoldater fått nog, att de bestämt sig för att stoppa den här trögt våldsförhärligande spiralen som skickat derbysiffrorna ner under 20 000-strecket.

Kommer alltid vara fansen som bestämmer

Tyst har jag jublat lite för mig själv, eftersom jag vet att de i slutändan kvittar hur mycket vi än dundrar i medierna och hur många utspel illa insatta politiker än gör.

Det är och kommer alltid att vara fansen själva som bestämmer ifall supporterkultur är något som bygger upp eller något som slår sönder.

Och fotboll utan fans är som bekant ingenting värt.

Djurgården mot AIK. Allsvensk premiär. Tvilling­derbyna går in på sitt 113:e år, och blir det inte tyfon så kommer över 30 000 för att se på.

Jag lovar ingen högklassig fotbollsföre­ställning – snarare tvärtom – men Råsunda ­erbjuder er två fullsatta kortsidor med volymreglagen uppvridna till elva.

Högst här uppe i norr har vi inte sådär satans mycket att glädja oss åt.

Vi har vår frusna polarliga som går i otakt med hela den konkurrenskraftiga fotbollsvärlden. Vi har vår evighetslånga försäsong, våra påtvingade konstgräsplaner och vår undermåliga spelkvalitet.

Måste fortsätta se fram emot dem

Men – ibland har vi faktiskt även några av de bästa läktarfesterna i hela Europa.

Vi måste fortsätta att tro på dem, att se fram emot dem.

Den dagen vi inte längre kan göra det är faktiskt allt förlorat.