Niva: Arenan är viktigare för Kalmar än SM-guldet

SPORTBLADET

Samma bonnlurkar.

Ny kostym.

Ska man in på de fina festerna i framtiden får man lov att tänka på sitt yttre.

Den 9 november 2008 lyfte Henrik Rydström en avlång pokal mot Halmstads-himmeln.

Kalmar FF hade vunnit SM-guld.

I går dansade samma lagkapten kycklingdansen.

Det gällde ju att känna av läget, fira för tillfället.

Invigningen av Guldfågeln arena var viktigare för Kalmar FF än den där historiska guldfesten.

Inte en större kväll – fotboll ska alltid handla mer om triumfer än om bokslut och arkitektur – men jo, en viktigare.

Det där guldet innebar egentligen ingen större skillnad.

Kalmar FF förblev ändå samma bortglömda vid-sidan-om-förening.

Hade ingen tagit upp spaden och börjat gräva vid E22:ans avfart hade guldresan tagit slut med en suck i och med ett kvalnederlag mot ett ungerskt gäng som hette Debrecen.

I så fall hade Kalmar FF med tiden sjunkit tillbaka ner mot den undanskymda verklighet de en gång kom ifrån, en 3 000-åskådarstillvaro där säsongens höjdpunkter hade varit småländska superettan-derbyn mot Öster.

Nu fortsätter i stället färden.

Ingen garanti för framgång

En ny arena är givetvis ingen garanti för framgång – vare sig ekonomisk eller sportslig – men den ger i alla fall en småstadsklubb möjligheten att förbli ambitiös.

Den ger ett gäng rödvita bönder möjligheten att fortsätta utmana.

Kalmar FF tog språnget in i en ny fotbollsverklighet i går.

Fram till och med nu har de hört hemma i 1900-talets folkrörelsefotboll, stället där den kokta korven kostar en tia och hejaklacken sjunger om friskt humör.

Nu spelade de för första gången hemmamatch på en fotbollsarena snarare än en idrottsplats.

Omställningen tog en knapp halvtimme.

Inledningsvis var Kalmar verkligen de där vilsna lantisarna som inte visste hur man förde sig i de nya salongerna, värdarna som inte vågade smaka av välkomstdrinkarna på sin egen fest.

Hemmaklacken knölade självmant ihop sig högst uppe i läktarhörnet, medan bortafansen fick en hel kortsida på första parkett.

De rödklädda spelarna verkade tycka att det vore ofint att skriva in sig själva i rekordböckerna, så i stället tilläts Joona Tovio nicka in arenans historiska förstamål efter dryga kvarten.

Djurgården ledde matchen, Djurgården dominerade läktarna.

Sedan bankade Kristoffer Fagercrantz in en 25-metersvissla i krysset – och i ett enda svep var det som om Kalmar FF kom ihåg vilka de egentligen var, oavsett var de nu hade hamnat.

1–1 i paus, men därefter mest bara en väntan på hemmamål.

Under Carlos Banda försöker Djurgården verkligen vara spelförande, men runt det skickliga­ innermittfältet innehåller laget alldeles för många halvstarka, halvsnabba, halvtekniska varken-eller-spelare för att bli effektivt.

Kalmar? Rakare, tydligare, farligare.

Lätt att förföras av inramningen

Det krävdes några individuella brasseprestationer för att få dit bollarna, men mer än något annat var det här ännu en seger för ett lag som känner till sina begränsningar och anpassar sig efter dem.

Tur det.

Även om det är lätt att förföras av de vackra målen och den ovana inramningen kommer aldrig Kalmar att besegra storstadsklubbarna genom att ­vara snyggare och slickare än dem.

De måste fortsätta gå till jobbet i träskor och jeans – även om de numera har ett VIP-kort som det står Guldfågeln på i bakfickan.

Men jaja, när premiärvinsten väl var bärgad kunde allt framtiden vänta till en annan dag.

Sveriges mest småländska hemma­publik stod upp och jublade, den färskpressade betongen gungade.

Arenan bjöd upp till bröllopsvals för att fira det nya äktenskapet mellan stad och lag – spelarna svarade med kycklingdansen.

Du kan ta Kalmar FF från ängafotbollen. Tack och lov kan du däremot inte ta ängafotbollen ur Kalmar FF.