I kväll önskar jag att de orkar hela vägen fram

Lite beror det på hur man räknar, men styvt summerat har jag ägnat mig åt det här med sportjournalistik i ett årtionde.

Under den tiden har jag aldrig fått så stor och översvallande respons som när jag skrivit om bosnisk fotboll.

Från början förstod jag överhuvudtaget inte varför.

Det var sannerligen inte så att jag skrivit några mästerverk i ämnet, utan jag hade mest bara utgått från någon form av grundläggande journalistisk nyfikenhet.

Nästan hundratusen svenskar har rötter i Bosnien. En väldigt hög andel av dem är fotbollsintresserade, och en av dem spelar center i vårt eget representationslag.

Deras historier förtjänade att höras, var värda att berätta.

Ett av de starkaste ögonblicken

Jag skrev om familjen Ibrahimovic från Biljeljina, om det etniskt laddade derbyt i Mostar, om fansens kamp mot ett politiskt korrupt förbund och om ett charmigt landslag som till slut var någon försmädlig ramträff ifrån en resa till Sydafrika.

Det blev inget VM för Bosnien-Hercegovina, och i stället kom det blåvitgula landslaget till Råsunda för att spela vänskapsmatch en lördagskväll i maj, 2010.

De hade med sig drygt 15 000 anhängare.

När den svenska nationalsången spelades stod de upp och applåderade, i stort sett allihop.

Ögonblicket var bland det starkaste jag överhuvudtaget upplevt på en idrottsarena, i och med att det så tydligt visade prov på den här exceptionellt givmilda tacksamheten som jag själv haft förmånen att få känna av.

Väldigt många bosnier har haft det alldeles förjävla tufft de senaste 20 åren.

Omvärlden vände bort blicken när Sarajevo belägrades. FN stod bredvid och såg på vid massakern i Srebrenica.

Vandrade längs minfälten

Ändå har jag aldrig märkt av någon utbredd bitterhet när jag haft med Bosnien att göra.

I stället för att dränkas av svärta och sorg har såväl nationen som folket tagit sig framåt genom att uppskatta de rännilar av godhet som nått fram. Genuin värme har riktats mot länder som öppnat sina gränser, organisationer som hjälpt till med återuppbyggnaden – eller något så trivialt som en journalist som uppmärksammat fotbollens betydelse för ett krigsskadat land.

Det bosniska landslaget existerade flera år innan nationen fått sin formella självständighet.

På den tiden sprang spelarna ut ur det belägrade Sarajevo och bad om att krypskyttarna inte skulle hinna ställa in sina sikten. Sedan gick de över minerade, snöklädda berg i två dagar och två nätter, innan de hoppade in i lastutrymmet på en kylbil som fick fungera som spelarbuss.

Spelare, tränare och fredsavtal har kommit och gått sedan dess – men den okuvliga grundhållningen har förblivit densamma.

De har behövt den.

Gång efter gång har Bosnien spelat upp mästerskapsdörren på glänt. Gång efter gång har sedan en kombination av avgörande domarmisstag, kostsam orutin och simpel otur smällt igen den i deras ansikten. Ändå har de orkat fortsätta drömma, alla de tusentals supportrar som reser till matcherna från alla hörn av världen – och alla spelare som gör samma sak.

I dagens landslagstrupp finns killar som kriget spred ut över främmande länder.

Pjanic hamnade i Luxemburg, Salihovic i Tyskland, Medunjanin i Holland, Lulic i Schweiz och Muslimovic i småländska Habo. Där finns Begovic som växte upp i Kanada och Ibisevic som flyttade till USA.

Och där finns Edin Dzeko.

Hans historia är Bosniens

Det finns bättre fotbollsspelare i Europa – men det finns knappast någon annan fotbollsspelare med samma symboliska betydelse.

Dzekos historia är Bosniens.

För drygt 15 år sedan balanserade han på dödskanten varje dag. Han tillbringade sin barndom med att smyga ut för att spela fotboll i ruinerna av det sönderbombade Sarajevo.

I kväll leder han sitt lag mot Portugal på mäktiga Estádio da Luz.

Att prata om ödesmatcher i ett sånt här sammanhang blir rätt löjligt – men i kväll ansluter jag mig till de brokiga miljoner som innerligt hoppas att bosnierna ska få en riktig framgång att glädja sig åt.

Inte för att de behöver det.

Bosnierna är en tålig skara, som kommer tillbaka oavsett hur grymt det än slutar i Lissabon.

För att de förtjänar det.