Inget annat än mördare

I natt dränktes kvarteren runt Ahlys högkvarter av svarta känslor.

De anhöriga hade samlats där, de som inte visste ifall deras söner och vänner någonsin skulle komma tillbaka igen.

Nu pendlade de mellan olidlig oro, bottenlös sorg och en fullständigt rasande vrede.

Flera kollegor som var där har rapporterat om hur ett och samma nyckelord trängde genom desperationen, oavsett om de intervjuade störtgråtande mödrar eller sammanbitna klubbhöjdare i kostym.

– Modabarra. Allt var planerat.

Ahly har länge varit Afrikas största fotbollsklubb, men har även vuxit fram som en allt tydligare politisk faktor under de senaste årens turbulens.

Framförallt har klubbens ultras varit direkt drivande i de protester som först avsatte Hosni Mubarak, och som nu fått marken att gunga under det styrande militärrådet.

Gjort sig till polisens dödsfiender

Det är de som stått allra längst framme i fronten när tårgasen fyllt Tahrirtorget.

Det är de som gjort sig till polisens dödsfiender.

– Jag skulle inte säga att vi var ensamt ansvariga för att avsätta Mubarak, men vår roll var att få folket att drömma, att få dem att inse att det går att slå tillbaka när en polis slår dig utan anledning. Tidigare var det här en polisstat, där styret gjorde precis vad det ville, har ultrasledaren Assad berättat för den brittiske författaren James Montague.

I mångas ögon har det här bara handlat om en sorts glorifierad huliganism, men i stora delar av revolutionens Egypten har ultrasgrupperna fått en status som semi-officiella frihetskämpar.

När en 19-årig supporter dog efter strider mot polisen på Tahrirtorget i december valde Ahly att hylla honom officiellt vid nästa hemmamatch. Till och med klubbens portugisiske manager bar en tröja med hans ansikte på.

Nu är många av människorna runt Ahly övertygade om att de just utsatts för hämnden.

De menar på allvar att tragedin i Port Said i själva verket var en planerad massaker, att den tillåtits eller rent utav iscensatts av polisen och militärrådet.

Som godtrogen svensk är det ju svårt att förhålla sig till den här sortens skräckinjagande konspirationsteorier, men det är omöjligt att blunda för att säkerhetsarrangemanget var undermåligt bortom den vanliga logikens gräns.

Mötena mellan Masry och Ahly tenderar att vara upptrissade högriskmatcher. Ändå fanns osedvanligt få poliser på plats, och ändå visar tv-bilderna hur de som var där valde att passivt titta på när kravallerna bröt ut.

Går inte att blunda för sanningar

Men med det sagt – hur oengagerad ordningsmakten än var och hur mycket politisk laddning som än fanns i botten så går det likafullt inte att blunda för några självklara sanningar.

Om ingen försöker storma bortaläktaren så trampas inte heller någon till döds.

Om ingen går på fotboll med en kniv i fickan så kommer inte heller någon att huggas ihjäl.

De kan kalla sig ultras eller huliganer eller vafan de vill – idag är det många av dem som inte är något annat än mördare.

Vi vet fortfarande inte exakt vem som låg bakom vad, men vi vet att 74 människor dog på en fotbollsstadion igår. Flera av dem dog av knivhugg, andra sägs ha haft strypmärken runt halsen.

Ahlys omklädningsrum förvandlades till bårhus, och spelarna tvingades stå därinne och se hur liken lades på hög bredvid dem.

Legendaren Mohamed Aboutreika ringde nödsamtal från sin mobiltelefon, och skrek förtvivlat om hur folk dog i hans armar.

– Ingen hjälper oss. Det finns ingen säkerhet, inga ambulanser, ingenting. Är ett människoliv så billigt?

När laget väl kom ifrån arenan förkunnade anfallaren Emad Moteab:

– Ingen av oss kommer att spela fotboll igen förrän rättvisa har skipats.

Jag förstår den inställningen, jag gör verkligen det. Jag kan bara inte förstå hur den där rättvisan egentligen skulle se ut.

Jag kan däremot önska mig en annan verklighet, där inte en enda boll sparkas förrän folk har slutat gå beväpnade till arenorna.

Jag har själv varit på just den där dödsstadion i Port Said för att se på fotboll. Jag tror inte att jag någonsin kommer att vilja återvända.