Niva: Framtiden är här – men vi måste även blicka bakåt

Framtiden Alexander Kacaniklic representerar framtidens svenska spelare i landslaget. Spelare som hoppat över allsvenskan och gått raka vägen ut i proffslivet.
Foto: GUSTAV MÅRTENSSON
Framtiden Alexander Kacaniklic representerar framtidens svenska spelare i landslaget. Spelare som hoppat över allsvenskan och gått raka vägen ut i proffslivet.
SPORTBLADET

I flera årtionden har Sverige varit ett fotbollsland där vi först välkomnat stornationerna till Råsunda, sedan strypt dem med vår kollektiva styrka och vårt välorganiserade försvarsspel.

Det var då det.

Vart ska vi ta vägen nu?

Vi ska minnas ett idrottsmonument, vi ska tacka av en nationalarena och någonstans mitt i allt ska vi därför också spela fotboll i en paradox.

Även om inramningen av matchen mot Brasilien oundvikligen kommer att präglas av det förflutna måste vi ta oss ut på andra sidan med en förstärkt tro på framtiden.

Friends Arena står redan där den står. Nu måste vi klara av att fylla den med fotbollsinnehåll också.

Det svenska landslaget gjorde en väldigt försiktig typ av nystart i går. Samma ansikten dök upp på samma ställen och sa samma saker som de brukar göra.

En annan sommar kanske det hade givit ett betryggande intryck. Nu kändes det mest som en påminnelse om ett misslyckande.

EM-skutan ligger fortfarande kvar på det grund där den strandade. Den krängde ju till i samband med Frankrike-matchen, men det är inte direkt så att den hjälpts upp av några positiva strömmar sedan dess.

De skadade spelare som vi trodde på (Elmander) och hoppades på (Guidetti) saknas alltjämt. Den bäste försvarsspelaren har försvunnit. Förstemålvakten har flyttat till Kasimpasa.

Stort symbolvärde i Kacaniklic

Inga andra landslagsspelare har gjort klubbyten som på ett självklart sätt höjt deras status eller säkrat deras utveckling. Inga andra kandidater har gjort sig själva oumbärliga.

Nä, vi står där vi står och vi har det vi har.

Det här är nu ingen hård kritik mot Erik Hamréns trupputtagning, utan snarare ett konstaterande kring urvalet vi har efter att ha ägnat de senaste fyra åren åt att försöka smyga oss igenom en generationsväxling.

Jag har visserligen svårt att förstå varför inte Albin Ekdal får en möjlighet att visa upp sig – i synnerhet sedan Kim Källström lämnade återbud – men det är också min enda kraftiga invändning.

Att en 28-årig Mathias Ranégie inte blir inkallad som vikarierande fjärdeforward är givetvis en stor sak för honom själv, men däremot ingen särskilt central fråga för den svenska landslagsframtiden.

Däremot ser jag ett väldigt stort symbolvärde i att Alexander Kacaniklic är här.

Inte nödvändigtvis för att jag förväntar mig att han ska bli landslagets kreativa nyckel – det är för tidigt att säga – utan genom att vi kommer att vara beroende av spelare med hans fotbollsbakgrund framöver.

Under flera generationer har landslaget fungerat som den självklara toppen på en ganska lättbegriplig blågul fotbollspyramid.

Även nyuttagna debutanter har kommit hit med en lång och gedigen skolning i den svenska modellens uppbyggnad och organisation.

Nu är inte det slussystemet längre giltigt.

Väljer att hoppa över allsvenskan

I dag är de flesta av våra största råämnen killar som hoppat över allsvenskan i sin utbildning, för att i stället slipas till elitspelare i en proffsverklighet där fotboll på många sätt fungerar helt annorlunda än här hemma.

Alexander Kacaniklic är ett sånt exempel. John Guidetti det mest uppenbara. Mikael Ishak (Köln) och Branimir Hrgota (Mönchengladbach) två andra.

Det här är en verklighet som kommer att ställa nya krav på både inventering och hantering av potentiella landslagsspelare, och jag tycker att uttagningen av Kacaniklic tyder på att Erik Hamrén förstår det.

Men bara för att framtiden redan är här så betyder ju inte det att dåtiden slutat slamra. Samtidigt som Hamrén måste skissa på vår långsiktiga fotbollsframtid är det hans förbaskade plikt att snabbt hitta tillbaka till ett fungerande försvarsspel.

Alla svenska landslagsframgångar i modern tid har byggt på den grunden, och även om det kan tyckas otacksamt uppställt kommer ju inte heller det här laget lyckas uträtta något innan en backlinje med Lustig, Olsson och Granqvist lyckas hantera spelare som Neymar, Oscar, Leandro, Hulk och Pato.

Vi ska säga adjö till en nationalarena i morgon. Vi är däremot långt ifrån redo att ta farväl av vårt fotbollsfundament.

FAKTA

HÖSTENS 5 FRÅGOR

Försvarsspelet

Redan i våras var vi osäkra på vart vi hade våra ytterbackar. Sedan dess har vi blivit av med vårt etablerade mittbackspar och sett vår förstemålvakt börja montera ner sin klubblagskarriär. Dessutom har vi åkt ur ett EM på grund av att vi släppt in för många billiga mål. Så vad har vi egentligen att stå på när vi ger oss iväg mot Rio?

Utvecklingen

Ett av de mer bekymersamma faktumen från det svenska EM-misslyckandet fanns i den individuella spelarutvärderingen. Bäst var de gamla slitvargarna, de som mer eller mindre var på väg bort från landslaget. Störst frågetecken fanns kring de vi räknat med att bygga vår landslagsframtid runt; Rasmus Elm, Ola Toivonen, Sebastian Larsson, Mikael Lustig. Kan vi verkligen lita på en stomme från den där omhuldade U21-generationen?

Statusen

Det ena följer ju på det andra. Vi har väntat ganska länge på att en svensk ska ta klivet till någon av de mer etablerade europeiska storklubbarna; att en Elm ska hamna i Liverpool, en Toivonen i Newcastle eller en Granqvist i Milan. Ute på kontinenten tycks bedömarna däremot inte särskilt övertygade. Svenska landslagsspelares status i Europa tycks just nu svagare än på länge.

Återväxten

Det vore jättespännande att se Alex Kacaniklic göra några debutminuter, men även om nu han fick chansen tack vare ett återbud så behöver vi fler unga spelare som står utanför Erik Hamréns dörr, bultar intensivt på den och helt enkelt kräver att släppas in. John Guidetti saknas väldigt mycket, på mer än ett sätt.

Förbundskaptenen

Och givetvis – chefen själv. När Erik Hamrén pratar om EM så refererar han visserligen till misstag som både han själv och andra begått, men när han ombeds att gå in i större detalj tenderar han att övergå till att referera till omständigheter bortom hans kontroll. Vilka lärdomar har egentligen Sveriges förbundskapten dragit av ett stort och smärtsamt misslyckande?