Niva: Där och då tillhörde Freddie en av världens bästa

Erik Niva om Fredrik Ljungbergs framgångsrika karriär: Det vore ett gigantiskt slöseri ifall Fredrik Ljungberg nu gick förlorad för fotbollen

1 av 29 | Foto: STENSSONSBILDER AB
Fem år gammal flyttade familjen Ljungberg till Halmstad – där Fredrik krävde att få spela med HBK. Här, som nummer två från vänster i mittenraden, på ett skolfoto från klass 8E på Örjansskolan.
SPORTBLADET

Kalsongmodellen, primadonnan, den skadade fotbollsnomaden som flyttade från ett behandlingsrum till ett annat?

Okej, kom ihåg honom också om ni nu vill.

Men minns framförallt Premier League-dominanten, landslagshjälten, den okuvlige vinnaren.

Tack för allt så länge, Fredrik Ljungberg.

Vi ses igen så snart du bestämt dig för att fortsätta berika fotbollen.

Ni har väl inte glömt hur det var?

Ganska exakt ett årtionde sedan. Arsenal vann den engelska dubbeln, och Fredrik Ljungberg var lagets mest avgörande spelare.

Sju mål på sju matcher under slutspurten. Just då var han hela Premier Leagues hetaste spelare, just då överglänste han faktiskt både Thierry Henry och Dennis Bergkamp.

Den 4 maj 2002 reste Arsenal till Cardiff för att möta Chelsea i FA Cup-finalen.

Nästan 50 000 fans följde med från den rödvita delen av London – och det verkade som om minst hälften av dem hade färgat in en röd strimma i håret.

Det var flintskalliga män med ett rött streck på hjässan, det var rastafaris med röda flätor – det var ett helt, halvt land som hade fått fullständigt Freddie-fnatt.

Givetvis passade Fredrik Ljungberg på att avgöra FA Cup-finalen med ett smått sensationellt solomål. Han satte fart från egen planhalva, sänkte John Terry i en axel-mot-axel-duell och skruvade sedan in en lyra i bortre krysset.

Det var en fullständigt formidabel uppvisning av en liten hallänning som där och då tillhörde världens allra bästa, mest effektiva fotbollsspelare.

När Fredrik Ljungberg var fem år gammal skulle hans familj flytta från Vittsjö till Halmstad.

Sonen var inte övertygad, funderade på att aktivera sin vetorätt.

Hur skulle hans fotbollskarriär påverkas om familjen flyttade?

– Jag minns att jag att jag inte tänkte flytta ifall jag inte fick börja i en ordentlig klubb.

Familjen Ljungberg tog kontakt med Halmstads BK, och resten är bokstavligen talat historia.

Efter några få år i den nya klubben hade den här egensinnigt målmedvetna grabben gjort så starkt avtryck på sina ledare att de redan anade ungefär vad som skulle hända i framtiden.

En av de mest återberättade anekdoterna om Ljungberg är den om hur hans pojklagstränare Olle Eriksson träffade Tord Grip och berättade om den blivande a-landslagsmannen han tränade.

Fredrik Ljungberg var åtta år gammal då.

Själv blev jag helt övertygad en tidig höstdag 1998. Jag satt på Råsundas norra läktare och såg Sverige möta England i Söderberg-Lagerbäcks första tävlingslandskamp.

Och jag såg hur en 21-årig yngling från Halmstads BK ta kontroll över en mittfältskamp som innehöll Ince, Scholes, Redknapp och Anderton på det engelska mittfältet.

Arsène Wenger såg samma sak.

Mindre än en vecka efter Englands-matchen var Ljungberg klar för Arsenal. Ytterligare en vecka senare lobbade han in en boll över Manchester United-målvakten Peter Schmeichel framför den mytomspunna North Bank-läktaren på Highbury.

Mer än något annat var det den där orubbligt självsäkra tjurigheten som gjorde Fredrik Ljungberg till en av svensk fotbolls största spelare någonsin.

Han visste vad han kunde.

Han var klar över vart han var på väg.

Om någon fick för sig att ställa sig i vägen var det deras problem, inte Fredrik Ljungbergs.

På väldigt många sätt var det han som förde svensk fotboll in i 2000-talet.

Han yrde runt med sitt rödfärgade hår, sina sönderslitna jeans och sitt eget kalsongmärke, och jag är medveten om att de bitarna kommer att utgöra en stor del av hans eftermäle.

Själv föredrar jag att minnas honom som den fantastiske fotbollsspelare han verkligen var, den superstjärna han gjorde sig själv till.

Skadorna kom ikapp honom redan i samband med VM 2002, och det går faktiskt att säga att han aldrig blev samma spelare igen efter den turneringen.

Men han blev en annan spelare istället – och det var jävlar i mig inte det sämsta.

Med åren blev det tydligare och tydligare att Ljungbergs näst största tillgång var hans osedvanligt välfungerande fotbollshuvud.

Det här var inte längre en kille som bara tutade och körde, om det nu någonsin varit det.

”Ljungan” klarade av att anpassa sig efter sin fysiska verklighet, att ersätta de explosiva djupledslöpningarna med klokt bollhållande. Han såg spelmönstren, och insåg hur han själv passade in i dem.

Han blev en sån där spelare som alltid gjorde sina lagkamrater bättre. Han utvecklades till en av de självklara ledarna i det föryngrade Arsenal som gick hela vägen till Champions League-finalen 2006, han blev kapten för det svenska landslaget.

När vi nu tänker tillbaka med blågula ögon minns vi såklart först och främst den där orgiastiska förlösningen i Berlin sommaren 2006, men jag hoppas ändå att det här innebär ännu en riktningsförändring snarare än ett definitvt stopp.

Det vore ett gigantiskt slöseri ifall Fredrik Ljungberg nu gick förlorad för fotbollen. Hans fotbollshjärna klarar lätt av omställningen från den ena sidan av långlinjen till den andra.

Vill han bara själv är jag övertygad om att han har alla förutsättningar att bli en väldigt framgångsrik tränare.