NIVA: Massaker – sedan bevisade Barça att det inte hade lösts upp i atomer...

Foto: SCANPIX
SPORTBLADET

Okej, slutsatser?

Ett slappt och slarvigt Barcelona är faktiskt inte bättre än vilket dussinlag som helst.

Men ett stolt och sårat Barcelona kan fortfarande göra saker som inga andra klarar av – även om de bara har tio man.

Det var ingen matchupptakt. Det var en massaker.

En halvtimme in på matchen hade Real Madrid gjort två mål.

De hade haft en tredje boll i nät, skapat ytterligare ett knippe rena frilägen och dessutom tvingat motståndarna att dra på sig en utvisning.

Det hade kunnat stå 5–0 i det här skedet. Det hade kunnat stå 6–0.

Klasskillnaden hade varit anmärkningsvärd ifall det var Fuenlabrada som var på Bernabéu-besök för en match i spanska cupen – men nu var det alltså FC Barcelona som stod på andra sidan.

Tidernas kanske allra bästa lag blev fullständigt sönderstrimlade.

Vad i hela himmelfriden var det som pågick?

Försökte fuska sig igenom

När jag letade i minnet hittade jag bara ett någorlunda relevant parallellfall. För sju och ett halvt år sedan åkte Xavi, Iniesta och Puyol till London för att spela åttondelsfinal i Champions League mot Chelsea.

20 minuter in på matchen låg de under med 3–0. Medan katalanerna hade tänkt känna sig in i matchen hade José Mourinho vridit upp sina ytterraketer på ursinnigt maxvarv och släppt iväg dem i djupled.

Då som nu gav Barcelona intryck av att helt enkelt inte vara beredda.

Nu hade de tappat två av sina ordinarie försvarsspelare, men framförallt verkade de vara inne på att starta den här matchen i samma såsiga Supercuptempo som präglade den första halvleken på Camp Nou förra veckan.

Men nä, det var inte längre aktuellt. Inte efter att Mourinho-Madrids säsong inletts med tre segerlösa matcher. Hade det här någonsin varit en träningsmatch så gällde inte det längre för dem.

Ett ordinarie hemmalag gick ut och körde på absolut max. Ett skadeskjutet Barcelona försökte fuska sig igenom halvleken.

Då såg det ut som det gjorde, då gick det som det gick.

Madrid-spelarna fick vinna närkamperna, tilläts titta upp innan de slog passningarna och fick fri lejd att löpa in genom en löjligt ihålig fyrbackslinje.

Och nä, det spelar faktiskt ingen som helst roll om ni heter FC Barcelona och har vunnit 14 av de senaste 19 titlarna som stått på spel. Kommer ni lata, virriga och slarviga till dagens Bernabéu – då kommer ni att slaktas.

Reste sig upp

Under 30 minuter visade Barcelona att de faktiskt har samma typ av svagheter som alla andra fotbollslag.

Under timmen som följde därefter demonstrerade de varför de alltjämt är unika.

De började spela för sin överlevnad, för sin heder – och de gjorde det sådär förbaskat bra som bara de klarar av.

Strax före pausvilan skruvade Leo Messi in en drömfrispark förbi en felplacerad Iker Casillas, och därefter var det faktiskt Barcelona som förde matchen med sina tio man.

De nöjde sig inte med att stoppa blodflödet, utan rullade fram en handfull riktigt bra kvitteringslägen.

Att sedan vare sig Pedro Rodríguez eller inbytte ytterbacksfriskusen Martín Montoya fick in bollen var närmast underordnat.

Det riktiga FC Barcelona hade rest sig upp, bevisat att det inte hade lösts upp i atomer.

Och Real Madrid hade fått sin buckla.

Att en Clásico slutar med flera vinnare hör ju inte precis till vanligheterna, men det här är nog så nära vi kommer.

Lagen har vunnit var sin match den här Supercupveckan. Båda har de fått en påminnelse om sin egen dödlighet, men båda har de också fått demonstrera sin styrka.

Det har varit relativt god stämning mellan spelarna på planen, det har varit ett par debutanter som fått göra lyckade inhopp och det har framförallt varit två väldigt sevärda fotbollsmatcher.

Spansk fotbolls två flaggskepp hamnade tidigt på kollisionskurs i år, men när de väl brakade samman var det inget av dem som sjönk.

Nio månader kvar av säsongen. De kommer att stöta på varandra igen.