Niva: Ingen aning hur Sverige ska lyckas

En förnedrande utklassning

SPORTBLADET

DUBLIN. Om det är omöjligt att slå Tyskland borta?

Nej, rent principiellt vägrar jag ju acceptera att fotbollen skulle innehålla några omöjliga uppdrag för ett svenskt landslag.

Det är bara det att jag inte har någon som helst aning om hur det skulle kunna tänkas gå till.

Vill ni veta det allra mest skrämmande först?

Det kändes faktiskt inte som att de verkligen fick spelet att stämma. Och mot slutet var det uppenbart att de inte ens gick för fullt.

Det finns mer att ta av.

Hade Tyskland verkligen behövt så hade de – utan minsta överdrift – kunnat göra tio mål på Irland här i Dublin.

De kom ju in i den här matchen med en väldigt tysk typ av kris i ryggen.

Fotbollsfolket där nere hade ju bestämt sig för att det liksom fick lov att vara nog nu. Medalj i fyra raka mästerskap och sex poäng på de två första VM-kvalmatcherna?! Inte bra nog.

Hanterades på tyskt vis

Skärpning. Uppryckning.

Det gnälldes internt och externt. Alla skulle säga sitt – från de äldsta förbundsstötarna till de mest oerfarna spelarna – och det kom såväl svepande sågningar av landslagets pingisturneringar som väldigt specifik kritik mot dess vänsterback Marcel Schmeltzer.

Det var en väldigt tysk kris, som hanterades på ett väldigt tyskt sätt.

Alla vet vad som väntar här på Irland.

Ett grönt hav som gungar till ”Fields of Athenry”. Högt uppskruvat tempo och tufft tacklingsspel.

Vänligt folk, ovänligt hemmalag.

Genom åren har ”Den keltiska tigern” skrämt alla Europas storlag här i sin håla. Nu tog det tyskarna en halvtimme att tämja den till mjäkig underkastelse.

98 procent i bollinnehav

De gjorde bokstavligt talat vad de ville.

Givetvis fick de stor hjälp av att det här var den svagaste irländska landslagselva jag sett på mer än 25 år – en elva som Trapattoni dessutom berövat på all medfödd framåtanda – men det var ändå en vansinnigt imponerande exempel på effektiv kontrollfotboll.

Under en femminutersperiod mot slutet av den första halvleken hade Tyskland bollen ofattbara 98 procent av speltiden.

Det är spel mot ett mål klätt i siffror. Det är utklassning sammanfattad på det allra mest förnedrande sättet.

I flera års tid har Tyskland varit världens klart bästa omställningslandslag. På senare tid har de därför lagt mycket fokus på att bli bättre mot ett lågt och samlat motståndarförsvar.

Än har de inte nått hela vägen fram – än har de inte samma bollsäkra tålamod som Spanien – men för ett lag som Irland är det ändå helt hopplöst att möta dem.

Sjunker de djupt så lirkar tyskarna upp dem.

Försöker de gå framåt blir de straffade med en ännu rappare piska.

Damned if they do, damned if they don’t.

Och Sverige?

För många vassa vapen

Av ren självbevarelsedrift lär Erik Hamrén skicka ut ett väldigt defensivt inriktat lag – detta Tyskland är klart mer effektivt än det Holland som smulade sönder Blågult i Amsterdam för fyra år sedan – men att hålla nollan i Berlin framstår ändå som mer eller mindre omöjligt.

Vapnen är både för många, för allsidiga och för spetsiga.

Bastian Schweinsteiger och Mesut Özil är lagets två dirigenter. Det är de som bestämmer när den djupa bollen ska slås, respektive när den mest bara ska flyttas i sidled.

Sami Khedira, Thomas Müller, Marco Reus och Miroslav Klose är kvartetten som sliter sönder motståndarna, som ständigt löper upp nya spelalternativ.

Skulle någon ha en aningen svagare dag är avbytarbänken överfull av världsklassersättares.

Hamrén har tre dagar på sig

Det finns svagheter i den tyska fyrbackslinjen, visst, men dels står världens bästa målvakt där bakom och dels måste Sverige först leta sig fram till den offensiva tredjedelen.

Vi är inte Italien på EM-marsch, utan dessvärre Sverige i Färöarna-form. Vi har visserligen Zlatan Ibrahimovic, men vi saknar både Andrea Pirlo, Daniele De Rossi och Mario Balotelli.

När vet man att man står inför en riktigt svår bortamatch?

Jag antar att det är när man sitter som tidningskrönikör – som en sådan här allvetande förståsigpåare med fritt fantasiutrymme och fullständig ansvarsfrihet – och helt saknar tro på sina egna taktiska funderingar och alternativa matchplaner.

Hur ska Sverige besegra Tyskland på tisdag?

Jag har ingen som helst aning. Efter att ha tillbringat fredagskvällen på Aviva Stadium i östra Dublin tror jag helt enkelt inte att det är möjligt.

Existerar det överhuvudtaget ett motmedel har Erik Hamrén tre dagar och 90 minuter på sig för att hitta det.