Diego Simeone lyfter Atlético Madrid mot skyarna – igen

SIMEONE VS REAL MADRID En stor del Atlético Madrids identitet kretsar kring en förlorarromantik. Det ska Diego Simeone ändra på. ”Jag ser en klubb med bekymmer och negativitet, precis som vanligt. Men jag har aldrig sett mig själv som ett offer. Inte under alla de år då jag spelade för Atlético, och inte nu heller”, säger Simeone.   SIMEONE VS REAL MADRID En stor del Atlético Madrids identitet kretsar kring en förlorarromantik. Det ska Diego Simeone ändra på. ”Jag ser en klubb med bekymmer och negativitet, precis som vanligt. Men jag har aldrig sett mig själv som ett offer. Inte under alla de år då jag spelade för Atlético, och inte nu heller”, säger Simeone. Foto: Scanpix

Fotbollslogik enligt Diego Simeone.

Real Madrid är spanska mästare. De har inte förlorat ett derby på drygt 13 år. De har världens dyraste spelare och världens bäst betalde tränare.

Men Atlético Madrid har Diego Simeone.

Alltså är de rättmätiga favoriter.

Frågan är om Diego Simeone någonsin hört något lustigare.

Det var på en presskonferens för en dryg månad sedan. Atlético Madrid skulle möta ­lilla Jaén i cupen, och en journalist undrade hur han orkade med det tuffa fotbollsklimatet i Spanien. Kraven från omgivningen. Förolämpningarna från läktarna. Pressen på sig själv.

Först tycktes Simeone förvirrad, som om han inte riktigt begripit ifall han hade hört rätt. Sedan började han skratta. Han skrattade och skrattade tills han till slut ställde en motfråga.

– Vet du hur det är i Argentina?

Journalisten fick inte fram något tydligt svar. Simeone fortsatte att skratta.

– Jämfört med Argentina är det som att gå på teater att gå på fotboll i Spanien. Det här är som Disneyland.

Då han själv var aktiv beskrev Diego Sim­eone det som att han spelade fotboll ”med en kniv mellan tänderna”.

Han har aldrig varit mycket för halvmesyrer. För honom har fotboll alltid varit på liv och död.

Attityden är delvis medfödd, delvis inlärd.

En gång i tiden var artisteriet och de långa dribblingsraiderna hela definitionen av argentinsk fotboll. Sedan kom Carlos Bilardo och lärde sina landsmän att ­vinna till vilket pris som helst.

Först var han spelaren som stack knappnålar i motståndarna när inte domaren såg på. Sedan blev han tränaren som såg till att Argentina boxade och sparkade sig hela vägen fram till två raka VM-finaler 1986 och 1990.

Bilardo är Diego Simeones mentor, hans ­spirituella fotbollspappa.

Förbundskaptenen lät det ambitiösa mittfältslöftet landslagsdebutera redan som 18-åring, predikade om uppoffringarna som krävdes för att vinna och metoderna som ­kunde användas för att nå hela vägen fram.

För Diego Simeone var det inga omstört­ande tankar, utan snarare bekräftelser på ­sådant han redan burit inom sig utan att riktigt formulera.

Han hade alltid levt sitt liv för fotbollen, alltid identifierat sig med tanken på att göra allt i sin makt för att lyckas.

När han var en liten pojke byggde han en fotbollsarena av sitt cowboylego. Sedan formerade han sina små beväpnade figurer i 4-4-2-system.

Fotbollsplanen som slagfält, lagen som ­arméer.

– Själv var jag alltid indianerna. Lustigt, va?!

Totalt spelade ”El Cholo” Simeone drygt 700 tävlingsmatcher under en proffskarriär som sträckte sig över nästan 20 år. 106 av dem var landskamper för Argentina.

Hade han velat hade han kunnat få ihop en sjujäkla tröjsamling, men han var aldrig särskilt mycket för att samla souvenirer. Han hade som regel att aldrig byta ­tröja efter matcherna. Carlos Bilardo hade lärt honom det.

– Jag kunde aldrig byta tröja rakt av med en motståndare. Skulle vi kunna byta hade han behövt ge mig två av sina. Min tröja var alltid värd mer än hans.

Ett enda undantag gjorde ­Simeone, och det gjorde han för en ung engelsman. Det var ju argentinaren som gjorde David Beckham till Englands mest hatade man under VM 1998, då han först provocerade fram en lätt eftersläng och sedan fejkade skada för att tvinga fram ett rött kort.

Knappt ett år senare spelade Inter mot Manchester United i Champions League, och Simeone gjorde en poäng av att gå fram och be om Beckhams ­tröja.

– Men vi pratade inte om vad som varit. Det som händer på planen stannar där.

Diego Simeone hade ju inte velat David Beckham något illa. Han hade bara gjort allt han någonsin kunde för att Argentina skulle slå ut England ur VM.

Inget var någonsin personligt.

Inte när en uppretad Romário drämde in en stenhård vänsterkrok på honom ´94 (”Fotboll är ge och ta, och vi gick åt varsitt håll sedan). Inte när han själv stampade hål på Julen Guererros lår ´96 (”Jag menade aldrig att skada honom allvarligt”). Inte med Fernando Couto, trots att portugisen tvingade Simeone själv att sy flera stygn efter ett överfall ’97 (”När vi hamnade i samma klubb löste vi det med knytnävarna på träningsplanen, sedan var vi goda lagkamrater”).

Fotbollen var viktigare än några privata strider. Och segrarna var viktigare än fotbollen.

En februaridag 2006 gick den professionella fotbollsspelaren Diego Simeone av planen för allra sista gången.

Till sist var det dags att sänka garden, slappna av och inta en mer tillbakalutad hållning till livet. Diego Simeone gav det en halv­timme. Så länge stod han i duschen och mindes tillbaka på allt som hade varit – men ­sedan var det livskapitlet stängt.

När han kom tillbaka ut i omklädningsrummet hade han blivit chef över killarna som nyss varit hans lagkamrater. Tillsammans med klubbledningen hade han kommit fram till att det var på det sättet han kunde göra störst nytta för sin ursprungliga fotbollskärlek, Racing Club de Avellaneda.

Han hade förvandlats till den skoningslöst krävande fotbollstränaren Diego Simeone, ­likadan och annorlunda på samma gång.

Grundhållningen och inställningen intakt, men bredare och mer teoretisk i sin fotbollssyn.

Där Carlos Bilardo varit den viktigaste ­influensen för mittfältaren Diego Simeone var Marcelo Bielsea den självklara läro­mästaren för managern Diego Simeone.

”El Cholo” hade varit lagkapten för Bielsas argentinska landslag, och imponerats av hans sätt att organisera och systematisera svårtämjda fotbollsattribut som aggressivitet och intensitet.

– Har du bara en organisation och en ordning kan du spela dåligt och vinna. Har du ­inte det kan du spela bra och förlora.

Trots det förblir skillnaden mellan Sim­eone och Bielsa uppenbar. Den senare är en filosoferande estet, den förstnämnde en ­extremt målinriktad praktiker.

Simeones lag är i första hand kompakta, svårforcerade. Det har hänt att han sagt ”la pelota a la mierda” (”skit i bollen”), han upprepar ofta hur ”la posesión no me interesa ­para nada” (”bollinnehav intresserar mig ­inte det minsta”).

Allt utgår istället från ansträngningen, uppoffringen, viljan att underordna sig den större saken.

Passivitet eller självbelåtenhet tolereras ­inte, den som är rädd eller bekväm kan lika gärna stanna hemma. ”El Cholo” vill ha spelare som säger ja istället för kanske, såna som ser en lerpöl och kastar sig ner i den med huvudet först.

– Jag föredrar en dålig spelare som verk­ligen försöker framför en utmärkt spelare som inte uträttar något.

Folket runt Atlético Madrid har länge refererat till sig själva som ”Los Sufridores”, de som lider.

En stor del av klubbens identitet kretsar kring nederlagsmasochism och förlorar­romantik. Traumabubblan har pumpats upp under nästan 40 års tid – ända sedan de sjabblade bort en Europacuptitel i sista förlängningsminuten 1974 – och egentligen bara punkterats under säsongen 1995-96.

Det var då Diego Simeone var lagkaptenen som ledde laget hela vägen till en osannolika liga- och cupdubbel.

Sedan dess har misslyckandet varit regeln – segrarna flämtande undantag – och för ett år sedan hade klubben återigen intagit sin vanliga offerroll.

Tiondeplats i ligan. Utslagna ur cupen av ett tredjedivisionslag. Och sparkad tränare.

Det var då Atlético Madrid kallade på Diego Simeone, och det var då argentinaren återvände till en klubb där problembilden var precis densamma som den varit när han först kom dit, nästan 20 år tidigare.

– Jag ser en klubb med bekymmer och negativitet, precis som vanligt. Men jag har aldrig sett mig själv som ett offer. Inte under ­alla de år då jag spelade för Atlético, och ­inte nu heller.

Tusentals fans tog emot Simeone då han ledde sitt första träningspass, och under året som gått har han återigen utnyttjat den rena urkraften i sin personlighet för att lyfta Atlético Madrid till sensationella höjder.

3–0 i Europa League-finalen mot Marcelo Bielsa och hans Athletic Bilbao. 4–1 mot Chelsea i den europeiska supercupen. Och nu 34 poäng från 13 matcher under den bästa ligaupptakten i klubbens hela historia.

– Det mest grundläggande är att få spel­arna att verkligen investera i projektet. De måste vara känslomässigt delaktiga och visa uppriktig respekt inför tröjan de spelar i. I så fall finns absolut inga gränser.

Diego Simeone har deklarerat att han aldrig någonsin skulle kunna jobba för Real Madrid. Han förstår precis hur smärtsamt det är för de rödvita att det gått mer än 13 år sedan de senast vann ett derby – men samtidigt är det ändå en bisak för ­ honom.

Att Atlético Madrid ligger 8 poäng före­ ­Real Madrid i tabellen är otroligt för de flesta, men bara ett steg på vägen för honom. I hans vinnarvärld kretsar inte den här säsongen kring att bli bäst i stan, utan om att köra om Barcelona och vinna hela ligan.

Orimligt? Inte enligt Diego Simeone. Tvärtom är det vad han kräver av sina spelare.

– Något annat vore svagt, och svaghet intresserar mig inte. Jag var med och förlorade OS-finalen 1996, och kommer ihåg känslan. Det är oväsentligt ifall det är Barcelona och Real Madrid du tävlar mot. Fotboll handlar om att vinna. En silvermedalj innebär att du får stå nedanför och titta upp på de som vunnit. Det finns ingen ära i det – bara skam.

Källor: ”Así Ganamos” (Carlos Bilardo), ”Racing” (Natalio Arbiser), El Gráfico, Olé, Clarín, El Observador, Crónica, El País, As, Marca, ESPN, The Guardian, Sports Illustrated.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR

Populära bildspel via Shootitlive