Vad är 40 år i gruvorna - mot 90 minuters fotboll?

När Altintop skjuter upphävs tidens logik – för allra första gången blir det här turkarnas stad

SPORTBLADET

GELSENKIRCHEN. När Hamit Altintop skjuter på Veltins Arena så upphävs tidens vanliga logik.

Evigheten upphör att existera. Här och nu pågår istället för evigt.

Vad är väl 40 år i gruvorna mot 90 ­minuters fotboll?

Så vad gjorde jag medan ni tittade på Barcelona?

Jag upplevde den mest fantastiska frigörelsen. Jag kände kraften vibrera i luften när de kuvade massorna kröp upp ur de underjordiska gångarna, sopade av sig det svarta koldammet sträckte armarna mot himlen och jubelskrek rakt ut.

Anspråksfull formulering? Jotack. Det var en anspråksfull kväll.

Tiotusentals turkar kom till Gelsenkirchen i skarven mellan 1960- och och 70-­talen. De gick ner i gruvorna och fabrikerna och kom egentligen aldrig upp där­ifrån igen.

Årtiondena har gått. Gruvorna har stängts och fäderna har pensionerats, men deras söner och döttrar är kvar på verkstäderna och tvätterierna.

Givetvis finns det gott om tyskfödda turkar som har lyckats väldigt bra i sina liv, men det finns ännu många fler som alltjämt känner sig som andra klassens medborgare, som de som inte riktigt räknas.

Det här var deras dag.

Längst fram i täten för dem gick Hamit Altintop, killen från hyreshuset nere vid Gelsenkirchens järnvägsstation.

För ett årtionde sedan debuterade han för Schalke 04, i derbyt mot Borussia Dortmund. Efter knappt 40 minuter av den första halvleken fick han tag i bollen och dundrade in en ostoppbar 25-meterskanon i målet nedanför den södra kurvan.

Ändå blev aldrig det här riktigt hans hem.

Hamit Altintop var turk. Alltid. I sina egna ögon förblev han invandrarsonen till den ensamstående fembarnsmamman som jobbade skift på tvättmaskinsfabriken, även när han gjorde drömmål för stadens stora stolthet.

Känsloskummande varv

I går var han tillbaka på Veltins Arena i en rödgul tröja med den turkiska flaggan på bröstet. Efter knappt 40 minuter av den första halvleken fick han tag i bollen och dundrade in en ostoppbar 25-meterskanon i målet nedanför den södra kurvan.

Ögonblicken som följde existerade inte längre världen utanför den här fotbollsfästningen.

Hamit Altintop sprang ett känsloskummande ärevarv som knappt ens hade hunnit ta slut då Burak Yilmaz sprang in ytterligare ett bortamål på det som nu var förvandlat till hemmaplan.

Deras stadion – för första gången

Tre av fyra läktare var plötsligt rödgula, skanderade ”Türkyie, Türkiye”. Många av de jublande åskådarna hade bott här i över 40 år. För allra första gången var nu det här deras stadion, deras stad.

Ruset varade långt in på pausvilan, och när det till sist lagt sig återstod bara ett halvtidslångt uthållighetsprov.

Storsatsande Galatasaray är långt ifrån att vara ett färdigt storlag. De saknar struktur, balans och en fullfungerande spelmodell – men de har både begåvade individualister och ett bultande kollektivt fotbollshjärta.

Holländska bolltrillare, kinesiskimporterade ivorianer, uruguayanska målvakter och allt däremellan. Här spelade alla som adopterade turkar inkastade i en väldigt speciell sorts Ruhr-derby.

Ska de nå länge än såhär i Champions League måste de snabbt sätta ett stadigare grundspel, men den här kvällen tog de sig igenom med vilja, adrenalin och stolthet. Ett Schalke 04 utan Huntelaar, Jones och Holtby hade inte klassen för att tränga sig igenom kampen.

Jag skriver det här knappt tio minuter efter slutsignalen. Mellan 10 000 och 15 000 turkar är kvar inne på Veltins Arena. Hur alla fått biljetter är oklart, men jag antar att har tagit till de metoder som de ansett att situationen har krävt. I går kväll påträffades några som försökte gräva en tunnel in på arenaområdet. Nu hoppar, studsar och shalalaar den rödgula horden om sitt Cim­BomBom.

En kärna av den ska återvända till Istanbul, men de flesta behöver inte korsa några gränser för att komma hem. Här utanför står deras bilar och bussar, och de har tyska registreringsskyltar. Allra flest är de med bokstäverna ”GE”, som i Gelsenkirchen.

I morgon ska många av dem tillbaka till en gråbister vardag, den som kretsar kring en halvtom kebabrestaurang på hörnet eller ett överfullt väntrum på arbetsförmedlingen.

Men i morgon? Vem bryr sig om i morgon?

Det här är ju kvällen då det överhuvudtaget inte finns något bättre än att vara turk i Gelsenkirchen. Det här är kvällen då deras stad ser annorlunda ut än den brukar göra.