Ljudvågorna ska forcera hindret

Niva: De har fallit i åttondelen gång på gång – nu måste Olympiakos upphäva fotbollens tyngdlagar

Olympiakos har inte tagit sig förbi åttondelsfinal under hela 2000-talet. I kväll har de ­chansen att sätta sig i en bra sits mot Manchester United hemma på Karaiskakisstadion.
Olympiakos har inte tagit sig förbi åttondelsfinal under hela 2000-talet. I kväll har de ­chansen att sätta sig i en bra sits mot Manchester United hemma på Karaiskakisstadion.
SPORTBLADET

Läktarlivets olösta gåtor.

Hur sjunger man sånger som endast l­yfter hemmaspelarna? Hur skapar man en stämning som inte samtidigt inspirerar de andra?

Hade Olympiakos suttit på svaret hade de spelat Champions League-final varje år.

I stället lär nu ljudvågorna återigen ­brytas mot åttondelshindret.

Ingenting jag någonsin upplevt har kunnat mäta sig.

Genom åren har jag ju suttit på en del sjungande fotbollsläktare – från Westfalenstadion i Dortmund över gamla Ali Sami Yen i Istanbul till Maracanã i Rio de Janeiro – men ingen annanstans har jag blivit l­ika bortblåst som på Karaiskakis i Piraeus.

Senast jag var här var den 16 januari 2008.

Olympiakos besegrade ärkerivalerna från Panathinaikos med 4–0, och sången från hemmakurvans Gate 7 var så hyperboliskt hög att jag hade tinnituspip i öronen i flera dagar efteråt.

Det var den där sortens ljudvåg som slår över dig på ett rent fysiskt sätt, som får ditt hjärta, dina lungor och din lever att ruskas om och b­yta plats sinsemellan.

Om stämningen påverkade spelarna också? Hörni, det kan jag garantera er att den gjorde. Den påverkade all levande materia som överhuvudtaget befann sig inom en halvmilsradie från Karaiskakis.

Däremot kan jag inte hamra fast exakt hur den påverkade vilka spelare.

Och där har vi också den dimension som jag tycker oftast går förlorad i all rapportering om skräckarenor och kokande häxkittlar; hur fientliga sångerna än blir så är det på intet sätt förutbestämt att stämningen alltid är en fördel för hemmalaget.

Rädda spelare existerar knappt i fotbollens absoluta toppskikt. Snedtända spelare finns det gott om även här.

Sir Alex såg till att de lärde sig

En match som spelas på den allra högsta decibelnivån blir sällan avvaktande och händelselös, men det är verkligen inte alla som lyckas kanalisera den där energin på ett effektivt sätt.

Jag vet inte hur många matcher jag sett där ett gäng överpumpade hemmaspelare rusat rakt in i adrenalinmolnet och sedan aldrig hittat ut igen. Det är sådana gånger som ett gatusmart och i­ndividuellt skickligt bortalag kan utnyttja blottorna, kontra in bollarna och på så sätt vända det extrema läktarläget till en klar och tydlig fördel.

Färska exempel? Tja, jag kan förslagsvis erbjuda er Olympiakos–PSG (1–4) och Galatasaray–Real Madrid ­(1–6) från den här Champions League-­säsongens höstpremiär.

Ända sedan Manchester United var nere i Istanbul och mötte Galatasaray i den klassiska ”Welcome To Hell”-matchen 1993 så har de satt stolthet i att vara just ett sådant bortalag. Den matchen innebar ­slutet på klubbens allra första Champions League-resa, och som en följd var Sir Alex Ferguson oerhört noga med att se till att hans spelare lärde sig av den erfarenheten.

Mot slutet av hans era hade den där europeiska cupläxan verkligen satt sig. Då var det som att Manchester United kunde resa i stort sett vart som helst, och komma hem med precis det resultat som situationen krävde. De hade sin väderbitet erfarna vinnarkärna att utgå ifrån, och den smälte aldrig ihop hur varm hettan än var.

Gäller det fortfarande? Finns hårdheten ännu kvar när så mycket annat verkar ha ­raderats?

Risken: Hamna i tröstlösa fällan

Olympiakos är ju ett motståndarlag som är ovanligt svårbedömt. De har sitt vanvettiga facit hemifrån ligaspelet – 13 ligatitlar av de 15 senaste, 74 poäng av 78 möjliga den här säsongen – men de har ändå inte tagit sig förbi det här åttondelsskedet av Champions League under hela 2000-talet.

De riskerar att hamna i samma tröstlösa fotbollsfälla som till exempel Celtic just nu sitter fastklämda i; för stora för sin egen l­iga, för små för Europa.

Utan Kostas Mitroglou och Javier Saviola är det nu tunt med spelare av beprövad i­nternationell klass, om grekerna letar efter segerhopp måste de söka efter annat än de båda lagens individuella kvaliteter.

Deras bästa chans ligger trots allt i att piska fram en sådan där fotbollskväll då fotbollens tyngdlagar inte längre gäller, då förhandstipsen kastas upp i luften och sedan kan landa på vilken sida som helst när de väl kommer ner igen.

För Manchester United räcker det med att se till att klyschorna infrias, att bollen förblir rund och att det bästa laget faktiskt vinner fotbollsmatchen.

Niva om veckans tre andra åttondelsfinaler

Zenit–Borussia Dortmund

De har haltat, de har hackat, de har förlorat och de har frustrerat – men de har i alla fall lyckats hänga sig kvar i turneringen. Nu måste de skadeskjutna fjolårsfinalisterna från B­orussia Dortmund återigen hitta någon sorts inre kraft.

Galatasaraty–Chelsea

Drogba, Drogba och Drogba. Mannen, ­myten och målmaskinen ställs mot den klubb han kommer att förknippas med i hela sitt liv. Senast Chelsea-fansen såg honom sköt han Champions League-bucklan till klubben – nu ska han slå ut dem.

Schalke 04–Real Madrid

Det går aldrig att tala om ett Real Madrid som växer i skymundan, men i takt med att ­bitarna fallit på plats har Real Madrid vuxit fram till hela turneringens andrahandsfavorit efter Bayern München. Det här ska bara vara ett småsteg på vägen.