Niva: Bland det bästa – det här årtusendet

MALMÖ. Ska man gnälla på sprintern som snuddat vid svenskt rekord och ändå varit chanslös mot Usain Bolt?

Nä, man ska ju inte det, men man har ändå rätt att vara besviken.

En förlust kan se ut på olika sätt och smaka mer eller mindre bittert. I slutändan kommer den likafullt ändå vara en förlust.

Ingen kan påstå att de inte försökte. Ingen kan hävda att de inte gick in i strid.

Efter stjärnsmällen i Madrid hade Åge Hareide krävt mer aggressivitet i returronden – och mer aggressivitet fick han.

Malmö FF gick ut och spelade högkoncentrerad kampfotboll, gjorde i alla fall 75 minuter som i stora stycken var bland det bästa jag sett ett svenskt klubblag prestera det här årtusendet.

De var kraftfulla i duellerna, noggranna med positionerna, begåvade i bollinnehavet. De gjorde en fullformatsinsats som höll hög internationell klass.

Hade de spelat mot ett Ajax eller ett Anderlecht tror jag på fullaste allvar att de hade vunnit. Nu var det bara det att de inte mötte något av de lagen, utan istället stod mot Europas allra mest ödmjukt hårdslitande superlag.

Absolut inget gratis

Mot Atlético Madrid får man absolut ingenting gratis. De är smokinglirare i blåställ. De må vara hyllade mångmiljonärer hela bunten – men med Diego Simeone patrullerandes på sidlinjen fuskar de inte med en enda hemlöpning, lämnar inte en enda lagkamrat utan understöd.

Mer berömda klubbar än såhär har stångat sig stumma mot deras försvarslinjer i 90 minuter utan att ens få fram ett avslut. Att Malmö FF spelade ihop till både tre och fyra klara målchanser var ett kvalitetsbevis i sig.

Sedan är det såklart det där med den allra sista kvalitetsnivån, den som kostar hundratals miljoner kronor att värva in, den som finansieras av Azerbajdzjans statskassa snarare än rörläggarens växelburk.

När Atlético Madrid sågade sig loss på högerkanten avslutades anfallet med att Koke distinkt hoppklackade in bollen i mål. När Malmö FF höll på att upprepa konststycket en kvart senare sjabblade Emil Forsberg bort motsvarande förstatouch.

Klass och kvalitet kommer alltid att avgöra fotbollsmatcher. Tur och marginaler kommer att spela in lite oftare än de flesta utvärderingar erkänner.

Matchade dem nästan hela vägen

Malmö FF skulle verkligen haft en straff när Isaac Kiese Thelin fortsättningsfoulades in i straffområdet. De var sedan ett par centimeter ifrån ett kvitteringsmål när Markus Rosenberg rikoschettrammade frisparksreturen i stolpen.

Nu blev det inget av något, utan vi får istället lov att summera ihop den där hedersamma förlusten som är ett av idrottens allra mest retliga inslag.

Anton Tinnerholm gjorde en landslagsmässig insats, Enoch Kofi Adu samlade boll som en Malmö-Makélélé och Åge Hareide kamikazecoachade med både kurage och kyla. 55-45 i bollinnehav, 18-9 i avslut.

Vad ska vi med det till nu? Jo, vi ska titta på när Malmö samlar ihop spillrorna, och sedan bygger en ännu vackrare mosaik av bitarna som blivit kvar.

Mästarmuren må ha rasat, hemmaborgen har till sist blivit intagen. Ändå stod alla fyra läktarsidor upp och applåderade sitt hemmalag efter slutsignalen.

De gjorde alldeles förbaskat rätt i det. Det var inte hoppet det var fel på, utan ribbans höjd.

Det var inte vilket dussingäng som helst som rullade in över vindbryggan på bakhjulet. Det var de vikarierande Europamästarna, det bästa klubblag som någonsin spelat på Swedbank Stadion.

Atlético Madrid var i stan, och de gjorde en helhjärtad proffsinsats som de själva var både nöjda med och stolta över.

Malmö FF matchade dem nästan hela vägen.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Om Aftonbladet