Niva: Premiären vunnen, en centralfråga besvarad

SPORTBLADET

Att spela fotboll är en sak, att vinna matcher är ofta en annan.

Tanken är att überungt Elfsborg redan ska klara av båda delarna, och så långt allt väl.

En premiär vunnen, en centralfråga besvarad.

Så stod de då där med ryggen mot väggen, vinden i ansiktet, en uddamålsledning att försvara och en hel massa att bevisa.

Drygt tio minuter kvar. Ett gäng knattar på planen.

Elfsborg avslutade den allsvenska premiären med 8 spelare som var 23 år eller yngre. Ingen tvivlar på att de kan spela fotboll – men kan de vinna matcher? Kan de kriga hem en seger mot Djurgården på bortaplan i en allsvensk premiär när de själva bjudit in motståndarna i matchen?

När Daniel Berntsens reduceringsmål fladdrade in hade Elfsborgs ställt sig själva inför en slutforceringspärs som skulle komma att säga väldigt mycket om vilket virke det egentligen är i deras toppambitioner. Sanningens ögonblick kom tidigt för dem i år.

Kaotisk inledning

Drygt 90 minuter tidigare hade matchen blåsts igång inför tre studsande läktare, och inletts under ett moln av senapsgasgul rök och fyra lager av frenesi.

Första kvarten var mest bara kaotisk.

Bollen studsade runt mellan olika närkamper, självaste Anders Svensson missade ett par enkla passningar och Haris Radetinac stapplade ut skadad.

När den första premiärpingisen sedan satte sig och övergick i fotbollsmatch var det bara Elfsborg som klara av att spela den.

Kevin Walker och Alexander Faltsetas sjönk så djupt att Marcus Rohdén och Henning Hauger vann mittfältsmatchen på walkover – ändå lyckades inte hemmaspelarna täppa till ytan framför den egna backlinjen.

Ägde mittens rike

En majestätisk Victor Claesson kilade in och ut lite som han ville, drev fram ett ledningsmål och sprang till sig en straffspark. Hade bara Per Frick krönt sitt forwardsvikariat med en ordentligt slagen straffspark hade nog matchen varit avgjord före pausvilan, men nu blev det inte så.

Djurgården ser ut som ett ytterst ordinärt allsvenskt fotbollslag den här säsongen också – och under stora stycken spelade de alldeles för reaktivt och passivt – men frampressade av en positivt krävande hemmapublik gjorde de i alla fall match av det här under den andra halvleken.

När Elfsborg försökte gömma undan de tre poängen i sina passningstrianglar tryckte de på tillräckligt för att tvinga fram dem inom synhåll igen.

Kenneth Höie knep en straff, Daniel Berntsen skickade in en reduceringsboll och Djurgården avslutade matchen med att vräka in inlägg mot målet nedanför hemmakurvan.

Elfsborg hade dikterat matchrytmen, kontrollerat bollinnehavet och spelat med både auktoritet och resning. De hade redan visat upp stora delar av sin repertoar under matchens första 80 minuter. Med tio minuter kvar var det så dags för dem att bekänna färg.

Visade upp ett nytt ansikte

Hela poängen med den här upplagan av Elfsborg är att den ska vara annorlunda. Rätt mycket yngre, men samtidigt också lite tuffare, lite bistrare och lite mer cyniska.

Ikväll svarade de upp mot den bilden.

Okej för att de fortfarande förblir laget där Anders Svensson gör en klackfint på mittlinjen som sista man med fem minuter kvar – men numera är de tydligen också laget som åker från Stockholm med fem varningar och tre poäng i trunken.

Minuterna tickade undan. Elfsborg duellerade när de behövde duelleras, höll i bollen när den behövde kontrolleras och fisklirade när de fick läge att fisklira. De gjorde sig inte särskilt populära på Tele2 Arena, men just däri låg också mycket av poängen de skulle bevisa.

Ännu är de inte där de bara klarar av stänga ner och spela av matcher, men till sist hade de ändå lyckats göra precis det som många tvivlade på att de skulle klara av.

Att de kunde spela fotboll visste vi. Nu vet vi att de kan manövrera hem tuffa allsvenska bortapremiärer också.