Niva: Jag vill aldrig någonsin somna igen

PRAG. I natt jag drömde något som jag ofta drömt förut.

Jag drömde att vi var mästare, att lidandet var slut.

Sedan lyssnade jag på jublet, sedan såg jag bucklan – och nu vill jag aldrig någonsin somna igen.

DOKUMENT: Vägen till EM-guldet – uttalandet fick ett land att rasa

 

Den där tiondelen medan den allra sista straffen är i luften.

Tystnad. Total tystnad.

Sedan ljudet av boll mot handske, det ljud som vi fotbollssvenskar hållit högst av allt i sisådär 21 år nu. Och sedan – totalt, fullständigt och komplett jävla kaos.

Patrik Carlgren allra först ner mot hörnflaggan. Han är odödlig nu. Sedan Guidetti och Lewicki och Hiljemark och Augustinsson och alla de andra. Och vet ni? De är också odödliga nu.

Vrålet från den gula väggen liknar ingenting jag tidigare hört, känslan som sprutar fram liknar ingenting jag känt tidigare.

Är det alltså såhär det känns att vara mästare?

Under några ögonblick ser jag först hur mitt eget fotbollsliv snabbspolas förbi inne i huvudet. Stelfrusna små fötter på en snöigt uppskottad plan högst däruppe i norr. De allra första läktarmatcherna på ödsliga allsvenska arenor i slutet av 1980-talet. Sommaren 1994. Och sedan vuxenlivet och alla de där nedmalande mästerskapsbesvikelserna och all den där själadödande realismen.

Sedan ruskar jag till, och återvänder till en verklighet som är så mycket vackrare än något jag någonsin kunnat drömma om.

Där nere på planen ser jag den ofelbare Oscar Lewicki bära runt sin Liam i famnen på sonens ettårsdag. Där är alla hjältarna som jag kommit att beundra så mycket, som jag har kommit att känna så starkt och innerligt för.

Så mycket de har genomlidit, så långt de har kommit. Oscar Hiljemark som stod vid sidlinjen och tjatade sig in i vuxenmatcherna i Gislaved. John Guidetti, Ludwig Augustinsson, Simon Tibbling och alla extrapassen i Liljeholmshallen. Isaac Kiese Thelin och Youtube-tricken på uteplatsen. Robin Quaison och den lilla grusplanen i Akalla.

Vi har ju Patrik Carlgren

Hur var det han uttryckte det, förbundskaptenens farsa? Vi är svenska fotbollsgrabbar.

Vi kanske kommer från helt olika håll – men vi står upp för varandra, vi håller varandras ryggar och vi hjälper den som fallit att resa sig igen.

Jag har kommit att tycka så oerhört mycket om det här laget, men aldrig tidigare har jag känt en lika oreserverad kärlek till dem som omedelbart efter Abbe Khalilis straffmiss.

Där och då kändes det som att han kanske hade skjutit bort de svenska gulddrömmarna. Ändå hann han inte ens tillbaka till mittcirkeln innan fem olika lagkamrater tagit sig fram till honom för att trösta, stötta och peppa.

Det är ingen fara, det är inga problem. Vi tar det här. Vi har ju Patrik Carlgren.

När han var på väg ner mot den gula väggen inför straffläggningen tittade han ut mot de svenska fans som fanns utspridda på den bortre långsidan. Han knöt målvaktsnäven och höjde den mot dem, han tog sig ner mot buren som en gladiator på väg ut i strid.

Jag har verkligen ingen aning om hur de gör det, men den grundtryggheten som de byggt upp ihop gör att de aldrig någonsin tvivlar.

De visste att de skulle vinna. De visste att det bara vara att dundra upp bollarna i nättaket, och även om nu någon misslyckades skulle Patrik Carlgren se till att rädda dem alla.

Han som inte ens platsade i distriktslaget i tonåren. Han som alltid fått höra att han kanske är lite väl kort för att bli en riktig toppmålvakt.

Nu är han köng.

Oproportionerligt stolt

Jag har alltid varit oproportionerligt stolt över Sverige som fotbollsnation, alltid tyckt att vi har förtjänat rätten att föra oss med raka ryggar även bland de största.

Visst har jag sviktat i tron under de tiden då de allsvenska mästarna konsekvent förlorade mot slovakiska gärdsgårdsgäng och a-landslaget började inbilla sig att vi var saker vi inte är, men någonstans långt inne har jag ändå haft kvar övertygelsen om att vi har något som andra saknar.

Nu sitter jag här en tjecktisdag och har fått alla bevis jag någonsin kommer att behöva.

Vad är en stor fotbollsnation? Jo, en sådan som med tre dagars varsel kan skramla ihop fyratusen fans en vardagskväll på kontinenten. Inget annat land i Europa hade lyckats med något liknande, och ingen kommer att beröva oss på det engagemanget.

Och ingen kommer någonsin att kunna ta den här bucklan ifrån oss. Jag hade för länge sedan givit upp hoppet om att någonsin få se ett svenskt landslag vinna en stor titel, men om jag någonsin blir uppgiven och negativ igen får ni lova att dunka mig i huvudet med en stor, fet jävla EM-pokal.

Jag har tappat räkningen på om det är sju eller åtta matcher raka matcher de har varit nederlagstippade i. Jag har ingen aning om vilka procentsatser de egentligen besegrat.

Ingenting är omöjligt i fotboll. Det finns inga som helst begränsningar för hur långt ett svenskt landslag kan nå.

Nu åker det här sinnessjuka succélaget hem, fyller Kungsträdgården och stoppar Bragdguldet i sina bakfickor.

Sedan tar de ny fart, bara kör igen och igen och igen.

Vart ska vi? Var det Paris nästa sommar? Eller sa ni Rio de Janeiro? Det spelar mindre roll. Det viktiga är att vi vet att vi kan ta oss dit. Vi har medaljerna för att bevisa det. Vi har nått en framgång som inte ens gått att fantisera om.

 

Här kan du fira guldhjältarna vid hemkomsten!

 

BILDEXTRA: Såg du EM-finalen på plats? Zooma och hitta dig själv i svenska publikhavet på läktarna

Läs mer

Läsarkommentarer

Läsarnas egna artikelkommentarer. Regler du måste följa
SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Om Aftonbladet