Niva: Det är det som bekymrar mig mest

SPORTBLADET

LUXEMBURG. Det är segern vi tar med oss, men det är missarna vi minns.

Vi har ett behov av en pålitlig målskytt och vi har Marcus Berg att tillgå.

Får vi ihop den ekvationen? Klarar han av att lösa den åt oss?

Aldrig orolig.

Just den här filmen har jag faktiskt sett så många gånger under så många år att jag har lärt mig att känna igen dramaturgin. Den har spelats in i både Liechtenstein och Moldavien och San Marino förut, och även om rollbesättningen är annorlunda är manuset i grund och botten detsamma.

Första halvan är mest bara en transportsträcka, ett tålmodigt krattande för nyckelscenen. Efter sisådär en timme kommer så brytpunkten, målet som blir avgör allt. Och sedan blir det alltid ett par situationer då det skakar till lite – någon fast situation eller något inlägg – men någon större fara är det egentligen aldrig. De där dramatiska stråkarna som hörs i bakgrunden är bara på låtsas.

Nä, aldrig orolig. Men heller aldrig särskilt underhållen, eller sådär överdrivet imponerad.

Mitt emellan, varken eller, inte klagosång och inte jubel.

Det som bekymrar mig mest

I grund och botten tycker jag att Sverige gör en insats som är spelmässigt okej. Det fanns en tanke och en systematik bakom det egna bollinnehavet, och om något skapade vi fler klara chanser än vi brukar göra mot motstånd ur den här kategorin.

Emil Forsberg utnyttjades på ett sätt som gjorde honom till planens bäste spelare, han vandrade fritt och slet upp stora hål både framför och utanför sig. Martin Olsson kunde bomba på där ute på kanten, John Guidetti bröt ner en del bollar och Marcus Berg kunde smyga sig loss mellan inner- och ytterback.

Ibland blir ju bolltempot lite för lågt och löpningarna lite för få, men på det hela taget tycker jag ändå att det fanns en helt acceptabel bredd och variation i uppbyggnadsfasen.

Men sedan då?

Det är segern vi tar med oss, men det blir väl ändå missarna vi minns. Anfallsduon fungerar fortfarande inte, John Guidetti kommer till för få avslut medan Marcus Berg slår bort alldeles för många.

Det sistnämnda är det som bekymrar mig mest.

Gör inte Berg så når vi inte VM

När den här kvalgruppen väl avgörs kommer vi ju inte att föra några matcher mot Frankrike eller Holland. Vi kommer att vara beroende av en anfallare som gör tre mål på två chanser – en sådan som kan lobba upp oss i ledning från ingenting – och Marcus Berg är det enda tänkbara alternativet vi har här.

I Panathinaikos är han den här avslappnade, självsäkra straffområdeskillern som inte behöver tänka utan bara prickar in bollen. I landslaget är han alltjämt bara en kopia med mycket suddigare konturer.

Det är inte chanserna det är skillnad på i matcher mot Luxemburg jämfört med lägena mot Asteras Tripoli eller Pas Giannina. Det är Marcus Berg som är annorlunda.

Och egentligen blir det både skevt och orättvist att rikta in ett så kritiskt kikarsikte mot just honom efter den här typen av vinst – han spelar fram till segermålet och gör mycket rätt i det öppna spelet – men det är så kravspecifikationen ser ut för en anfallsspets i ett landslag med VM-ambitioner.

Gör inte Marcus Berg målen så når vi inte mästerskapet. Det är en situation han nu både måste vänja sig vid och klara av att njuta av.

Nu jagade ni väl upp er i onödan. På stopptid bröt så Luxemburg fram på vänsterkanten, slog in ett lågt inlägg och för en tiondel kanske några av er trodde att det kunna stötas in i mål. Men närå, det var inget att hetsa upp sig för, skrämskottet var aldrig skarpladdat.

De där bollarna går inte in när vi möter Luxemburg eller Liechtenstein. Den här typen av matcher vinner vi.

Aldrig orolig. Men inte överväldigad eller övertygad heller.