Titta här – tre mål, tre poäng och ett VM-hopp

SPORTBLADET

En måndagskväll i oktober brukar man inte direkt behöva den stora fångsthåven.

Men titta här – tre mål, tre poäng och ett VM-hopp.

Och titta där – en bragdseger, en EM-plats och en framtidstro.

Bara att glädjas, bara att njuta, bara att samla ihop så mycket som någonsin går.

Nu ska a-landslaget få det absolut bästa omdöme jag överhuvudtaget kan formulera här och nu: Det här blev nästan lika kul som en måndagskväll i Trelleborg.

Det är klart, man saknar ju palmerna och färjeterminalen – men en klar, tydlig och redig fotbollsframgång funkar lika fint här som där.

Egentligen borde vi väl bara sett till att lita mer på Luc Holtz, så hade vi kunnat slappna av redan i fredags. Utan eftertanke slog Luxemburgs förbundskapten tydligt fast att Sverige var klart bättre än Bulgarien, och såhär tre dagar senare kan vi väl passa på att returnera omdömet.

Luxemburg är också klart bättre än Bulgarien, även om de nu lyckades sjabbla bort segerläget mot dem häromsistens.

Faktum är att detta bulgariska lag är det svagaste herrlandslag som någonsin besökt Friends Arena, och det skriver jag med matcherna mot Färöarna, Liechtenstein och Moldavien i någorlunda färskt minne.

Den här gången var det som att det tog en halvtimme innan de svenska spelarna insåg precis hur ihåligt, slarvigt och ostrukturerat motståndet var – men när vi väl knackade på dörren var det både vidöppet och tomt, bara att knalla in och ta för sig.

Albin Ekdal tog en djupledslöpning, Marcus Berg pressade en mittback, Emil Forsberg vände upp. Rätt elementära grejer, kan tyckas, men i det här sammanhanget räckte det för att skapa tre alldeles utmärkta lägen.

Det finns något här

Ola Toivonen är egentligen varken mer eller mindre Ola Toivonen i morgon än han var igår – hans förtjänster och brister förblir desamma – men får han spela i det här tempot på de här ytorna kommer han alltid att se ut som en korsning mellan Eidur Gudjohnsen och Kaká.

I en normal tävlingslandskamp får du kanske två tiondelar på dig när bollen studsar fram till dig på sexmeterslinjen. Här tilläts Toivonen ta emot bollen, lägga den till rätta, titta på målvakten och sedan tryggt skyffla upp den i nättaket.

Bara att tacka, bocka och ta emot.

Det här ska inte läsas som ett sniket negligerande av ett gott svenskt hantverk, för givetvis var detta både en insats att plussa för och en match som förde oss några kliv uppåt på utvecklingstrappan.

Det finns något här.

Hittills har Janne Andersson fått betalt för sina olika laguttagningar, och nu börjar vi även se effekt av hans spelidé. I stycken är bolltempot lite högre, löpningarna något fler, spännvidden i speluppbyggnaden aningen bredare.

Bulgarien var verkligen hisnande svagt, men det var ändå länge sedan Sverige avfärdade en motståndare med samma självklarhet.

Och så fick vi ju Trelleborgs-tangon på det, en fläkt av mirakel som fyllde en del av allt det tomma utrymmet här på Friends.

Under Håkan Ericson har våra olika U21-landslag verkligen blivit alldeles bedårande bra, och att vinna en grupp före både Spanien och Kroatien är ytterligare en idrottsbragd i sin egen kategori.

Mer än 30 000 tomma stolar

Det finns egentligen ingen anledning att mäta och jämföra, men ska vi ändå väga samman och summera vågar jag påstå att U21-triumfen förmodligen växer sig större än a-landslagssegern när betydelsebilden klarnar.

Ett välutfört jobb är något vi tar med oss in i tisdagen, medan en välregisserad oddsvältare är något vi kan bygga tro, hopp och drömmar på under lång tid framöver.

Mer än 30 000 tomma stolar på nationalarenan ikväll, ett ingångsvärde där landslaget bokstavligt talat inte kunde ge bort biljetter. Det var vad det var, och just nu är det inget vi behöver traggla fram och tillbaka ytterligare en gång.

Nästa gång det spelas tävlingslandskamp här kommer Vitryssland på besök, och det kommer sannerligen inte vara fullt då heller.

Jag har i alla fall lättare att leva med den vetskapen ikväll än jag hade i eftermiddags. Det viktigaste är inte var vi står. Det riktigt betydelsefulla är att veta att det finns vägar härifrån – att det finns något för folk att engagera sig i, att vi kan se svenska fotbollsstigar som leder framåt, bortåt, uppåt.

Någon behöver hålla i kartan. Håkan Ericson och Janne Andersson är förtroendeingivande vägvisare.