Niva: Svårt att föreställa mig ett större landslagslyft

En styrkedemonstration av Sverige

SPORTBLADET

Visst går det att spela en träningslandskamp med slapp inställning och suddiga fötter.

Men då finns alltid risken att du ställs mot Janne Anderssons nya Sverige – och då får du en fullfokuserad proffsinsats i nacken.

Välgenomfört, finkalibrerat, överlägset.

Och vi skonade till och med Király.

Jag menar, det är klart att Isaac Kiese Thelin hade kunnat stöta in den där returen om han bara hade velat och visst hade Sam Larsson kunnat snurra in ledningsmålet ännu lite tidigare – men lite takt och ton får man ju ändå lov att visa en sådan här kväll.

Den som är stark måste vara snäll, och här blev det ju väldigt snabbt uppenbart att Sverige var både två och tre nummer större än sina värdar.

Fem minuter in på matchen hade Ungern fortfarande inte haft bollen under kontroll på offensiv planhalva, och det spelmönstret satt sedan kvar genom hela kvällen.

Sverige dikterade villkoren, Sverige styrde matchbilden, Sverige skapade målchanserna.

En träningslandskamp är alltid just en träningslandskamp – den här kvällen dessutom klädd i en ännu mer mysbyxemjuk skrud än brukligt – men en styrkedemonstration är samtidigt också alltid en styrkedemonstration.

Klasskillnad

Det här var klasskillnad. Det här var ett tredjedelsordinarie Ungern som mötte ett 75-procentsroterat Sverige på sin hemmaplan, men som aldrig ens var i närheten.

När förutsättningarna är vaga och bytena blir många och koncentrationen kanske flackar kretsar väldigt mycket kring vilka som har tydligast ramverk att utgå ifrån.

För bara några månader sedan var det som att det räckte med en eller ett par skador för att vi skulle tappa fotfästet fullständigt. Det svenska landslaget gav ofta intryck av att vara förvirrat, på gränsen till paralyserat.

Nu kan vi växla in åtta spelare från fredagen till tisdagen, och laget kan ändå framstå som kompakt och samtrimmat på ett helt självklart sätt.

Alla vet vad de ska göra, ingen enda spelare faller ifrån, allt sitter ihop.

Jakob Johansson, Oscar Hiljemark och Marcus Rohdén tuggar i sig ett mittfält. Andreas Granqvist och Pontus Jansson rensar när de borde, rullar genom pressen när de kan. Emil Krafth och Oscar Wendt har koll på när de bör stanna och när det är läge att kliva iväg. Totte Nyman och Isaac Kiese Thelin hittar en växelverkan som generar både löpningar, ytor och målchanser.

Så enkelt, så redigt – men så länge så avlägset och svåråtkomligt.

Och så Samba Larsson på det.

Svårt att föreställa mig ett större landslagslyft

Att träna ihop ett kollektiv är en sak – i grunden den viktigaste – men att coacha fram en x-faktor är betydligt svårare. Sveriges offensiv har tenderat att vara väl beroende av Emil Forsberg och hans ystra yrvädersfötter.

Nu har vi ytterligare ett alternativ, som framstår som mer eller mindre fullgott.

På ett sätt är det väl lite typiskt att både Larsson och Forsberg är vänsterkantsspelare, men ur en annan synvinkel limmar det rätt väl med Janne Anderssons grundmodell.

Och det finns sannerligen värre problem att brottas med.

När den här hösten inleddes var intrycket att vi hade ett halvdussin spelare som gick att lita på uppe på internationell nivå. Tre samlingar och fyra matcher senare känns det nu som att vi har ett tjugotal.

Ett större landslagslyft än så har jag svårt att föreställa mig på några få månader.

Likstelheten har lättat, apatibojorna lossats. Ge mig mer, ge mig Vitryssland hemma en lördagseftermiddag i mars, ge mig ett blågult 2017.