”Fantasin blev sann – har inte vaknat än”

Niva: De är Milans framtid – skapad i dåtid

SPORTBLADET

30 år av framgångar kan inte ­bara försvinna.

Milan hade inte längre några stjärnor, några pengar eller ­någon toppkänning.

Men en framtid? Jodå, skapad i dåtiden.

Någon gång kommer du alltid att kunna skörda det som en gång såtts. Framgångar föder framgångar, även om de kan ta tid på sig och hoppa över en generation.

I maj 1989 blev AC Milan europeiska mästare efter att ha knycklat ihop Gheorghe Hagi och hans Steaua Bukarest med 4–0 i finalen. Marco van Basten gjorde två mål, Ruud Gullit också. Varken förr ­eller senare har någon annan klubb vunnit en Europacup- eller Champions League-final med större marginal.

Några veckor tidigare hade de även vunnit den avgörande semifinalen mot Real Madrid med 5–0. Det fanns liksom inget kvar att diskutera, AC Milan var överlägset bäst i Europa. Silvio Berlusconis, Adriano Gallianis och Arrigo Sacchis hade inlett en era av ren och skär dominans.

Det rödsvarta följet till finalen var också ett av de största i fotbollshistorien. Nästan 100 000 åskådare fick plats på Camp Nou – den högsta publiksiffran på en sån här match de senaste 55 åren – och drygt 80 000 av dem var ­Milan-fans.

14-årige Vincenzo Montella tillhörde inte dem, men var likafullt en av alla dem som sveptes med av kraften i framgångsvågen.

– Jag minns matchen mot Steaua perfekt. Det var då jag blev förälskad i Milan.

”Minnen av min ungdom”

Egentligen borde ju Vincenzo Montella blivit Napoli-supporter. Han växte upp strax utanför Neapel under klubbens allra mest legendomsusade period, men inte ens Diego Maradona kunde förföra honom.

– Jag åkte in och såg några matcher på San Paolo, men jag föredrog Van Basten framför Maradona. Han var min idol, jag studerade allt han gjorde.

Drygt 25 år senare är nu Vincenzo Montella manager för ett ungt, revitaliserat Milan som kanske – bara kanske – kan börja skönja konturerna av en ny storhetstid. För en knapp månad sedan slog de Juventus i den där typen av vägvalsmatch som gav långt mycket mer än bara tre poäng.

Vid sidlinjen stod Vincenzo Montella och kände sig nostalgisk.

– För att vara ärlig var det väldigt känslosamt för mig. När jag såg grabbarna fira under curvan så väckte det minnen av min ungdom, minnen av att vara Milan-fan, minnen av hur Milan var då.

Kunde ha hamnat i Inter

Matchen mot Juventus avgjordes av 18-årige mittfältaren Manuel­ Locatelli, som hamrade in ett vinkelskott bakom Gianluigi ­Buffon.

Det var andra hemmamatchen i rad som Locatelli bombade in ett mål i krysset. Tre veckor tidigare hade han satt kvitteringen mot Sassuolo med sitt allra första Serie A-avslut, och i segerintervjun efter matchen kunde han inte hålla tårarna tillbaka.

– Det här är ögonblicket som ­alla barn hoppas kunna få i livet. När jag förstod att bollen skulle gå in kunde jag inte fatta det.

För milanistas är ju San Siro en fotbollskatedral, en plats att närma sig med vördnad, med en gräs­matta som det är få förunnat att ­beträda. Att se en spelare så tydligt relatera till de här känslorna var en sorts bekräftelse på att de fort­farande är och förblir det de var.

Manuel Locatelli har varit i ­Milan sedan han var en elvaårig ­esordiente-knatte. Likt Andrea Pirlo växte han upp vid bergssluttningarna några mil ovanför Milano – och det är Pirlo han oftast jämförs med – men för de som varit med riktigt länge genererade hans genombrott andra ekon.

72-årige vd:n Adriano Galliani drömde sig 55 år tillbaka i tiden, då en alldeles särskild guldgosse förde AC Milan till tröskeln mot sin första Europacuptitel.

– Det som först slog mig var likheterna med Gianni Rivera. Han gjorde också mål mot Juventus som 18-åring, 1961. Jag hoppas att Manuel kan upprepa hans karriär.

Egentligen kommer Manuel Locatelli från en familj av juventini, och när han först började diskutera med de riktigt stora klubbarna stod Inter längst fram i kön.

Men nä, det här kunde bara gå på ett sätt.

Ödet har kallat

Manuel Locatelli är född den 8 januari, 1998. Just den dagen vann Milan över Inter med 5–0 i kvartsfinalen av Copa Italia, deras då största derbyseger genom alla ­tider. Ödet har alltid kallat på ­honom.

Mauro Bianchessi – chef för Milans ungdomsscouting – bekräftar.

– Inter ville ha honom och han pratade med dem också, men han valde oss i Milan. Vi utgjorde en särskild sorts lockelse för honom. Det är en seriös kille, beslutsam och målinriktad. Han är född ledare. Ge honom tre år så kommer han att vara kapten för Milan. Om nu Donnarumma tillåter.

■ ■ ■

Ska man tro Gianluigi Donnarumma själv fanns det inget särskilt ögonblick eller någon speciell match som påverkade hans fotbollsliv.

– Jag föddes som milanista.

Precis som sin tränare växte Donnarumma upp på Napoli-territorium, men ljusblå blev aldrig hans färg. Han tog rollen som kvarterets svartröda får, bråkade och käbblade med sina vänner och kusiner. Redan från början gick han både till förskolan och träningen i Milan-overall, ritade det karaktäristiska klubbmärket överallt där han kom åt.

När han bara var sex år gammal var det som att han blev rättfärdigad ovanifrån, som att han fick ett tecken från självaste fotbolls­guden. Hans 15-årige storebror Antonio – idol, förebild, målvakt – skrev på ett ungdomskontrakt med Milan och flyttade norrut.

Hela barndomen kryddades sedan med rapporter från Milanello, historier om Maldini, Nesta, Inzaghi, Kaká och Champions League-firandet 2007.

När det sedan var dags för lillebrorsan att flytta ut i den stora fotbollsvärlden var det egentligen ­Inter som var mest aktiva, intresserade och engagerade. Gianluigi Donnarumma testspelade med de blåsvarta, blev erbjuden ett kontrakt – men tvekade och förhalade ändå.

Det var ju inte dit han ville.

I Serie A som 15-åring

Här gällde det att utnyttja alla ingångar, att tänka i flera led. Gianluigi Donnarumma var fortfarande bara 13 år  – även om han var en bra bit över 1,90 – men både desperat och förslagen. Han övertalade sin pappa att boka in ett möte med Adriano Galliani under svepskäl.

Mötet skulle inte alls handla om storebrorsan Antonio och hans behov av regelbunden speltid, utan istället bli en bön om att ge en chans till en ung grabb med väldigt specifik kravbild.

Inte ens två år hann sedan passera innan Gianluigi Donnarumma susat igenom hela Milans ungdomsorganisation. Som 15-åring satt han redan på bänken i Serie A, med specialdispens från förbundet.

– Mamma Mia, vilken känsla. Det var min barndomsfantasi som besannades, och jag har inte vaknat sedan dess. Varje gång jag kommer ur tunneln på San Siro är det fortfarande som att jag drömmer.

Yngsta laget i Serie A

När det italienska landslaget gick ut för att spela EM-premiär mot Belgien i somras gjorde de det med en startelva där snittåldern var 31 år och 169 dagar. Aldrig någonsin har ett äldre lag deltagit i ett EM.

Generellt sett har ju italiensk fotboll länge präglats av en ovilja att generationsväxla, vilket inte minst bekräftas av nytillträdde förbundskaptenen Giampiero Ventura.

– Det är ett kulturellt problem vi har. Vi har vårt gamla garde – som är fantastiskt – men vi kan inte lura oss själva att tro att de är eviga. När jag bestämde mig för att ge Alessio Romagnoli en chans mot Spanien var det gott om folk som sa: ”Det är galenskap. Han skickas ut till slakt”.

I många år var AC Milan klubben som mer än någon annan framstod som fjättrad vid idéer om rutin och erfarenhet. De hade sin arvsrätt, sina omklädningsrums­senatorer och sin medelålder runt 30-strecket.

Några få säsonger senare är förvandlingen total. Milan har det yngsta laget i Serie A, med halva startelvan bestående av spelare under 22 år.

De allra yngsta bär de allra tyngsta symboliska lasset. Där Paolo Maldini och Franco Baresi en gång garanterade tradition och kontinuitet förkroppsligar Manuel Locatelli och Gianluigi Donnarumma i dag nydaning och framtid.

– En gång spelade alla kandidaterna till att vinna Guldbollen i Italien – vi var ligan för mästare – men nu är vi bara en genomfartsliga. En italiensk klubb kan inte köpa spelare för 70, 80 eller 100 miljoner euro. Vi insåg att den enda vägen som kunde leda oss framåt gick genom vår egen ungdomsverksamhet, kommenterar Adriano Galliani.

”Målvakternas Maradona”

Förra våren spelade Milan mot Cagliari på övergivet San Siro. För tredje säsongen i rad skulle de missa de europeiska cuperna. Knappt ens 10 000 åskådare var på plats, Curva Sud var helt tom så när som på ett par gigantiska banderoller: ”Game over. Insert coin & save AC Milan”.

Det gick inte längre, det var slut.

Tidigare i år var det prick 30 år sedan Silvio Berlusconi och Adriano Galliani tog över AC Milan, men derbyt i kväll blir deras sista på formella maktpositioner. Den 13 december övergår klubben definitivt i kinesisk ägo.

Så oerhört mycket går att säga och skriva om en av toppfotbollens allra längsta och mest innehålls­rika epoker – både på och utanför planen, från läktaren till parlamentet och tillbaka – men mot slutet återstod bara ruiner.

AC Milan var tömt på investeringar, på energi, på entusiasm och på idéer. Det var faktiskt svårt att se vart de skulle ta vägen, bortsett från att kasta sig ut på samma ­globala skattjakt som alla andra klubbar som inte hunnit snärja sig en egen shejk eller oligark.

Men 30 år av framgångar försvinner inte utan spår. Fem Europa­cuptitlar ger mer än bara bucklor och medaljer.

AC Milan vann mer än fotbollsmatcher under dessa långa årtionden av triumfer. De grävde samtidigt ner kolbitar i trädgården, och satte dem under tidens tryck. ­Utan att de var medvetna om det knöt de upp en manager, ett målvaktsfenomen och en mittfältsmotor för framtiden.

Hade inte Vincenzo Montella dyrkat Marco van Basten för drygt 25 år sedan hade han kanske inte tränat Milan idag. Hade inte den rödsvarta vinstmaskinen rullat över Europa är det fullt möjligt att Manuel Locatelli och Gianluigi Donnarumma haft blåsvarta tröjor på sig i kväll.

Nu tillhör de båda diamanterna världens allra mest eftertraktade tonåringar. Mino Raiola beskriver Donnarumma som ”Målvakternas Maradona” – jämför honom med en Modigliani-målning värd uppemot två miljarder – men behöver ändå inte hamra särskilt hårt på transfertrummorna i nuläget.

Som 17-åring är Gianluigi ­Donnarumma precis där han alltid velat vara.

– Jag ville ta mig hit till varje pris, och skulle älska att stanna här för alltid. Helst skulle jag vilja bli en bandiera, en flaggbärare. Som barn såg jag de stora Milan-spelarna lyfta Champions League-bucklan, och en dag hoppas jag också kunna göra det.