En arg ung man

Tidig tisdagskväll i Helsingborg, och Mario Balotelli är förbannad.

Han drämmer in en boll i reklamskyltarna, eftersom han är sur på domaren.

Gult kort.

Han skjuter ett hopplöst 40-metersskott upp i ljustavlan, och blir sur på sig själv.

En ursäktande gest mot lagkamrater som visar tecken på att tröttna.

Lite senare tisdagskväll i Helsingbord, och trots att matchen mot Serbien nu är slut är Mario Balotelli fortfarande förbannad.

– Varför så ilsken, undrar en italiensk journalist i den mixade zonen.

– Jag är besviken på min egen insats.

– Bara det?

– Nej.

Efter mindre än en timme blev Balotelli utbytt av U21-kaptenen Pierluigi Casiraghi.

De två såg inte varandra i ögonen när de möttes vid sidlinjen.

Nu stormar den omskrivne 18-åringen ut till spelarbussen utan att säga något mer till de väntande journalisterna.

Mario Balotelli är en arg ung man.

I höstas trädde ett ghananskt invandrarpar fram i italienska medier.

De hette Thomas och Rose Barwuah, de stod klädda i Inters matchtröja och de ville berätta sin historia.

– Det hände saker som inte ens Mario själv kan känna till.

Paret Barwuah kom till Italien från Ghana i slutet av 1980-talet.

1990 föddes deras andra barn. Sonen fick namnet Mario, och hade ett medfött tarmproblem.

Sina första levnadsår tillbringade han nästan helt på sjukhus, för att gå igenom långa operationssviter och för att det inte vore hälsosamt att vara hemma.

– Vi bodde tillsammans med en annan afrikansk familj i en fuktig, dragig enrummare. Jag gick till socialtjänsten, och förklarade att vi hade ett sjukt barn. De sa att det vore bättre för Mario att bo någon annanstans. Så de satte oss i kontakt med familjen Balotelli.

Thomas Barwuah sa att han ansträngt sig för att hålla kontakten med sin son, att han ofta hämtat hem honom på helgerna för att låta honom umgås med sin biologiska familj.

– Men något förändrades med åren. Relationen blev kallare. Det verkade som att han ville distansera sig. När jag ville se honom spela fotboll fick jag nästan gå i hemlighet.

Familjen menade att de fortfarande hoppas på att den förlorade sonen skulle återvända, att han en dag skulle knacka på deras dörr.

– Det spelar ingen roll att han är känd nu, och vi är verkligen inte ute efter pengar. Allt vi vill är att han ska komma ihåg att vi också är hans föräldrar. Vi lämnade aldrig bara bort vårt barn.

Det sista som sades i intervjun var en hälsning som Rose Barwuah riktade till Inters manager, José Mourinho.

– Säg till Mister Mourinho att vara som en pappa för Mario. Han behöver en.

Några dagar efter att den känsloladdade intervjun så publicerade Mario Balotelli en sorts kommuniké på sin officiella hemsida.

”Ingen tvingade mina biologiska föräldrar att lämna mig på sjukhuset som nyfödd baby, och sedan försvinna under åren som följde. Under 16 års tid fick jag inte ens ett telefonsamtal på min födelsedag. Nu försöker de ta kontakt med mig eftersom jag blivit en Serie A-spelare. Det finns inget band mellan oss. I mina ögon är de bara några främlingar”.

Mario Balotelli har själv berättat om sina första minnen från sin fosterfamilj, av hur någon för första gången höll sig vaken för att prata med honom de nätter han inte kunde sova.

– Och mitt första minne från det nya huset är från den långa, vackra korridoren. Jag stod med en tygboll i ena änden, och sparkade iväg den hårt mot den andra änden. Kruxet var att mamma hade porslin i hyllor på sidorna. Det gick sönder. Och möblerna också. Jag klättrade upp och ner för dem.

Adoptivbarnet blev en sån där kille som inte kunde sitta still, utan istället tycks dras till trubbel.

– Mina lärare hade alltid fingret riktat mot mig. Om det var bråk, så var det Mario. Om något gick sönder, Mario. Om någon grät, Mario.

Ett hyperaktivt barn. Och ett annorlunda barn.

– Som lten hade jag två intressen: att stå i centrum och att jaga flickor. Men för dem var det som om jag var genomskinlig. Okej, jag är ingen Clooney, men jag ser bättre ut än andra – så det var något som inte stämde. Och det var att de inte gillade svarta.

Under åren då Balotelli vuxit upp har främlingsfientligheten i Italien vuxit så mycket att människorättsorganisationen Amnesty gått ut och fördömt ”den rasistvåg som följer på den strukturella diskrimineringen”.

I vinter har banderoller hängt på flera olika arenor där Inter spelat borta:

– Det finns inga italienska negrer.

Nere på planen har en hetlevrad tonåring i blickfånget försökt balansera alla känslorna.

– Jag har fått lära mig att rasismen verkligen existerar, både i Italien och i fotbollen.

Förra hösten blev 19-årige Abdul Guibre – immigrant från Burkina Faso – ihjälslagen med järnrör efter att han stulit en chokladkaka från ett kafé i Milano.

Butiksinnehavarna vrålade ”smutsiga svarting” samtidigt som de slog.

Mario Balotelli ser en symbolik i ödet som drabbade en kille i hans egen ålder, med hans egen hudfärg i hans egen stad.

– Okej, det var korkat att han stal från kiosken, men ägarna överreagerade ju. Hade han varit vit hade de aldrig slagit ihjäl honom.

För några veckor sedan hade det italienska U21-landslagsspelarna fått eftermiddagen ledig.

Tillsammans med Sebastian Giovinco och Domenico Criscito hade Mario Balotelli åkt in till en uteservering i centrala Rom.

Det dröjde inte länge innan det dök upp en grupp Roma-ultràs, som började förolämpa Balotelli.

– Du har inget här att göra.

Fansen försvann tillfälligt, men var tillbaka efter bara några minuter.

De hade hämtat flera klasar av bananer, som de nu kastade mot Balotelli.

Den rasistiska symboliken gick inte att misstolka.

Mario Balotelli hade haft all moralisk rätt i världen att reagera, men nöjde sig med att betala sin nota och gå.

Många ville se det som mognadstecknet de väntat på.

Karriären har gått upp-och-ner för Balotelli.

Stundtals har han levt upp till sitt rykte som världens kanske allra mest lovande tonåring. Stundtals har han bråkat och misskött sig på ett sätt som riskerar att göra honom omöjlig i Inter.

– Jag gillar inte vad han för in i laget, och jag gillar inte hur han beter sig under veckorna. Han har inte rätt attityd för att vara en ung spelare som inte uträttat något ännu.

En bekymrad José Mourinho har vid flera tillfällen varit nära att skicka iväg Balotelli på lån till en mindre klubb.

– Han saknar både koncentration och motivation, och måste förändra sig. Fortsätter han så här så missar han sin chans. Just nu anstränger han sig bara till 25 procent på träningarna. Och det är sånt slöseri, för han är en så stor talang att han hade kunnat bli bäst i världen om han bara lagt ner 50 procent av sig själv.

Själv menar nu Balotelli att han insett allvaret.

Världen har gjort honom till en arg ung man, men han kan knappast ändå gå emot den som enmansarmé och vänta sig att vinna.

Han har bättre möjligheter än så.

– Om någon knuffar mig är min första instinkt att stampa honom på foten. Men jag vet att jag är en förebild med ett ansvar numera. Jag är en svart italienare, stolt över min hudfärg. Och jag hoppas kunna vara någon att se upp till för småbarn utan familj. Ett övergivet barn glömmer aldrig – men kan ändå bygga sig ett liv, bli någon, få en ny familj.