Tillbaka ner till helvetet

Och nu då?

När leran duschats bort, ”Poppen” Björklund slutat göra tavlor och bussarna rullat norrut från den där Vångavallen där inget gott någonsin händer Hammarby – vad finns kvar på andra sidan?

Minuterna efter att Malmö FF åkt ur allsvenskan 1999 samlade Bengt Madsen ihop Zlatan Ibrahimovic och de andra för att kräva att de lovade varandra att inte vila förrän de himmelsblå var tillbaka.

När AIK degraderades 2004 kom Rikard Norling farande med blixtens hastighet så fort klubben kallade.

När nu Söders systrar och bröder grät på Vångavallens bortasektion var länge 19-årige spolingen Simon Helg den ende som ens bemödade sig med att tacka dem.

Hammarby saknar fullständigt en enande kraft.

Här finns vare sig styrelse eller lagledning, och lagets mest rutinerade spelare finns bland dem som svikit värst.

Bajen har fortfarande några unga spelare av god allsvensk klass – Helg, Emil Johansson, Igor Armas – men snarare än att bilda stomme för en nystart befarar jag att de måste slumpas iväg till reapris.

Sponsorerna flyr i detta nu, ekonomin är totalhavererad.

Klubbledningen har misslyckats

Och även om felsökningen runt den här klubben och den här säsongen blir evighetslång så är det här vi måste stanna till först.

Så här är det nämligen – den absolut största anledningen till att Hammarby spelar i Superettan 2010 är att klubbledningen år ut och år in har misslyckats med att göra pengar av ett varumärke som ganska nyligen tillhörde Sveriges allra starkaste.

Utan pengar, inga spelare.

Och utan spelare, ingen framgång.

Så barskt simpla är fotbollsvärldens sanningar numera – och det dåraktiga försöket att försöka trixa bort dem inför säsongen gav bara en smärtsam rekyl.

Topp fyra? Med den här truppen?

Var det ett skämt så var det jävligt dåligt.

Dårbeslut följde sedan på dårbeslut.

Fel spelare såldes, fel spelare köptes.

Fel tränare sparkades, fel tränare anställdes.

Hotfulla skuggor på läktarna

När jag nu sätter mig och bläddrar i ett nästan 15 år gammalt exemplar av Fotbollförbundets årskrönika kan jag inte undvika att fastna på en rubrik:

”Välkomna till Söderstadion – livslögnarnas helgedom”.

Artikeln skrevs av Gunnar Persson som en sammanfattning av den senaste säsongen då Hammarby åkte ur Allsvenskan, 1995. Parallellerna med nuet är nästan parodiskt uppenbara. Persson resonerar runt duckande nyckelspelare, inkompetenta ledare och en söderromantik sönderslagen av våld.

Först som sist, Hammarbys supportrar har haft all rätt att protestera mot hur den här säsongen har hanterats.

Det är bara synd hur vissa personer tagit sig rätten att göra det med sina metoder.

Hur fenomenalt positivt stödet än varit på klacksektionerna – och det har det – så har det skymts av de hotfulla skuggorna från något hundratal huvor.

Så länge jag kan minnas har Hammarbys fans alltid varit klubbens allra största tillgång. Nu har de hamnat i ett läge då de själva blivit en del av den nya sortens förlorarkultur som förstört klubben inifrån, det förhållningssätt där allting alltid är någon annans fel.

Och med den inställningen sjunker nu Hammarby tillbaka till helvetet.

En gång i tiden hade de stamgästkort till den där källaren med det skumma ljuset som numera bytt namn till Superettan.

Tiden har gått sedan dess.

Vakterna känner fortfarande igen de grönvita – och släpper dem förbi kön nu när de verkligen verkat vilja ner för trappan – men Hammarby kan knappast använda sin gamla autopilot när de nu ska vänja sig vid mörkret igen.

Det här är inte längre den klubb som sket i tabellen men var bäst ändå.

Elitlicensfrågan som ingen hittills har kunnat svara på är vilken klubb det har blivit i stället.