Niva: Det här är Terror-Tommy i kvadrat – obeskrivligt onödigt

För att behålla känslan för vad fotboll borde handla om och för att bevara min egen mentala hälsa – dyngan sist, det roliga först.

Tjugofem minuter efter slutsignalen leder lagkapten Markus Johannesson återigen sina mannar ut genom spelartunneln.

Vid det laget har redan Jan Tauer blivit av med matchtröjan, och den långtidsratade Prince Ikpe Ekong har kånkat runt på sin forne baneman Andrée Jeglertz.

Nu är det dags att dra glädjen ett varv till.

Stockholms Stadions tre Djurgårdsläktare är fortfarande välfyllda.

Varför gå hem när man kan sjunga gambiansk allsång med Pa Dembo?

Varför ta den enkla vägen när man kan

göra det svårt för sig?

Och varför sluta nia i Allsvenskan när man kan ha det såhär?

Djurgårdens spelare har förtjänat alla protester, alla bojkotter och all kritik som riktats mot dem den här säsongen.

Totalt sett har de varit usla.

Men – efter de senaste veckorna har de blårandiga också jobbat ihop till alla söndagens ovationer.

Under den här ödestiden har de varit hjältar. Med tre matcher kvar av den allsvenska säsongen var de i praktiken tvungna att ta nio poäng.

En timme in på den första hade de nio man kvar på planen.

Chans till överlevnad i det läget?

Enligt min fullständigt ovetenskapliga uppskattning: kanske en procent.

Djurgården redde ut det.

Men efter att ha bestigit det första berget var det som att de frivilligt valde att kliva ner på andra sidan, förlora med 2–0 i Södertälje och därför tvingas klättra upp för ett nytt.

Innermittfält som fungerar

Möjlighet att klara sig kvar efter den första kvalmatchen?

Enligt årtionden av statistik från europeisk cupfotboll: max tjugo procent.

Djurgården klarade det också.

Förklaringarna går att hitta.

I smått är den viktigaste skillnaden att Jeglertz i tolfte timmen snubblade över ett innermittfält som faktiskt fungerar, med Ekong och Haginge.

I stort tror jag att scenförändringen främst berott på att Djurgårdens spelare redan passerat punkten där de inte längre hade något kvar att förlora, och därigenom såg möjligheter där andra såg måstematcher.

Och precis där var det slut på det roliga.

Längre har jag nämligen inte utrymme att skriva, ifall jag nu ska ha plats att behandla de andra sidorna av matchen också.

Och det måste jag.

Till att börja med: Assyriska FF bör rannsaka sig själva för en oacceptabelt blek insats, men de har samtidigt all rätt i världen att känna sig oerhört hårt behandlade.

De två mest avgörande matchsekvenserna följde båda på kontroversiella domslut som gick dem emot.

Först tvingades de spela merparten av

förlängningen med tio man, efter att Prince Ikpe Ekong knäckt näsbenet på Lamin

Comateh med en armbåge.

Sedan släppte de in det avgörande målet efter en duellsituation där domare normalt sett blåser till målvaktens fördel i nio fall av tio.

Hade Assyriska varit en medialt starkare etablissemangsklubb hade protesterna ekat fram till och med nästa säsongsstart.

Nu överröstas de av ljudet från Djurgårdens firande – vilket är en sak – och drunknar dessutom fullständigt i skandalen från innerplan.

Jag önskar ju inget hellre än att slippa skriva om eländet, men det vore ren idioti att låtsas som att det snöade och att ingenting hade hänt.

Ge Dif rejäla böter

Att flera Assyriska-spelare får rejäla smällar av en instormande mobb är inget som går att bagatellisera.

Det här var ju hoten från tidigare planinvasioner verkställda.

Det här var ju Terror-Tommy i kvadrat.

Och det här var ju bara så obegripligt onödigt.

Djurgården var mitt uppe i klubbens största stund sedan SM-guldet 2005.

Det hade inte gått att hitta ett mer effektivt sätt att sabotera den, hur mycket man än hade försökt.

Och även om jag själv oftast tycker att det är att ta den enkla vägen att tjata om den där lilla klicken som förstör för den stora massan så är det faktiskt fullständigt befogat den här kvällen.

Drygt 10 000 åskådare – inklusive Zelge Fans – var på Stockholms Stadion. De var fantastiska. Halvannat tusental rusade in på planen i glädjeyra. De gjorde inget fel.

En, två, fem eller sex idioter attackerade fotbollsspelare. Det är de som ska straffas.

Givetvis ska Djurgården ha rejäla böter, kanske ska konsekvensens namn dessutom tvinga dem att spela någon match inför tomma läktare – men det absolut viktigaste är att det är de som slår som betalar, snarare än de som jublar.

Svensk fotboll måste – måste! – gå från kollektiva svepningar till individualiserade straff, med eller utan polisens hjälp.

Utredningen av den här jätteskandalen är nu inget annat än en ödesfråga.

Den får helt enkelt inte slå fel.