"Han är på väg att döda irländsk fotboll"

NIVA-DOKUMENT: Trapattoni sågas av spelarna – då petas de: ”Det är jag som är ledaren”

Foto: AP SCANPIX SWEDEN
SPORTBLADET

Det heter att det är lättare att sparka en tränare än att byta ut hela laget.

Inte på Irland.

Där tycks en välbetald förbundskapten vara mer värd än ett par dussin missnöjda landslagsspelare just nu.

Här följer en lista med skickliga irländska fotbollsspelare:

Stephen Ireland, Darron Gibson, Kevin Foley, James McClean, Shay Given, Damien Duff, Andy Reid, Stephen Kelly, Ian Harte, Shane Long, Steven Reid, Liam Lawrence, James McCarthy, Wes Hoolahan, Ciaran Clark, Marc Wilson, Anthony Stokes, Kevin Doyle, Joey O’Brien, Keith Treacy, Joe Murphy och Stephen Hunt.

22 spelare. En hel och fullgod landslagstrupp med mestadels Premier League-spelare – men inte den irländska landslagstruppen som kommer till Sverige i morgon.

I stället består uppräkningen av spelare som haft problem med Giovanni Trapattoni de senaste åren.

Vissa av dem har ändå återvänt till landslaget, men en majoritet av dem är inte längre aktuella. Några av dem har mest bara dragits in i oskyldiga missförstånd, men de allra flesta har hamnat i rejält infekterade bråk med sin egen förbundskapten.

Tonläget har varit uppskruvat.

Kelly har sagt sig vara äcklad av Trapattoni, Foley menar att han blivit förrådd av honom och Reid har beskrivit hans uppträdande som skamligt. Harte har refererat till honom som en clown, Ireland har kallat honom arrogant.

Irland är en mindre fotbollsnation än Sverige, med ett ännu snävare urval. De är inte direkt i position att ta sig igenom ett VM-kval med några dussin mer eller mindre missnöjda och utstötta elitspelare.

På väldigt många sätt är Giovanni Trapattoni en man från en annan tid, en annan värld.

Han minns fortfarande hur nazityska soldater riggade upp en luftvärnskanon på familjehusets innergård under andra världskriget. När han blev tonåring började han gå upp klockan tre på morgnarna för att jobba i ett bageri. Därefter har han varit inblandad i proffsfotbollen i 60 års tid.

Hans värld baseras på en stark gudstro, en strikt arbetsmoral, en gammeldags morallära och en självklar respekt för äldre auktoriteter. Där finns inte så värst mycket plats för sleevetatueringar och twitterstormar.

”Veka som en tom flaska”

– Jag tror på rätt och fel, på gott och ont. Fotboll har gjort mig rik, men mina ideal är socialistiska. Då menar jag inte på ett politiskt sätt, utan på ett religiöst. I varje lag finns det alltid tre eller fyra stjärnor som beter sig som prinsar, men i omklädningsrummet måste alla behandlas likadant, även om de är olika. Den övertygelsen kommer jag aldrig att vika ifrån. Och jag kommer alltid att utgå ifrån en självklar rollfördelning: Det är jag som är ledaren, och spelarna som måste följa mig.

Sammantaget är Giovanni Trapattoni en av de mest framgångsrika fotbollstränarna som någonsin funnits. Han har vunnit Serie A sju gånger och tagit ligatitlar i ytterligare tre europeiska länder. Han har lyft både Europacupen, Uefacupen och Cupvinnarcupen.

Ändå kommer han alltid att bli allra mest ihågkommen för en presskonferens han höll för 15 år sedan.

Det var då han hade tappat tålamodet med några av spelarna i sitt underpresterande Bayern München. Illröd i ansiktet vrålade han fram allt ilsknare kritik mot Mehmet Scholl, Mario Basler och – framförallt – Thomas Strunz på bruten tyska.

– De här spelarna är veka som en flaska tom. Jag är trött på att alltid försvara dem, att alltid ta skulden för dem. Ich habe fertig! Jag har färdigt.

Utspelet var planerat och ganska karaktäristiskt. Ändå har Trapattoni i efterhand erkänt att han ångrar det. Tiraden var tänkt att stärka hans grepp om omklädningsrummet, men fick motsatt effekt.

Trapattoni hade gjort sig själv omöjlig. Det var inte bara som han sa – vare sig han ville eller inte var han färdig med Bayern München.

– Jag förlorade auktoritet och respekt hos spelarna. Det var dags att återvända till Italien. Jag hade givit precis allt jag hade, men har du inte språket är du ändå som en fisk utan vatten.

Giovanni Trapattoni hade bara varit irländsk förbundskapten i några månader då hans lag spelade en VM-kvalmatch mot Georgien på neutral plan i Tyskland.

De vann, och samma kväll firade laget som de brukade med några pints och lite allsång i hotellbaren. En av hjälptränarna hade med sig en gitarr som Andy Reid spelade på. Robbie Keane, Shay Given och Richard Dunne var några av de som sjöng med.

Det var typiskt irländskt umgänge, men det var sannerligen inget som gick ihop med Giovanni Trapattonis bild av hur professionella fotbollsspelare borde bete sig. Den gamle italienaren blev rasande och riktade in sig på killen på gitarren.

Meningsutbyte uppstod, och det slutade inte förrän Trapattoni drämde till Reid i huvudet med en ihoprullad Gazzetta dello Sport. Den enigmatiske mittfältaren har inte spelat för landslaget sedan dess.

– Om han var min son hade jag sparkat honom i ändan, motiverade Trapattoni.

”Resultaten räknas – resten är poesi”

Andy Reid är visserligen en ovanligt rundlagd fotbollsspelare, men frågan var ändå mycket större än honom. Det blev snabbt uppenbart att den gamle italienaren och de unga irländarna såg på både fotboll och livet på helt olika sätt – och att Giovanni Trapattoni minsann inte tänkte vara den som ändrade sig.

Var man med i landslaget var man det på hans sätt. Annars var man helt enkelt inte med överhuvudtaget. Här fanns inget utrymme för ifrågasättanden eller ens för dialog.

Då Trapattoni hade gjort sitt första år på Irland så bad landslagets spelarråd om ett möte. De var obekväma med det nygamla spelsättet, den sterilt strikta defensiven som gick på tvärs mot den invanda irländska tuta-och-kör-mentaliteten. Trapattoni viftade bort dem med sin patenterade nyckelfras.

– Resultaten är det enda som räknas. Resten är bara poesi.

Formuleringen var högtravande, men i alla fall någorlunda begriplig. Värre var det med den övriga kommunikationen.

Irländska spelare är vana vid att kunna knacka på en tränares kontorsdörr för en rak konversation som sedan stannar i det rummet. Situationen under Trapattoni har visat sig vara den motsatta. Han pratar nästan inte alls med sina spelare, och när han gör det så använder han sitt eget obegripliga hybridspråk som kommit att kallas ”Trappish”, Trappiska. Däremot kritiserar han dem gärna offentligt, med omdömen som både är skarpa och nedsättande.

Upprepade gånger har han använt presskonferenser för att beskriva sina egna spelare som både dåliga, korkade, egoistiska och illojala.

Förre irländske förbundskaptenen Brian Kerr har följt utvecklingen med allt större häpnad.

– Det är något drastiskt fel med hur laget sköts. Kommunikationsnivån är direkt löjlig, rent farsartad.

63-faldige landslagsmannen Ian Harte – som fortfarande spelar regelbunden Premier League-fotboll med Reading – har gått ännu längre i sitt omdöme.

– Det är ett skämt. Jag är en passionerad irländare, och jag menar att Trapattoni är på god väg att döda irländsk fotboll.

Brytningspunkten nåddes i samband med EM-slutspelet förra sommaren. Irland misslyckades totalt, och de gjorde det med en spelargrupp som inte trodde på spelsättet, som inte gillade träningsupplägget och som inte trivdes i omklädningsrummet.

Sedan dess har i stort sett varje landslagssamling urartat i mindre inbördeskrig, men det utfattiga irländska fotbollsförbundet har ändå gjort bedömningen att de inte har råd att sparka Trapattoni.

Efter den hopplöst håglösa 6–1-förlusten mot Tyskland fick mittfältaren Glenn Whelan frågan om han var orolig för att förbundskaptenen skulle få gå.

– Nej, det är jag inte. Mig kvittar det.

Till saken hör att Whelan är en av Trapattonis nyckelspelare, en av dem som fått ett nästan oproportionerligt stort förtroende. Det här var det mest positiva omdömet från den mest positiva spelaren.

– Våra senaste prestationer har gjort mig både besviken och förödmjukad. Men om jag inte gjorde det managern sa åt mig så skulle han bara ta in någon annan, så... Vad kan jag göra?

Vad kan de göra?

Irland har aldrig haft någon särskilt välmeriterad trupp, men de har i alla fall haft sin frejdighet, sin kampmoral, sitt mod och sitt kollektiv bultande jättehjärta.

Vad återstår nu?

Det vore löjligt att påstå att Giovanni Trapattoni är en dålig fotbollstränare. Däremot har tiden gjort honom till en förbundskapten som saknar både vilja och förmåga att kommunicera med sina spelare och att förstå den verklighet de lever i.

Laget han leder är nu inte längre hans.

På fredag kommer det irländska landslaget att spela för sitt folk och sin nation – men mot sin förbundskapten.

Källor: Trapattoni – A Life in Football (Theiner), The Irish Times, Irish Independent, The Evening Herald, RTÉ, BBC, FourFourTwo, The Times, La Stampa, Stern, Die Welt.

FAKTA

22 spelare som varit i konflikt med Trapattoni

Stephen Ireland, ej med

Darron Gibson, ej med

Kevin Foley, ej med

James McClean, uttagen

Shay Given, ej med

Andy Reid, ej med

Stephen Kelly, ej med

Ian Harte, uttagen

Shane Long, ej med

Steven Reid, ej med

Liam Lawrence, ej med

James McCarthy, uttagen

Wes Hoolahan, uttagen

Ciaran Clark, uttagen

Marc Wilson, uttagen

Anthony Stokes, ej med

Kevin Doyle, ej med

Joey O’Brien, ej med

Keith Treacy, ej med

Joe Murphy, ej med

Stephen Hunt, ej med

Damian Duff, ej med