Gjorde Gud till bulgar

Erik Niva om spelaren som gav allt för sitt land – och gjorde 1994 till en sommar Bulgarien aldrig glömmer

utspelat  Efter att tidigare blivit uppsnurrad av Henrik Larsson kunde Trifon Ivanov bara titta på när Kenneth Andersson nickade in det fjärde målet i bronsmatchen i VM 1994.
Foto: Foto: TT
utspelat Efter att tidigare blivit uppsnurrad av Henrik Larsson kunde Trifon Ivanov bara titta på när Kenneth Andersson nickade in det fjärde målet i bronsmatchen i VM 1994.
SPORTBLADET

Det var sommaren då Gud var bulgar, då vägen ut i världen aldrig tog slut, då en mittback med hockeyfrilla pumpade liv i hela sitt lag.

22 år har gått sedan dess.

Vägen ut i världen var en återvändsgränd, mittbackens hjärta slår inte mer.

Gud verkar inte vara bulgar längre.

Ja, han hade köpt en eller ett par stridsvagnar genom åren, kört runt med dem på åkrarna på den bulgariska landsbygden.

Vad var det med det då?

– Jag tycker att det är tydligt att det finns mer intressanta historier, klippte Trifon Ivanov av i en av sina sista intervjuer.

Alla fotbollsintresserade svenskar vet vem Trifon Ivanov var, i alla fall vi som hann vara med under den förtrollade sommaren 1994. Hockeyfrillan, vargögonen, det yviga skägget och de krokiga benen som fastnade i gräset när Henrik Larsson snurrade in 3–0-målet i bronsmatchen.

Och jodå, Trifon Ivanov kunde prata om allt det där. Han kunde skrävla om whiskey, cigaretter och lyxbilar, och för dem han litade på kunde han berätta om de fysiska och mentala problem som drabbat honom efter karriären – men helst ville han egentligen använda både större ram och bredare pensel.

Hans historia var Bulgariens. Från kommunismens skuggor ut i den stora världens strålkastarljus och sedan tillbaka till det som blev den fattigaste delen av hela EU. Uppgång och fall. Framgångar som förtjänats och möjligheter som förlorats.

Matchklockan slog över på 89.59 i samma ögonblick som Emil Kostadinov vräkte in segermålet via ribban på Parc des Princes. Den 17 november 1993. Bulgarien var i VM, Frankrike var det inte.

– Gud är bulgar, ylade matchkommentatorn Nikolaj Kolev.

Frasen annekterades av det bulgariska landslaget, följde med dem hela vägen till USA och framåt.

– Gud är bulgar, flinade superstjärnan Hristo Stoitjkov efter att Bulgarien besegrade Argentina och gick vidare ur gruppen.

– Gud är bulgar, bekräftade målvakten Borislav Michailov då han räddade två mexikanska straffar i åttondelsavgörandet.

– Gud är bulgar, bedyrade Jordan Letjkov efter språngskallen som skickade hem världsmästarna från Tyskland i kvartsfinalen.

Men hur var det efter semifinalen då? Då Bulgarien forcerade starkt, men inte fick den där straffen som skulle givit dem förlängning mot Italien.

– Gud är fortfarande bulgar. Men domaren var fransman, kommenterade Stoitjkov.

Spelarna behövde inte återvände ner till jorden för det. Efter den kvartshjärtade insatsen i bronsmatchen skyndade de sig hem till fiestan i Sofia.

Borgmästaren Aleksandar Jantjulev gjorde omedelbart samtliga spelare till hedersmedborgare i huvudstaden.

– Ni har gjort det som ingen politiker eller diplomat klarat av under det här århundradet. På mindre än en månad har ni återupprättat vårt självförtroende och vår stolthet som bulgarer.

Första gången Trifon Ivanov blev uttagen till det bulgariska a-landslaget tog han tåget till samlingen. Han skulle fylla 23 bara några månader senare, men hade fortfarande ingen egen bil.

När han kom fram satt de etablerade spelarna redan runt matbordet. Anfallsstjärnan Nasko Sirakov ropade till sig Ivanov.

– Vem är du? Vad gör du här? Du ser ut som att du kommer från de kalla skogarna någonstans långt bort.

Sirakov hade både rätt och fel. ”Tunyo” Ivanov kom från Veliko Tarnovo, och det mentala avståndet dit var längre än det fysiska.

På Medeltiden lanserade staden sig själv som ”Det tredje Rom” – huvudstaden i ett bulgariskt rike som sträckte sig mellan tre olika hav – men det var ju så att säga ett tag sedan. Samtidigt som moderniteten fått världen att krympa har Veliko Tarnovo märkligt nog bara framstått som mer och mer avskuret.

I 20 års tid har det påståtts att det ska byggas motorväg till Sofia, men det har fortfarande inte blivit av.

Ändå saknade inte Trifon Ivanov något under den tiden han själv växte upp. Pappan var snickare, mamman sömmerska. Stadiga jobb, pålitliga inkomster. Mat på bordet, bollar i skåpen och alla möjligheter att förverkliga sig själv som idrottsman.

– Min träning finansierades av staten till hundra procent. Och jag fick verkligen allt jag behövde; tränare, utrustning, en bra omgivning.

Statskommunismen hade sannerligen sina sidor även fotbollsmässigt – ett år fick centralstyret för sig att inte dela ut poäng för 0–0-matcher, ett annat bestraffades fem landslagsspelare med livstidsavstängningar för ”brott mot den socialistiska moralen” – men den såg i alla fall till att fördela förutsättningarna någorlunda jämnt över landet.

Tvingades snagga sig

I Bulgariens VM-trupp 1994 var fem av spelarna fostrade i Veliko Tarnovo, och de allra flesta kom från de mer avlägsna provinserna. De hade fått en robust skolning i det gamla systemet, och sedan passat på att flytta till storklubbar utomlands efter Berlinmurens fall.

Stoitjkov spelade i Barcelona, Kostadinov i Porto, Balakov i Sporting, Letjkov och Hubtjev i Hamburg. Och Trifon Ivanov? Han hade flyttat över Sofia till Spanien och Schweiz, utan att riktigt hitta hem någonstans.

Det är så gott som omöjligt att föreställa sig Trifon Ivanov utan sitt långa hår, men faktum är att han ofta var kortsnaggad under tonåren. Tvångsrakning var nämligen en vanlig bestraffningsmetod bland bulgariska 80-talstränare, och ”Tunyo” hade alltid ett problem med auktoriteter.

Och efter att ha stått upp mot kommunismens statsfunktionärer var det ingen större sak att bråka med västeuropeiska klubbledare. Lagkamraterna i Real Betis utsåg honom till kapten trots att han knappt kunde ett ord spanska, just för att han vågade utmana pamparna.

– Han hade en stor mun och pungkulor nog för att säga sådant som ingen annan vågade. Minsta orättvisa så var han direkt uppe på barrikaderna, säger gamle lagkamraten Juan Merino.

Så som Trifon Ivanov såg fotbollsvärlden var den uppdelad i skarpa ansvarsområden, vart och ett med tydliga friheter och förpliktelser.

En klubbledare hade ansvar för att lönen betalades ut i tid, och det var mer eller mindre det. En spelare hade skyldighet att prestera för laget under drygt 90 minuter, punkt och slut. Så länge han verkligen gjorde det så borde det vara grönt att dricka vodka, röka cigaretter och strunta i löpträningen under resten av veckan.

Allt klart? Bra. Då skulle det nog gå att få saker gjorda. Trifon Ivanov hade ett problem med auktoriteter, inte med lojaliteter.

Han gav alltid allt för sitt lag, ännu lite mer för sitt land. Så gott som omedelbart blev han en centralfigur i det bulgariska landslaget, bryggan mellan Stoitjkovs CSKA-falang och Levski-grupperingen runt Michailov och Sirakov.

Strax före VM 1994 var det turbulens runt förbundskaptenen Dimitar Penev. Inför de andra spelarna i omklädningsrummet reste sig Ivanov upp och konfronterade honom.

– Vad håller du på med? Ska du lämna oss? Gör det i så fall – eller lös dina problem.

En månad senare hade de gått igenom den bulgariska fotbollshistoriens mest framgångsrika sommar tillsammans, men Trifon Ivanov avslutade ändå inte VM som en lycklig man.

Var inget att skratta åt

För oss andra ser det ju ganska festligt ut när han trasslar in sig i gräsmattan i jakten på Henrik Larsson, men för Ivanov var det verkligen inte något att skratta åt.

Det var inte det att de andra spelarna druckit kvällen före – det hade han själv sannerligen också gjort – utan att de spelade som bakfulla, håglösa och ointresserade.

– Jag var rasande. Redan tidigare hade jag bett förbundskaptenen att byta ut mig, eftersom alla andra bara spelade för sig själva. Ingen annan brydde sig om att försvara, utan skrattade nästan åt mig för att jag försökte. Det funkar inte så. Du kan inte ge allt samtidigt som de andra struntar i det. Så efter målet sa jag åt förbundskaptenen: ”Antingen byter du ut mig eller så lämnar jag planen oavsett”.

Två minuter före halvtidsvilan lämnade Trifon Ivanov ursinnig VM-turneringen. Han krängde av sig matchtröjan och kastade den i gräset.

Fyra år senare var han ännu argare, besviken på ett ännu mer innerligt sätt. Bulgarien hade floppat i VM, och Ivanov såg sig som personligt ansvarig.

– Jag var kapten för ett lag som presterade långt under sin nivå. Efter det misslyckandet hade jag inget annat val än att avsluta min landslagskarriär. Det var över.

Efter tiden i Schweiz flyttade Ivanov vidare till Österrike, där hans Rapid Wien bland annat ställdes mot Manchester United i Champions League. När han kom in i omklädningsrummet på Old Trafford var bara en annan lagkamrat där – resten hade rusat in i Manchester Uniteds souvenirbutik.

– Jag förberedde mig för krig, men i deras egna ögon var de redan förlorare.

Rapid Wien förlorade med 2–0, men efter slutsignalen verkade spelarna ändå mest bry sig om att byta tröja med Eric Cantona. Fransmannen viftade dem åt sidan, och satte rak kurs mot en vildvuxen bulgar.

– Min tröja är till Ivanov. Han är den enda i ert lag som förtjänar den.

Var det något Trifon Ivanov avskydde var det människor som inte höll vad de lovat, som inte följde gemensamma överenskommelser, som inte gjorde vad de skulle.

Under hela sin karriär som utlandsproffs hade han längtat hem till Bulgarien, till rakheten och ramarna han vuxit upp med därhemma. Att det var nya tider insåg ju han också, men det borde väl rimligen även innebära nya möjligheter?

Det Trifon Ivanov såg framför sig var en blandning mellan de goda inslagen från kommunisttiden och det fria Europa. Det han mötte var i stället en okontrollerad mutation där totalitarismen ersatts av ett laglöst roffarsamhälle.

– När Bulgarien sedan gick med i EU trodde vi att det skulle bli mer som i resten av Europa, men det blev tvärtom. De som försöker bygga upp något har blivit färre än de som förstör.

Hittade aldrig någon plats

Affärsmannen Trifon Ivanov hittade aldrig någon plats i det nya Bulgarien. Han försökte med bensinmackar, med caféer, med hotell – inget fungerade.

Kanske var han för naiv, för godtrogen. Kanske litade han på fel personer, eller var för renhårig för sitt eget bästa. Kanske var han bara ingen vidare businessmänniska.

De ekonomiska bekymren blev större och större, och Ivanov försvann in i alkoholen, i melankolin, i depressionen. Det skar sig i familjen också. Där fanns den gamla frun och den nya partnern, döttrarna med olika mödrar, relationer som inte fungerade.

Tillsammans med sin flickvän flyttade Ivanov till Samovodene, en liten by utanför Veliko Tarnovo, och isolerade mig alltmer. Alltmer sällan syntes han med motorcyklarna, fyrhjulingarna, stridsvagnarna eller någon annan av sina leksaker. Då han dök upp satt han i stället oftast ensam vid en fiskesjö.

Förra sommaren fyllde han 50, firade med ett rejält flerdagarsparty. Några dagar senare fick han en hjärtattack.

Trifon Ivanov överlevde, men läkaren som behandlade honom uppmanade honom att omedelbart lägga om livsstilen totalt. Ingen mer alkohol, inga fler cigaretter, en helt annan typ av kost.

Sina sista månader i livet jobbade Trifon Ivanov med det enda som egentligen fortfarande engagerade honom. Hans gamla lagkamrat Borislav Michailov är ordförande för förbundet numera, och gav honom ett jobb som utvecklingschef för fotbollen i norra och nordvästra Bulgarien.

Det är de här delarna av landet som en gång formade ”Tunyo” Ivanov, men som nu sjunkit ner i hela EU:s värsta fattigdom. Bortanför sevärdheterna i Veliko Tarnovos gamla stadskärna måste människorna klara sig på en sextondel av inkomsterna som genomsnittsinvånarna i centrala London har att röra sig med.

– Jag har fortfarande hopp. Jag hoppas att det ska gå att ställa saker och ting tillrätta, så att vanliga människor kan få ett hederligt jobb och en rimlig lön. Men visst har jag också funderat på att flytta utomlands igen, som mina döttrar har gjort. Skulle det bli ännu värre finns inget annat val än att packa väskan och flytta.

Sedan muren föll har nästan två miljoner människor emigrerat från Bulgarien, mer än 20 procent av befolkningen. För tre år sedan satte åtta människor eld på sig själva för att protestera mot vanskötseln, korruptionen och hopplösheten i landet. Fem av dem dog.

Och som den samhällsbarometer den är sjunker fotbollen ännu djupare, ännu snabbare. Landslaget har inte gått till ett enda mästerskap sedan 2004, publiksnittet i högstaligan orkar knappt över 2 000-strecket. Klubbarna är kidnappade av den undre världen; osannolikt nog har nästan tjugo olika klubbpresidenter mördats de senaste tjugo åren.

Om Trifan Ivanov vuxit upp i dag? Då hade han aldrig blivit någon fotbollsspelare och då hade han aldrig spelat någon VM-semifinal, utan då hade han fått nöja sig med att kicka runt lite planlöst och oorganiserat på uttorkad jord eller sprucken asfalt.

– I Bulgarien är allt förfallet, i synnerhet på landsbygden. Dagens unga har ingenstans att idrotta på ett strukturerat och modernt sätt. Som regionschef försöker jag ställa saker till rätta, men eftersom vi inte får någon hjälp av staten är det väldigt svårt.

Så sa Trifon Ivanov i sin allra sista intervju. Den 16 februari 2016 avled han efter en ny hjärtattack.

När Trifon Ivanov begravdes stod Hristo Stoitjkov och Borislav Michailov sida vid sida, längst fram bland de sörjande. De var den bulgariska fotbollens två självklara centralfigurer – storstjärnan och lagkaptenen som blev förbundspresidenten och förbundskaptenen – men som så många andra hade de blivit ovänner med åren.

Stora stycken av ”Den gyllene generationen” från 1994 hade slitits isär av tuppfäktningar och maktkamper, främst uttryckt av ett sjaskigt triangeldrama mellan Jordan Letjkov (som även dömdes till fängelse för skattebrott under tiden som borgmästare i sin hemstad), Emil Kostadinov och Ljuboslav Penev.

Nu stod de återigen arm-i-arm med varandra, grät mot varandras axlar. Morgonen efter dödsfallet hade Hristo Stoitjkov vaknat med nästan 500 missade samtal på telefonen, och sedan snyftat sig igenom hela 20-timmarsresan från Miami.

”Till och med från graven enar Trifon Ivanov sina lagkamrater och landsmän”, stod det i den bulgariska pressen.

”Den förste som lämnade”

Häromsistens publicerades en bok om den bulgariska VM-sommaren 1994, ”17 steg till odödlighet”. Författaren Dian Nikiforov drog paralleller mellan Trifon Ivanov och John F. Kennedy, skrev om hur huvudanledningen till framgångarna var att det här var en grupp spelare som utgått ifrån vad de kunde göra för sitt land snarare än vad landet kunde göra för dem.

Valentin Mihov – som var förbundspresident 1994 – förklarade och eulogiserade:

– De var de sista mohikanerna, de som verkligen spelade för Bulgarien. I dag kommer inte längre spelarna för att försvara flaggan. Trifon Ivanov var den första som lämnade oss. Han var en järnman som älskade Bulgarien, en hjälte i fredstid. Ett föredöme. Problemet nu är att det inte föds några nya Trifons, i en tid då vi behöver såna som honom mer än någonsin.

I dag möts de svenska och bulgariska VM-lagen från 1994 i en bitterljuv returmatch i Örebro. Skratt, vänskap och minnen från förr, men samtidigt även starka stråk av vemod.

För oss svenskar är det omöjligt att undvika den beständiga saknaden efter Klas Ingesson, den självuppoffrande spelaren han var och den okuvliga arbetsmoral han stod för. För bulgarer blir det säkert hjärtvärmande att se fotbollshjältarna samlade igen, men likafullt även smärtsamt att tvingas tänka på mittbacken som inte längre finns och på möjligheterna som gått förlorade.

Vart var de egentligen på väg när de susade in i 1990-talet, när de klättrade över muren och korsade hela havet? Det var i alla fall inte hit de skulle.

Källor: ”17 krachki kum bezsmurtieto” (Nikiforov), ”Street Without a Name” (Kassabova), ”Bulgaria: Unfinished Business (Hart), TV+, 11 Freunde, Trud, Standart, Dnevnik.