Frändén: PSG är inte ett lag i kris – än

FOTBOLL

Spänt mellan spelarna, turbulens i truppen och missnöje med mister?

Utöver de mediokra resultaten har PSG fått en dålig image-start på säsongen och tappar man poäng mot Lyon i kväll kan vi börja leta syndabockar.

Vinner man kan livet återgå till det normala. Större än så är inte Paris kris.

Det dåliga direkt då: Paris Saint-Germain har svårt på bortaplan i år, de har problem att hitta något vidare spel alls och Champions League började med en liten missräkning och fortsätter med Barcelona hemma.

Det skapliga: Det är inget mardrömsavstånd upp till tabelltoppen och både Zlatan Ibrahimovic och Edinson Cavani har kommit igång med målskyttet.

Det ganska bra?

Det ska fortfarande till en smärre apokalyps för att PSG inte ska ta hem franska ligan, spelet var inte bländande vid samma tidpunkt förra året heller och lagets nästa bortamatch i europaspelet går på Cypern.

Nutid vs dåtid

Men i kväll är det fransk fotbolls dåtid som möter fransk fotbolls nutid när Lyon kommer på besök och Laurent Blanc gjorde på gårdagens presskonferens snabbt klart att det var det han kommit för att prata om.

Det blev mest frågor om annat. Det blir lätt så när PSG-bevakningens två kraftverk, huvudstadstidningen Le Parisien och sporttidningen l’Équipe, dagen före gått ut och larmat om sprickor i spelartruppen och misstro mot tränaren.

Laurent Blanc fick förstås följdfrågorna i går och var ömsom medgörlig (”det är klart att många spelare inte är nöjda med speltiden”) ömsom stingslig (”att jag skulle favorisera vissa spelare, det får mig att le”).

Att PSG haft ett delat omklädningsrum tidigare är inga hemligheter. Inte minst för att det gamla gänget där spelare som Mathieu Bodmer, Sylvain Armand, Guillaume Hoarau var stommen, (ni får poäng om ni minns en enda av dem) inte förstod vad de nyanlända lagkamraterna sa.

Att Qatar-upplagan av PSG aldrig hållit den lokala hemhörigheten särskilt högt är ännu mer känt.

Idén om att tränarbytet Ancelotti–Blanc skulle borga för en mer hemvävd klubb har alltid varit befängd. Ambitionerna att alla ska prata franska handlar i första hand om en gest gentemot supportrarna, och i andra hand om att Blanc ska kunna kommunicera med truppen på ett och samma språk. I övrigt är de patriotiska ambitionerna med Paris Saint-Germain just nu så små att de borde få delar av landets populist- politiska skikt att se spöken.

I takt med att PSG har fötts på nytt har klasslirare som Kevin Gameiro, Mamadou Sakho och Jérémy Ménez försvunnit ut med badvattnet.

Ut med det gamla, in med det nya, och bort med det franska om det inte håller måttet.

Gnäller på pinsamheter

PSG:s kostym är av finaste europeiska snitt. Vill man visa att man växt i den i år får man sluta gnälla på pinsamheter som konkurrenssituationen. Det finns ingen lagdel där de franska mästarna inte förfogar över ett par av världens bästa spelare (utom möjligen på målvaktsbesättningen) och när Javier Pastore gör en oväntad comeback från de döda får Parc des Princes älskling Blaise Matuidi vackert lära sig att sitta på bänken utan att klaga på träsmak.

PSG är inget lag i kris än, de är däremot en välbehövlig seger från att slippa frågor om motsättningar i omklädningsrummet och förtroendet för sin tränare.