Överlevde Zlatan – med ett leende

I stunder bänkad men Pedro hade en förmåga att avgöra finaler

FOTBOLL

Leo Messi har stått för glamouren, Neymar för frisyrerna och Xavi Hernández för det evigt bultande hjärtat.

Det finns många förklaringar till FC Barcelonas framgångar de senaste åren, men väldigt få av dem har inkluderat Pedro Rodriguez.

Det är både synd och fel.

Barça-publiken har fått genomlida flera känslosamma avsked de senaste säsongerna. Det definitiva och smärtsamma av cancerdrabbade Tito Vilanova förstås, liksom gråtfester på Camp Nou när klubbinstitutioner som Carles Puyol och Xavi Hernández tackats av.

Pedro Rodriguez, 28, lämnar Barcelona via bakvägen i jämförelse, och ingen kan förstås hålla något emot honom för beslutet att prova nya äventyr.

Däremot kan vi konstatera att en av fotbollsvärldens mest anonyma superstjärnors eftermäle borde vara större än ett simpelt ”tack och lycka till”.

Det finns en uppsjö olika förklaringsmodeller till de senaste årens mest framgångsrika fotbollslag, det Barça som vunnit fyra Champions League-titlar på tio och som vi kommer att minnas om 25 år som ett av historiens mest dominanta. Väldigt få av dem handlar om en glad bänkvärmare från Teneriffa.

Men frågan är om inte Pedro är den absoluta sinnebilden för 10-talets makalöst framgångsrika FC Barcelona.

Vunnit precis allt

”Pedrito” var på väg bort från klubben när Pep Guardiola tog över b-laget 2007 och satte stopp för en transfer. Istället tog han med sig den löpvillige kanariefågeln upp i seriesystemen och två år senare, samma år som Zlatan Ibrahimovic blev Barcelonas dyraste värvning någonsin, öste Pedro in mål på lagets sommarturné. Han var varken då eller senare världsfotbollens mest elegante anfallare, men han kan klubbens passningsorienterade grundspel i sömnen och skulle de närmaste åren extremt sällan komma att göra en dålig match.

När säsongen 2009/2010 gick in på upploppet hade han knipit självaste Thierry Henrys plats i startelvan, tillsammans med Ibrahimovic och Leo Messi.

Sex år senare har Pedro vunnit precis allt både med klubb och landslag, han har dessutom överlevt anfallskonkurrenter som Zlatan, Bojan Krkic, David Villa, Alexis Sanchez. I stunder bänkad, alltid med ett leende på läpparna ändå, och dessutom med en imponerande förmåga att hålla sig framme i Clásicon och stora finaler.

Pedro hade för övrigt redan spelat sin första Champions League-final innan hans pappa till slut kom loss från det hårda arbetsschemat på sin bensinmack på Teneriffa för att se sin son live på Camp Nou för första gången.

”Pedro för fan, säg något”

Det finns en bild av det framgångsrika Barça som en klubb där egoism och divalater får stå tillbaka för ödmjukhet och lagorienterade mönsteranfall. Den myten håller, om vi ska vara ärliga, ofta bara så där vid en närmare granskning av de stora stjärnorna. Men jag har, trots nära band med Katalonien under hela klubbens senaste storhetstid, aldrig hört att Pedro en enda gång skulle gnälla.

Jag kan för övrigt på rak arm inte minnas något särskilt Pedro sagt av vikt över huvud taget, mer än ganska banala ”en match i taget”-plattityder, som en gång fick min kollega Gemma Herrero på madridtidningen Marca att utbrista efter match:

– Pedro för fan, säg något någon endaste gång. Ge mig NÅGOT som jag kan trycka i min tidning!

Om han blev arg och bad presschefen att ta den oförskämda journalisten i örat?

Ej alls. Pedro log bara lite osäkert som för att säga ”sorry” och släntrade därifrån.

Chelsea får en lojal löpare

Pedro Rodriguez, med 22 titlar med sig från åren i Katalonien, saknar i princip det vi brukar kalla för karisma.

Man ser sällan hans tröja bäras bland supportrarna i Barcelona, men han har varit en alldeles självklar mutter i det väloljade Barça-maskineriet de senaste åren.

Att tridenten Messi-Neymar-Suárez skulle bli för tuff för honom att knäcka betyder nu att Chelsea får en lojal, målglad och vindsnabb löpare att sätta fart på anfallen. Jag hoppas att José Mourinho tar emot honom med silverhandskarna på.