Frändén: Ingen poäng att ”tycka synd om”

FOTBOLL

BARCELONA. Det var seriefinal på menyn och gott om hopp att Atlético Madrid skulle äta upp avståndet till Barça i tabellen.

I en halvtimme lyckades Diego Simeones järngäng också med det få lag i världen kan just nu – man fick FC Barcelona att se ut som om de saknade idéer.

Sen kom några lyckade löpningar, ett par röda kort och verkligheten i vägen.

Det var sol och mild vintertemperatur, det man i övriga Europa kallar vår, när los culés letade upp sina sittplatser på Camp Nou. Arenan har en förmåga att gapa halvtom ungefär tre minuter före avspark och trots det vara fullsatt fem minuter senare.

Tio minuter in i matchen hade det blivit mål, och den pikanta detaljen var att det var bortalaget som ledde.

Atlético Madrid kritiseras ibland för att inte ha någon riktig målskytt bakom pålitlige Antoine Griezmann, men det finns förstås en uppsida med det. Den här säsongen har lagets mål kommit från 13 olika par fötter och ofta av inhoppare, vilket inte bara skvallrar om Atléticos bredd utan också den kompromisslösa kollektiva ande som vilar över Cholo Simeones lag.

– Det spelar ingen roll om man startar matchen eller inte, här är alla lika viktiga, har argentinaren förklarat under vintern.

”Pinsamma felpass”

Det var därför ganska väntat att ledningsmålet skulle komma från oväntat håll. Koke är mycket, men någon utpräglad målskytt är han inte. 0–1-målet på Camp Nou var hans blott andra i ligaspelet i år och det föregicks av passivt, för att inte säga direkt dåligt, katalanskt försvarsspel.

Barcelona hamnade i ett läge där de de måste dyrka upp ett försvar genom att passa runt bollen i väntan på att motståndaren ska tappa koncentrationen i en tiondels sekund. Det var för dålig fart under fötterna, för få överraskningsmoment på paletten och en alldeles för smart motståndare för att det skulle fungera. Ivan Rakitic slog pinsamma felpass, Diego Godín fick Neymar att se ut som en poster-pojke mer än ett bollunder.

I en dryg kvart efter målet artade sig matchen som ett parti schack. Barcelona flyttade på en pjäs, Atlético Madrid gjorde en undanmanöver för att stänga igen öppningen. Följsamt, koncentrerat och hela tiden med bibehållen intensitet.

Älskar trånga utrymmen

I den 23:e minuten kapade Felipe Luís Leo Messi på offensiv planhalva och gav Barça frispark.

– Det där kan mycket väl bli väckarklockan för Messi, sannspådde en spansk kollega på läktaren.

Några minuter senare drog hemmalaget en löpare, Jordi Alba, som sneddade in bollen till Barças kung, Leo Messi, som gick rakt fram och sen var det mål.

Barcelona fick fart på påkarna, Luis Enrique manade frenetiskt på från bänken, och Dani Alves slog en boll till Luis Suárez som i princip alla anfallare i hela världen hade misslyckats med att göra något vettigt av, givet den snäva vinkeln och uppvaktningen av Atlético-försvarare. Men Luis Suárez älskar trånga utrymmen som han älskar sina egna barn (obs min tolkning, jag har aldrig hört honom göra jämförelsen själv). Hade inte schackanalogin känts lite död hade vi konstaterat att Barcelonas nummer nio vältrade sig fram som en drottning med alla till buds stående gångarter och avgjorde matchen.

Atlético hade tappat ledningen på mindre än tio minuter och då hade de ännu inte fått något rött kort. Det kom strax före paus, det var återigen Felipe Luís som stod för en huvudlös satsning på Leo Messi och Atlético blev av med en av sina viktigaste pjäser.

Kunde räkna bortasupportrarna

En timme in i matchen tvärdog också alla fåfänga förhoppningar om att kontra till sig en kvittering för Atlético Madrid. Diego Godín såg kvällens andra gula kort och lämnade nio frustrerade lagkamrater på planen.

Två minuter senare kom säsongens mest efterlängtade inhopp när Arda Turán äntligen fick möta laget där han gick från talang till turkisk fotbolls stora fixstjärna. Men matchen var över och de tillresta bortasupportrarna var alldeles för få för att visa vad de tyckte om Turáns klubbyte (de var inte fler än fyrtio stycken, hade jag haft tid hade jag kunnat räkna dem därifrån jag sitter).

Det är ingen poäng att tycka synd om i fotboll, men vi kan konstatera att en Atlético-poäng hade gett la liga lite extra syre. I stället placerar sig nu Barça sju bekväma poäng före Real Madrid och tre före Atlético Madrid, som dessutom har en match mer spelad.

Det är, för att uttrycka sig milt, ett väldigt gynnsamt läge för Luis Enrique och hans fotsoldater.