Snygg medelmåtta bättre än fult proffs

SPORTBLADET

En italiensk innovation tar sportvärlden med storm. Landets unga kvinnliga idrottare får ställa upp i Miss Italia-tävlingen. Bättre snygg och medelmåttig, än ful och skitbra.

Blir det en påtvingad modellkarriär för Simona La Mantia?
Foto: Foto: SCANPIX
Blir det en påtvingad modellkarriär för Simona La Mantia?

Nyheten kommer som en blixt från en klar himmel bara en vecka efter den internationella kvinnodagen och i samma veva som Italiens olympiska kommitté Coni medger att de kvinnliga medaljörerna förväntas gå om de manliga i sommar-OS i London 2012.

Inte ens den italienska pressen vet riktigt hur den ska ställa sig till Conis samarbete med arrangörerna av Miss Italia-tävlingen, som lanseras med stora ord om idrott och skönhet, kultur och etik.

Det är lätt att bli förvirrad. Idrott har ju en egen skönhet som finner sitt uttryck i rörelse, styrka och fulländad teknik. Men här handlar det om samma gamla köttmarknad som italienarna har sett på TV år ut och år in, då hoppfulla unga kvinnor tävlar om vem som är vackrast och har snyggast figur. Är det så man vill belöna kvinnoidrotten?

För nu ska det alltså anordnas skönhetstävlingar bland damerna. I fortsättningen ska sportfederationerna signalera de snyggaste tjejerna till Miss Italias organisatörer. Vinnarna går sedan vidare till tävlingen om Italiens vackraste Signorina.

Går om herrarna

Det måste kännas ganska underligt för idrottsledare som är vana vid att gå efter resultat, att plötsligt börja bedöma flickorna estetiskt. Vem har det snyggaste ansiktet, den rundaste barmen, den bästa häcken?

Och vad har egentligen de italienska idrottskvinnorna att vinna på att på detta sätt tvingas in i det som författarinnan Caterina Soffici nyligen kallade ”skönhetens diktatur”? 2009 hade Miss Italia-tävlingen mottot ”Skönhet är en talang”. Den som är ful är alltså inte bara olyckligt lottad. Hon (för män bedöms ju inte enligt samma måttstock) är dessutom korkad.

Hela saken är desto mer förödmjukande, eftersom de italienska idrottstjejerna blir allt bättre, medan det är alltmer glest med manliga talanger. Den 6 mars vann den 33-åriga Antonietta di Martino guld i höjdhopp på inomhus-EM i Paris. Dagen före tog Simona La Mantia guldmedalj i tresteg i samma stad. Den 11 mars blev Tania Cragnotto guldmedaljör i EM i simhopp på enmeterssvikten och vann igen i synkroniserad tremeterssvikt med Francesca Dallapè.

Det är ingen dålig medaljskörd på så kort tid. Inte minst med tanke på att italiensk kvinnoidrott har sämre resurser och får mindre uppmärksamhet än herrsidan. Så är det i de flesta länder.

För att uppmuntra damernas internationella framgångar och för att främja italienskornas strävanden inför OS, borde idrottens pampar först och främst satsa mer pengar.

Reducerar år av träning

I stället reducera man år av uppoffringar, hård träning, framgångar och bakslag till en fråga om vem som var snyggast. Det har förekommit åtskilliga exempel genom åren på hur kvinnliga sportstjärnor har vikt ut sig och det har nästan alltid skapat debatt. Men i de fallen har det varit idrottskvinnornas eget val att marknadsföra sina redan fantastiska prestationer med hjälp av sin skönhet.

Här är risken att det blir tvärtom. Kvinnoidrotten ska få sin glans av sina vackraste utövare, helt oavsett vad de presterar. Det är bättre att vara snygg och medelmåttig än ful och skitbra.

Det är någonting i den ekvationen som inte stämmer. Som absolut inte stämmer.