Laul: Gais föll mest och Elfsborg föll bäst på naturgräset

SPORTBLADET

GÖTEBORG. Favorittippade Elfsborg hakar på i toppstriden efter första naturgrässegern på 264 dagar.

Gais?

De halkade mest på det där gräset.

Men det var bara domaren Jonas Eriksson som slank ner i diket.

Senast jag var på Gamla Ullevi såg jag Gais köra över Djurgården med 2–1 och tränaren Alexander Axén och Eric Bassombeng ”dans-dans-dansade” sig upp i tillfällig serieledning. Det fungerar lika bra att referera till Håkan Hellströms ”Ramlar”

i dag. Det var nämligen vad första halvlek mellan Gais och Elfsborg handlade om, spelarna halkade till höger och vänster på den nyvattnade gräsmattan.

Gais föll mest, Elfsborg föll bäst.

Problemet: Inga skruvdobbar

Bortalaget belönades med två straffsparkar och så stod det 2–0 efter 39 minuter. Två korrekta domslut av Jonas Eriksson men låt oss återkomma till en helhetsbedömning av hans insats senare i den här texten, mer intressant är varför spelarna halkade så mycket?

– Problemet är att vi inte spelar med skruvdobb. Jag kan tycka det är katastrof, men vi tränar på konstgräs eftersom vår naturgräsplan är för dålig. Killarna har inte kunnat gå in sina skruvdobbsskor, de tycker det är obehagligt, jag kan inte tvinga dem, sa Alexander Axén.

(Ett litet tips till de föreningar som har naturgräs: när Gais kommer på besök, vattna så in i helvete och på med skruvdobbarna).

Konstgräsvana Elfsborg hade också vissa problem med underlaget men där bytte spelarna åtminstone skor.

– Det var svårvallat i dag, sa tränaren Magnus Haglund som gärna talar i skidtermer.

Gais beroende av Wanderson

Om sanningen ska fram var skillnaden mellan Gais och Elfsborg större än två straffsparkar och längre dobbar. Elfsborg har ett mittfält som klarar att spela sig förbi en samlad motståndare. Möter du inte triangeln Svensson-Nordmark-Ericsson tätt och fysiskt vinner de förr eller senare ytor och kan hitta kombinationer med korslöpande Larsson, Nilsson och Hult. När Elfsborg tillåts att fungera kommer de att vinna sina matcher. Att hitta en högre lägstanivå verkar bli Boråsarnas tuffaste motståndare i år.

Gais är beroende av Wanderson offensivt men brassen kom knappt med i spelet under första halvlek. Delvis för att Haglund gjort läxan och valde att stoppa de som brukar leverera bollen till honom; ofta Eric Bassombeng och Mervan Celik. Gais-yttrarna tilläts inte att ta in och vända upp och Gais anfall blev sällan längre än ett Magnus Uggla-ligg.

Ju närmre slutsignalen vi kom, desto lägre sjönk Elfsborg och matchbilden gav sig självt: Gais matade långt mot straffområdet, Fredrik Lundgren flyttades upp, Razak Omotoyossi byttes in (han kommer att göra nytta) och reduceringen hängde i luften.

Gais var starka sista 30 minuterna men bollarna föll oftast ner i närheten av mittback Lundgren och han kan varken avsluta eller falla snyggt. Med bättre ”fallteknik” hade Gais också fått en straff eller två i den här matchen. Däri ligger kritiken mot domare Erikssons helhetsbedömning – det ska väl inte behövas? Eller?

Efteråt frågade jag Axén om det är dags att börja träna på att ramla lite snyggare:

– Nej för fan, jag gillar engelsk fotboll, vi kör. Men vi ska bli lite smartare i våra egna tacklingar.

”Bättre än Zlatan”

Det är nog bäst med tanke på att Gais fått fem straffar emot sig på sex matcher.

Elfsborg fick straff mot Helsingborg, den bommade Stefan Ishizaki, turen över till Lasse Nilsson och med tanke på kylan han visade i går bör han ligga nära en plats i Erik Hamréns landslag. För att bytas in enbart vid en eventuell straffspark.

På väg ut från Gamla Ullevi sjöng Guliganerna ”Bättre än Zlatan, ja han är bättre än Zlatan”.

Förlåt, det var inte alls Guliganerna, det var jag.