Laul: Ett populistiskt tal som ger intryck av att Hamrén är pressad

SPORTBLADET

Erik Hamrén får hålla vilka tal han vill, drömma vilka drömmar han vill och tro på precis vad han vill. Men när han under en trupputtagning till ett viktigt VM-kval vänder sig direkt till ”de svenska fotbollssupportrarna” och avslutar allt med ”tillsammans är vi starka, tillsammans är vi jävligt starka…”, ja då får han också räkna med att vissa journalister som ska granska och ifrågasätta hans arbete kommer att klia sig i huvudet och undra vad det är som pågår.

Inga jämförelser i övrigt men nog förde gårdagens presskonferens tankarna till Rinkeby 1992 och dåvarande invandrarministern Birgit Friggebos försök att sjunga ”We shall overcome” med en uppretad folkmassa.

Erik Hamrén har varit fotbollstränare i 30 år och han måste rimligen själv förstå att den som är satt att bevaka honom inte kan tolka dessa floskler och tomma ord som annat än ett försök att vinna fansens sympatier utan att ha gjort sig förtjänt av dem under match eller i resultat.

Det var ett populistiskt tal som gav intrycket att förbundskaptenen är pressad och besvärad, oroad för framtiden.

Erik Hamrén pratade om drömmen att ta medalj i ett mästerskap genom en underhållande, positiv och offensiv fotboll.

Manus och darr på rösten

Det är samma mantra som han körde under hela förra kvalet och inför sommarens EM-slutspel, fast den här gången med manus och darr på rösten. Om sådana ord hade betytt något, ja då hade Sverige varit regerande Europamästare i dag. Men drömmar vinner inga fotbollsmatcher på den här nivån. Fotbollsmatcher vinns med bra spelare, rätt taktik och ett tydligt ledarskap.

Det finns exempel på ord som betyder något.

IFK Göteborg hade vunnit med 1-0 hemma mot Hamburg i Uefacupfinalen 1982. Inför returmötet på Volksparkstadion märkte tränaren Sven-Göran Eriksson att spelarna var tagna av stundens allvar. Precis före inmarsch samlade han startelvan:

– Har vi spelat en enda match i den här turneringen utan att göra minst ett mål? frågade ”Svennis”.

– Nä, svarade spelarna.

– Om vi gör ett mål, hur många måste Hamburg göra då? fortsatte ”Svennis”.

– Tre, svarade spelarna.

– Har vi vid något tillfälle i den här turneringen släppt in tre mål? undrade ”Svennis” till sist.

– Nej, sa spelarna.

Oron var borta, Dan Corneliusson sköt tidigt 1–0 och resten är svensk fotbollshistoria.

Måste analyseras

Eller ta Tommy Svensson och Tord Grip som läste Karin Boyes ”I rörelse” inför VM-kvartsfinalen mot Rumänien 1994. En mental påminnelse i rätt ögonblick om att inte vara nöjd trots att man gjort mer än vad som förväntas.

Det finns säkert många supportrar som uppskattade Erik Hamréns brandtal i går men så är de supportrar och inte journalister.

Som journalist analyserar man hur en förbundskaptens agerande påverkar landslagets resultat. Om snickesnacket leder till att fler fans sluter sig samman för att gå på matcherna, fine (vilket jag tvivlar på). Men ingen ska inbilla sig att Sverige når stora framgångar bara för att förbundskaptenen råkar kunna sätta ihop orden tro, dröm, mästerskap och medalj till en fullständig mening.

Avsaknad av röd tråd

Det togs ut en trupp också och den gick lite i samma anda som Hamréns tal: för stunden heta spelare som Alexander Kacaniklic, Tobias Sana och Mathias Ranégie får chansen mot Färöarna och Tyskland. För en gångs skull är det läge att släppa in ett par nya namn inför en tävlingslandskamp.

Men att det sker så här plötsligt understryker samtidigt avsaknaden av röd tråd och genomtänkt truppbyggande som präglat större delen av Erik Hamréns förbundskaptenstid.

Det kan han hålla tal om nästa gång.