Laul: En arena som ställer stora krav...

För att vara en andraliga var det förstås en världsklassinramning

SPORTBLADET

Tele2 Arena är invigd och efter invigningsmatchen mellan Hammarby och Öis inför 29 175 åskådare går det att konstatera följande:

Det är en arena som ställer höga krav på spelare och publik.

I går levde spelarna på planen inte upp till kraven att besegra ett bottenlag i superettan.

Robert Laul.
Robert Laul.

När Hammarbyare och Djurgårdare har kivats färdigt om att behöva dela hemmaplan, kan de börja glädjas över att de har en hemmaplan som lär göra en och annan Gnagare avundsjuk.

Tele2 Arena är inget charmtroll men den ser ut och känns som en äkta fotbollsarena till skillnad från Friends (även om båda är så kallade evenemangsarenor).

Invigningsmatchen Hammarby-Öis lockade 29 175 åskådare varav drygt 500 Öisare. I dag väntas ungefär lika många se den allsvenska Tele2-premiären mellan Djurgården och IFK Norrköping. Samtidigt spelar Sverige-Island kvartsfinal i Göteborg inför utsålda läktare i ett mästerskap som beskrivs som en publiksuccé.

Tre fotbollsmatcher inom loppet av ett dygn som drar nästan 80 000 åskådare. I våras drog AIK 43 000 till Friends. Svensk fotboll kan när den vill.

Veckorna inför premiären av Tele2 Arena har tyvärr handlat en del om hotbilder, bomber och hat.

Bajens Fans skrev ett inlägg på sin hemsida som uppfattades som uppviglande.

Polisen fann något som beskrevs som en ”skarp laddning” vilket tvingade Dif att ställa in en testmatch.

Förde tankarna till Söderstadion

En bild i Expressen med Hammarbys och Djurgårdens spelare med armarna om varandra väckte starka reaktioner från supportrar som har köpt de våldsamma firmornas retorik.

Nu blev det glädjande nog en invigning utan större incidenter, mig veterligen. Flygplanet som cirkulerade ovanför arenan med texten ”Välkommen till nya Stockholms Stadion” kunde de flesta nog le åt.

Från inmarschen och 20 minuter in i matchen var min känsla att här har Hammarby hittat ett nytt hem direkt. Ljudkulissen förde tankarna till Söderstadion.

De grönvita på läktarna bar fram de grönvita på planen som inledde i ett tempo betydligt högre än man vanligtvis ser i superettan. Erik Sundin hittade rätt i mottagningsspelet, Kennedy Bakircioglü hittade ytorna som uppstod däromkring, och Kennedy var nära att skjuta det där historiska målet redan efter fyra minuter men Öis duktige målvakt Peter Abrahamsson räddade.

Just då, den här kvällen, var upplevelsen så stark att jag var beredd att utnämna Tele2 Arena till Sveriges bästa fotbollsplats (om man byter ut plasten mot gräs förstås).

Men det skulle snart visa sig att arenan ställer väldigt höga krav på både spelare och publik.

Svårsjunget som Friends

När energin mattades nere på planen räckte inte Hammarbys grundkvalitet till. Öis sprang in i matchen, ofta med bollen vid Abdel Bouraimas fötter. Det lät allt mindre trots nästan 30 000 på läktarna och då blir Tele2 Arena, precis som Friends, en svårsjungen melodi för klackarna. Kanske går problemet här att lösa med andra utgångspositioner?

För att vara en andraliga var det förstås en världsklassinramning. Få allsvenska föreningar kan ju mäta sig med Hammarbys fans när det kommer till att skapa stämning och drag, vi ska inte glömma det.

Hammarby kom tillbaka i andra halvlek, och det gjorde trycket från läktarna också, möjligen med en stigande känsla av panik över att tvingas uppleva ännu en poängförlust. Nahir Besara styrde spelet skickligt från mitten men när statistiken var utprintad kunde vi läsa att där stod 29-7 i avslut, 12-2 i avslut på mål, 2-0 i ramträffar – och 0-0 som slutresultat.

Bajen skapade tillräckligt med chanser för att vinna den här matchen med 4-0, det är svårt att peka på något tydligare än det i analysen varför detta slutade mållöst.

Kanske berodde på konstgräset, kanske berodde det på att Bajen saknar den utpräglade målskytt de hoppas att Andreas Haddad ska bli (och han är en bra avslutare).

…eller kanske var det bara en sådan kväll där vi återigen blev påminda om att det krävs väldigt mycket för att fylla den nya tidens arenor med samma positiva känslor som har byggts upp på annat håll under årtionde efter årtionde.