Laul: Vårspöket är bortstädat för AIK

SPORTBLADET

GÄVLE. Den snabbe, den store och den kloke.

Nu är det tyvärr ingen spaghettiwestern Andreas Alm ska regissera utan ett anfallspar i AIK:s 4-4-2.

En måste bort – och Henok Goitom måste sluta spela som Zlatan.

Men låt oss börja med det bättre laget på Strömvallens solvarma konstgräs: Gefle.

Medan AIK:s chanser kom efter individuella prestationer och motståndarens misstag, skapade hemmalaget sina tillfällen genom en tydlig speluppbyggnad.

Yttermittfältarna Simon Lundevall och Jonas Lantto flyttade in centralt, blev övertaliga på mitten och kunde vända upp med boll och ta meter framåt. AIK fick aldrig grepp om någon av dem, och Dioh Williams styrde in 1–0 efter förarbete av just Lundevall.

En stund senare höll Williams på att peta in 2–0, denna gång framspelad av Lantto.

– Det var en avvägning. Om vi centrerat med yttermittfältet hade de släppt ut bollen på ytterback och vi hade fått försvara oss mot inlägg i straffområdet i stället, sa Andreas Alm.

Och tillade ovanligt ödmjukt för att vara AIK-tränare:

– Men de vet vad de ska göra och är jäkligt skickliga på det. Simon (Lundevall) är fantastisk. Han är rörlig, hal och svår att komma åt.

Vårspöket borta

Gefles nya tränare Roger Sandberg har tagit vid där Pelle Olsson slutade, det är försvarsstarkt och kompakt med två hårda bollvinnare på mitten där nyförvärvet Robin ”Tomelilla” Nilsson var en positiv bekantskap (kanske inte för AIK:s Celso Borges som inte fick behålla skorna på hela matchen).

Sandbergs Gefle får samtidigt ut mer av den kreativa skicklighet som finns hos Lantto och och Lundevall.

I alla fall i går.

– Det är en tänkt spelidé från vår ­sida. Vi vill utnyttja Lanttos och Lundevalls spetskvaliteter, sa Roger Sandberg.

Men fotboll handlar som bekant inte om att spela bäst utan om att göra flest mål.

När Gnaget hamnade i underläge plockade det röststarka­ bortaföljet på 3 000 personer fram kampsångerna, och medan ”Vi fortsätter kämpa på…för vi är AIK” rullade på bortaläktaren tryckte Alexander Milosevic in kvitteringen på hörna.

I samma veva bytte Andreas Alm in petade Kennedy Igboananike, tog ut Eero Markkanen och för första gången i årets allsvenska spelade AIK med energi.

Precis som i fjol på Strömvallen avgjorde Kennedy med ett 2–1-mål, den här gången med en volleyavslutning efter ett försvarsmisstag av David Fällman.

Tre poäng, vårspöket tillfälligt bortjagat och guldtippade AIK har skaffat sig ett gyllene läge att vara med från början. Seger mot Örebro i nästa omgång och premiärförlusten mot IFK Göteborg kan läggas åt sidan tills vidare.

Frågan är bara hur Andreas Alm väljer att formera laget framöver?

Majstorovic som agent?

Under försäsongen påpekade han flera gånger fördelen att kunna jobba med ett tillgängligt anfallspar – Kennedy Igboananike och Henok Goitom. Men Kennedy byttes ut efter en knapp timme mot Blåvitt och fick alltså börja­ på bänken mot Gefle. När han avgjorde­ firade han inte ens målet. En tillfällighet eller har han bytt agent till Daniel Majstorovic?

Ändå går det inte att se situationen som ett problem. Tvärtom är det en stor styrka att ha så vitt skilda spelartyper tillgängliga: Kennedy har snabbheten och Eero Markkanen storleken (men ge honom en större tröja för guds skull) medan Goitom står för klokheten.

Vad gäller Henok har han öppnat allsvenskan svagare än förväntat. Både mot IFK Göteborg och Gefle tycks han ”frustrationssjunka” i planen likt Zlatan Ibrahimovic när landslagets spel går i baklås. Med resultatet att Henok trampar Borges och Ibrahim Moro på tårna.

Under försäsongen pratade Alm om att forwards tydligare ska sätta motståndarlagets mittbackar i arbete men så har det definitivt inte sett ut i någon av matcherna. Det stämmer väl överens med helhetsbilden att AIK:s grundläggande problem är strukturellt, de verkar inte överens om hur de ska göra.

Just därför kan det kanske vara klokt att ha lite mer tålamod med anfallsparet Igboananike/Goitom och använda allsvenskans bredaste bröstkrog som en mer utpräglad inhoppare om spelet går i baklås.

Men det ska alltså betraktas som en möjlighet snarare än ett problem. Åtminstone fram till Teteh Bangura knackar på dörren.