Laul: Sportsligt är det Sveriges största fotbollsmatch

Sportbladets krönikör om giganternas kamp på Ullevi

SPORTBLADET

GÖTEBORG. Framåt halv sex-snåret i kväll kanske ni känner hur det gungar till under fötterna, en lätt vindpust i ansiktet.

Historiens vingslag, giganternas kamp.

Ettan mot tvåan.

Robert Laul.
Robert Laul.

Det var i efterdyningarna till fjolårets allsvenska premiär i Helsingborg, den som förknippades med våld och död, som AIK:s populära men omstridde starke man Johan Segui sa något han tyckte behövde sägas:

– Nu måste vi rakryggat se att hatet och våldet faktiskt hänger ihop. Att hata andra lag betyder inte alltid att man är beredd att använda våld, men det räcker att några få fungerar så, för att hatkulturen ska vara livsfarlig.

Det är ord som väger tungt, som aldrig skadar att upprepas.

Ett år senare har allsvenskan hunnit till tredje omgången. För den Djurgårdsfamilj som mist en älskad blir livet aldrig mera sig likt, för svensk fotboll ser precis allting annorlunda ut.

Premiärhelgen blev en succé på alla plan.

Publiksiffrorna skjuter i höjden.

Intresset är enormt.

Dags igen

En stormatch är spelad, nya bengalgränser har testats, åsikter går isär och saker diskuteras men om otillåten pyroteknik anses vara svensk fotbolls största problem har vi kommit långt.

Ikväll är det dags igen.

IFK Göteborg mot Malmö FF.

Regerande mästarna mot fjolårsutmanaren.

Ettan mot tvåan i maratontabellen.

18-18 i SM-guld.

Sportsligt är det här Sveriges största fotbollsmatch även om AIK-Djurgården, Malmö FF-Helsingborg, IFK Göteborg-AIK och Hammarby-Djurgården väcker starkare känslor och drar större publik.

Där kan man på sina håll tala om hatmöten medan Blåvitt-MFF präglas av sportslig rivalitet.

Och, inbillar jag mig, en sorts grundläggande respekt för varandra. En tyst överenskommelse och trygghet i att ”ja ja, det är ändå vi två som har vunnit mest”.

Sedan att det kommer ältas och tjafsas exakt vem som har tyngst meriter och hur det ska räknas är en annan sak.

Det är en del av charmen, precis som att MFF-fansen brukar hänga upp en himmelsblåvit flaggan med texten ”Pichi Alonso Camp Nou 1986” på Gamla Ullevi*.

Mycket att säga

Om dagens match finns hur mycket som helst att säga:

Tobias Sana är tillbaka på Gamla Ullevi, nu i MFF-tröja, det kommer förmodligen att höras från läktaren. Ett bättre argument, om jag får komma med ett tips, är att lugnt konstatera att Sana inte hade platsat i dagens IFK. Han hade inte petat vare sig Jakob Ankersen eller Sören Rieks.

Mot regerande mästarnas mullrande maskin av individuell klass talar att de har fått en vilodag mindre, och att stormatchen mot AIK även sög mental kraft.

För regerande mästarna talar att den här mullrande maskinen av individuell klass vill revanschera sig omgående, plus att Enoch Kofi Adu är tillbaka från sin avstängning.

Om IFK Göteborg skrev konkurrentens Patrick Ekwall efter 2-0-segern mot Örebro att ”Ingenstans hittar du tillstymmelse till något som kan liknas vid attraktivt kombinationsspel och danskarna i laget måste ibland tro att de har hamnat på månen”.

Mot bakgrund av hur Blåvitt sett ut i år skulle jag säga att beskrivningen är direkt felaktig. Under Jörgen Lennartsson har IFK varit bollförande och possessioninriktade på ett helt annat sätt än under Mikael Stahre.

Klarar de att vara det idag också?

Just det återstår att se.

Blir ettt test

Jämfört med Malmö har Blåvitt inte lika bolltrygga ytterbackar och innermittfältare, något som krävs för att att bygga spel bakifrån när tempot skruvas upp.

Det blir ett test.

Matchbilden kommer annars handla om hur väl IFK Göteborg kan stå emot Malmö-offensiven. Det handlar inte om att ”stoppa” enskilda spelare, utan likt AIK-insatsen i torsdags måste försvarsspelet fungera över hela planen. Annars har Magnus Wolff Eikrem & Co. förr eller senare ha skrapat ihop tillräckligt med chanser för att öka försprånget i maratontabellen med ytterligare tre poäng.