”Det här såg fegt ut, Kalmar”

SPORTBLADET

Det pratades om derbybaksmälla, det ryktades om Djurgårdskris.

När ångestmötet på Tele 2 Arena var över hade vi sett ett ungt, modigt och mindre namnkunnigt lag som försökte spela fotboll, och som till slut besegrade ett fegt Kalmar.

Ja, jag står för det. Det här såg fegt ut, Kalmar.

Robert Laul.
Robert Laul.

TV: Se avgörandet här

Jag tycker inte det spelar någon roll att Djurgården är en större klubb. Eller att Kalmar var bortalag.

Den som roade sig med att jämföra startelvor såg ganska snabbt var rutinen, erfarenheten och kvaliteten fanns.

På papperet är Kalmar bättre på åtta, kanske nio positioner.

Var inte Kalmars matchplan

Ändå väntade tränaren Peter Swärdh till 67:e minuten innan han gjorde ett byte som signalerade att Kalmar hade något intresse av att göra mål i den här matchen: Defensive (duktige) mittfältaren Ismael ut, anfallaren Pär Ericsson in. 4-2-3-1 blev 4-4-2. En låst och tempofattig match öppnade upp sig. 

På presskonferensen menade tränaren Peter Swärdh att 0-0 inte alls var matchplanen fram till dess, utan utvecklingen berodde på lagets dåliga passningsspel. Det var därför spelarna sällan eller aldrig lämnade försvarspositionerna, enligt Swärdh.

Men jag vet inte… i en intervju i veckan kunde vi läsa att mittbacken Marcus Nilssons förhandstankar handlade just om att få Djurgården frustrerade genom hemmafansen:

– Det är så med alla Stockholmslagen, att det stödet de har från publiken är deras styrka men det kan också bli deras svaghet. Går det inte bra kan det bli en extra spelare för oss i stället, sa Nilsson.

Nog låter det som att Kalmar satte säkerheten främst?

Den fällan gick nu inte Djurgårdsklacken i.

I stället gjorde de det de är allra bäst på: Sjöng från första minut till sista. Fan vet om de inte står kvar och sjunger ännu.

De få gånger det blev tyst hördes befogade busvisslingar och förståeliga ångestvrål både här och där men då fyllde klacken snabbt lungorna med ny luft och sjöng vidare som om allt snart skulle lösas sig, Marcus Nilsson skulle inte få rätt.

Det smittade uppenbarligen av sig.

På planen fortsatte Djurgården enligt samma recept – det här löser sig.

Detta trots att innermittfältarna Jesper Karlström och Kevin Walker sällan eller aldrig gav sig själva möjligheten att söka de hotande passningarna, det blev resultatlösa vändningar från kant till kant, eller passningar i fel riktning:

– För dåliga förstatoucher och för spända axlar, menade tränare Pelle Olsson.

Trodde på en mållös tillställning

Jag ska erkänna att jag förberedde mig på en 0-0-krönika, fram till 70:e minuten var målchanserna snabbt räknade. Men man glömmer så lätt att några till blir det alltid mot slutet, chanserna kommer när tröttheten sätter in och försvarsbesluten blir sämre mot pigga inhoppsben.

Tim Björkström slog ett av matchens få vettiga inlägg, båda Djurgårdens forwards fanns där de skulle i boxen, och Olssons nyss inbytte Nyasha Mushekwi stötte bollen i mål.

Vad det betydde för Djurgården gick att se på firandet inne i buren, framför klacken.

SVT-journalisten Elena Lövholm twittrade under matchen att Pelle Olsson såg fundersam ut under matchen fast med det träffande tillägget att ”Det gör han förvisso alltid”.

Efteråt frågade jag Pelle om han tvivlade på att målet i 77:e minuten skulle komma?

– Hela tränarskapet är ett stort tvivel, sa Pelle med ett skratt.

Det leendet hade han knappast haft råd med om den här matchen slutat 0-0.

Men tack vare årets mest bestämda och nödvändiga brytning (Jesper Arvidsson mot Jonathan Ring i första halvek), genom ett energifyllt inhopp av Nyasha Mushekwi och ett lag som ville spela fotboll trots att samarbetet och relationerna ännu inte sitter, så har det nya Djurgården vunnit sin första match i årets allsvenska.

Att de gjorde det några dagar efter en blytung derbyförlust, och mot en på papperet starkare motståndare som mest såg ut att gå för 0-0, gör insatsen mer imponerande än den nog framstod sett till spelet.

■ ■ ■

TV: Se avgörandet här