Laul: Islands spelare är som folk är mest

Foto: TT
SPORTBLADET

ANNECY. Jaha, då står vi alltså här, med en kvartsfinal mellan EM-sensationen Island och värdnationen Frankrike runt hörnet.

Tror ni att ”Lars-Heimirs” pojkar lagt till med divalater, blivit styva i korken, låtit sig svepas iväg?

Inte alls.

Sportbladets Robert Laul.
Sportbladets Robert Laul.

Jag har hängt med det här gänget i en månad snart, från första träningen i alpstaden Annecy tills nu, två dagar från en EM-kvartsfinal på Stade de France.

En av de första intervjuerna jag gjorde var med med Kári Árnasson, MFF-mittbacken.

Hur känns det att vara på plats? frågade jag.

– Skönt att komma iväg från Island. Det är bättre väder här, sa Árnason och sedan pratade vi väder och vind en stund.

– Det finns faktiskt träd på Island, avslöjade han.

(Jag har varit på Island två gånger utan att se ett enda träd men om Árnason säger det måste jag tro på honom).

Som vanligt folk

Min första reflektion var att spelarna är som folk är mest, och den är fortfarande giltig: De håller på Manchester United, de vill ha Ronaldos tröja, lagkamraterna går ut på stan och köper en Ronaldo-tröja som present när det inte blev något tröjbyte för Aron Gunnarsson efter Portugal-matchen.

Jag som följt svenska landslaget sedan veteraner som Zlatan Ibrahimovic och Kim Källström var lovande talanger har kunnat följa hur de förändrats under resans gång. Utan att vi gräver ner oss för djupt i det är min bild att skillnaden är enorm.

En knapp månads fältstudie går naturligtvis inte att jämföra med 15 år men det är ändå intressant att de isländska fotbollsspelarna tycks helt oberörda och opåverkade av allt som händer och sker runt dem.

I dag släpade sig Árnason åter ut till mixade zonen (han påminner om en sömngångare fram till avspark, sedan händer något när han kopplar på fokus), och han var precis likadan som den där första dagen i Annecy.

Hur ser du på att hela Skandinavien stöttar er? undrade en dansk journalist.

– Det är gott. Vi har inte fått så mycket support från Danmark tidigare. Vi blev självständiga från Danmark först 1944, sa Árnason med ett sävligt leende.

Bilden kanske krockar en aning med det Lasse Lagerbäck och Heimir Hallgrimsson – ”Lars-Heimir” – pratade om på presskonferensen dagen innan. De hade fått sätta ner foten för att få ner spelarna på jorden igen då ett par tre stycken varit sena till en gemensam middag.

– Det bästa sättet att utmana en fotbollsspelare är att ifrågasätta honom när han inte är etthundra procent professionell, sa Lagerbäck.

Jag älskar det uttalandet.

Intressant inblick

Jag tror inte att middagssituationen var särskilt allvarlig egentligen, däremot ger exemplet en intressant inblick i hur Lagerbäcks ledarskap fungerar, och det var generöst att han delade med sig av det. Det hade nämligen inte skrivits något utan det var ”Lars-Heimir” som själva bjöd på storyn för att visa hur de arbetar.

Sådan transparens innebär att fler kan ta del av idéerna via media, inspireras och diskutera. Det bidrar helt enkelt till det goda samtalet kring idrott, ledarskap och lagbyggande. Några skandalrubriker eller missförstånd blev det inte heller eftersom öppenheten vid informationsutlämnandet var stor.

Sådant tycker jag är kittlande.

Alla i Islands trupp är heltidsproffs i Europa men de kommer från en amatörliga där spelare som bäst tjänar runt 70 000 kronor i månaden. Medellönen ligger på 10 000, många tjänar inte en krona utan har civila arbeten bredvid.

Målvakten Hannes Halldórson är till exempel filmregissör vid sidan av fotbollen, han regisserade Islands bidrag till Eurovision Song Contest 2012.

Johann Gudmundsson, högeryttern, var länge en lovande counter-strike-spelare men avbröt den karriären när han flyttade till England som ungdomsproffs för att internet-uppkopplingen var för dålig.

Kolbeinn Sigthórsson, Nantes-proffset, kommer från en familj som driver Islands största bageri, Bakarameistarinn, och går därför under smeknamnet Baker-Boy i truppen.

Allt på engelska

All kommunikation inom laget, åtminstone vid träningar och möten, sker på engelska, och som ett sidospår till det var det imponerande att höra Ragnar Sigurdsson växla mellan isländska, engelska, danska och svenska (fan vet om inte Sigurdsson snackade lite ryska också) innan han fick syn på Håkan Mild i pressdrevet och bytte till det vackraste och kanske svåraste språket av dem alla: Göteborgska.

Skämt åsido, viljan att prata med fansen genom journalisterna är ett sympatiskt drag som genomsyrar den här isländska spelartruppen.

Eller så här:

Det finns fotbollsspelare som vill komma till Frankrike som kungar och lämna som legender men det finns också fotbollsspelare som kommer att lämna det här landet som samma människor de var när de kom hit.

Trots att de skrivit ett helt nytt kapitel i fotbollens historiebok.

Följ Lauls Islandsresa som ALDRIG vill ta slut