Guldkass, Sverige

SPORTBLADET

I 50 minuter visade Sveriges handbollsdamer att ingenting är omöjligt.

Sen visade de tyvärr att allt är möjligt.

Inte ens världsmästarna från Ryssland ska få plocka in 12–17 till 19–19 på matchens sista tio och en halv minut.

Det var en ren härdsmälta. En blockering av det självförtroende som de inledande 49 minuterna och 31 sekunderna borde ha gett svenskorna.

I den sekunden prickade Isabelle Gulldén in 17–12 och matchen var avgjord.

Den var faktiskt avgjord.

Ryskorna hade kapitulerat inför ett suveränt svenskt försvarsspel.

Men Sveriges damer har aldrig vunnit någonting stort och vet inte hur det känns att vara bäst när det verkligen gäller. Därför kom ängsligheten krypande och skapade allt mer stressade avslut och oprecisa passningar och ryskorna bjöds på en billig energikick.

Sverige vågade helt enkelt inte vinna. Spelarna drabbades av den för prestationen så förödande rädslan för att förlora.

Oavgjort mot Ryssland är i och för sig ett väldigt bra resultat. Men som matchen utvecklades är det i stället ett fruktansvärt tråkigt resultat i en match som kunde blivit Sveriges definitiva avstamp mot den absoluta världstoppen.

Jag satt framför platt-tv:n och kunde inte låta bli att göra jämförelser med det roligaste jag varit med om i min

30-åriga journalistkarriär – svenska handbollslandslagets VM-guld 1990 i Tjeckoslovakien.

Världsmästerskapet som hela tiden växte. Wislander, Staffan Olsson, Ola Lindgren, tre fantastiska målvakter, snabbe

Hajas, iskalle straffskytten Björn Jilsén, den mäktige Carlén, knorraren Pierre Thorsson och myspysledaren Bengan Johansson.

De kom inte till Tjeckoslovakien som superstjärnor men de åkte därifrån som världens bästa.

Efter första halvlek i går var min känsla att – nu tas äntligen klivet. Sveriges damhandbollslandslag blir bäst i världen.

Wiberg störst av alla

Johanna Ahlm var underbart kompromisslös i lägena. Utmanade det ryska försvaret och stänkte in mål precis så som hon ska göra.

Johanna Wiberg!

Herregud!

Kvinnornas Ola Lindgren – och Per Carlén ihop på en och samma gång.

En försvarsklippa som ensam är mer än halva försvaret. Spelade ingen roll att ryskorna tangerade två meter – Johanna var större än allihop och man kan bara hålla tummarna för att knäskadan var en smärtsam smäll mot knäskålen och inget mer.

Madeleine Grundström hade lika lätt för ryskt bombkastande som det österrikiska fjuttandet från nio meter i förra matchen. EM:s och därmed troligtvis världens bästa målvakt.

Linnea Torstensson sköt och sköt och sköt och sköt förbannat illa. Lika illa som Staffan Olsson länge sköt i den klassiska VM-finalen mot Sovjet 1990 och precis som Staffan slutade hon tack och lov inte att skjuta. Torstensson räddade poängen med sina två sista skott och kan därmed ha räddat väldigt mycket mer.

Om jag hade varit Ulf Schefvert hade jag i dag föst in tjejerna i ett tv-rum och visat dvd:n från gårdagens match direkt efter frukost.

Men jag hade stängt av efter 49 minuter och 31 sekunder.

Det är den tiden tjejerna måste koncentrera sig på.

Måste våga tro på sig själva

Om de inser att de spelade ut världens bästa landslag därför att de själva var bra och inte för att ryskorna var dåliga kan fortsättningen i EM fortfarande bli precis hur bra som helst.

Nu väntar tre tuffa motståndare – alltid högkvalitativa Tyskland, hemmanationen Makedonien med sitt extrema publiktryck och bollskickliga Kroatien.

Tre väldigt svåra matcher som Sverige måste vinna allihop för att ta sig till semifinal.

Svenskorna gör det – om de bara vågar tro på att de kan göra det.

Och sen kan vad som helst hända.