Alfelt: ”Lillen” var större än vad många lät honom vara

Men ska inte leva ett liv där ens prestationer dränks i ett hån

SPORTBLADET

Anders ”Lillen” Eklund var stor.

Större än många som visste hur stor han var lät honom vara.

Man ska inte dö 52 år ung och man ska inte behöva leva ett liv där ens prestationer dränks i ett hån skapat av effektsökande egoister.

Foto: Björn Lindahl

Proffsboxaren Anders ”Lillen” Eklund var en av Sveriges mest misshandlade män, men han misshandlades aldrig i ringen lika mycket som när han trycktes ned av män som ville göra karriär genom att minimera en duktig idrottsmans prestationer.

Speciella

Alla duktiga proffsboxare som jag träffat genom åren har varit speciella. En del intensiva på gränsen till ständigt speedade. Andra loja och totalt iskalla i alla situationer. Och så har det varit de som ständigt varit sura och irriterade på allt och alla.

Lillen Eklund var något mitt emellan. En mysig stor brumbjörn ena stunden och buttert introvert och fientlig sekunderna senare. Stämningsskiften grundade på en motiverad misstänksamhet. Frånsett det sanslösa fördömandet av Ingemar Johansson efter finalförlusten i OS-boxningen 1952 har ingen svensk idrottsman eller kvinna hånats som Lillen hånades.

Och allt berodde på en enda match.

Efter en uttagningsserie mot Roger Andersson där Lillen vann den tredje och avgörande matchen på knock inför 7 000 åskådare i Gavlerinken kvalificerade Lillen sig till OS i Moskva 1980. Förväntningarna på ”den nye Ingo” var enorma och därför blev besvikelsen gigantisk när Lillen förlorade i kvartsfinalen mot den kortvuxne ungraren Istvan Levai.

Lillen gjorde definitivt en av sina sämre matcher men ­ändå inte så katastrofal som eftermälet blev. Att Levai sen åkte ut mot den oövervinnlige kubanen Teóilo Stevenson mildrade inte missnöjet med Lillens insats. Lillen hade floppat och från den dagen var han fritt villebråd för hopen av tyckare i svenska media som närmast tävlade i elegantast formulerade sågningar.

Nådde fantastiska resultat

Långt senare, en dryg vecka före hans sista match frågade jag vilken hans drömmatch var och han svarade med att räkna upp tre Expressenjournalister som han gärna skulle få in i ringen – samtidigt. Förmodligen var Anders artig och blundade för Aftonbladets elakheter.

Själv var jag under Lillens absoluta storhetstid som proffs anställd på regeringsorganet Arbetet där en dåvarande chefredaktör och blivande socialminister tyckte att den enda intressanta reklamplats vi skulle köpa var Lillens skosulor, för det var de som skulle ses i bild när han låg utslagen på canvasen efter att ha blivit knockad.

Negativismen runt Lillen Eklund saknar motstycke om man ser till vad han presterade. Han blev Europamästare två gånger och fortfarande finns det bara en Europamästartitel vilket därför gör den oerhört meriterande.

Efter OS-fiaskot i Moskva räckte dock inte proffstitlarna till trots att kvällstidningarna gjorde bilagor efter hans största matcher.

Som idrottsman var Lillen Eklund en bra boxare som nådde snudd på fantastiska resultat. Han slog enormt hårt men var chanslös i tunga titelmatcher mot världsboxare som Tim Witherspoon, Frank Bruno och Francesco Damiani. Man kan säga vad man vill om de förlusterna men Lillen Eklund mötte i stort sett alla de bästa i världen.

Lillen hade mod och vilja. Han var aldrig fullt ut den sävlige livsnjutaren som njöt mest bakom fiskespöet. Boxningen var hans liv och förhoppningsvis blev den inte hans död. Trots väldigt tunga förluster med massor av stryk visade Anders aldrig upp några symtom på boxningsskador.

Har alltid haft stor respekt

Jag vet inte riktigt hur han levde sina sista dagar men jag vet att han alltid hade sin musik och sina minnen med sig. Jag kommer förhoppningsvis alltid att minnas honom som den store idrottsman han var och jag hoppas att de som försökte förgöra honom med sina ord ser sig i spegeln och funderar på vem de egentligen själva är.

Jag tände aldrig på din bluegrassmusik, Anders – men som boxare hade jag aldrig några tvivel.

Och jag glömmer aldrig när du bad mig stå som stöd bakom en sandsäck i träningslokalen i Ålborg. Din höger skickade säcken och mina nästan 100 kg minst en meter bakåt. Ett slag som fick mig att inse vilka krafter boxning på den allra högsta nivån handlar om.

Proffsboxning är inte misshandel. När man ­begriper sig på den inser man att den trots sin brutalitet handlar om respekt för sin motståndare.

Anders Lillen Eklund var aldrig min motståndare men min respekt för honom har alltid varit oändligt stor. Just i dag känns det lika overkligt som tragiskt att han är borta rent fysiskt sett.

I mina minnen är du för alltid kvar.